The Hunger games (eller Hungerspelen på svenska) ligger just nu högt uppe på biotoppen. Den är en filmatisering av en ungdomsbok av Suzanne Collins (den första i en trilogi) som blivit den stora hypen efter Twilightserien. Men Hungerspelen har en mycket otäckare historia än Twilight att berätta om att vara tonåring.
Framtida dystopi
Filmen utspelar sig i ett framtida USA där den rika huvudstaden parasiterar på de fattiga i de 12 distrikten. Som straff för ett uppror som skedde för ca 80 år sedan gentemot Härskaren måste varje distrikt en gång om året skicka en pojke och och flicka mellan 12 och 18år till huvudstaden.
Dessa 24 barn tränas sedan upp för att delta i ett fruktansvärt tv-sänt gladiatorspel där endast ett barn kan överleva. Detta program, Hungerspelen, är den stora händelsen för huvudstadens dekadenta innevånare.
Man satsar på vinnare, sponsrar den man tror på och så vidare och till sist står endast en vinnare kvar, den som överlevt genom att döda andra och undvika att själv dödas.
Katniss från distrikt 12
Huvudpersonen Katniss är en tuff 16-åring från distrikt 12 som tar sin lillasysters plats när hon väljs ut till spelen. Hon skickas med pojken Peeta till huvudstaden.
Ungdomarna kallas tributer, den klassiska romerska termen för en tvångsskatt. Tyvärr översätts det som ”spelare” av den svenska filmöversättaren, vilket tar bort mycket av poängen.
Filmen innehåller en liten kärlekshistoria där Katniss slits mellan känslorna för Peeta och sin (pojk)vän Gale hemma i distriktet. Men kärlekshistorien är en parentes i förhållande till den brutala huvudhandlingen, att överleva spelen men ändå behålla sin mänsklighet.
Bröd och skådespel
Samma tema, ungdomar som tvingas slåss till döden i underhållningssyfte, finns också i den japanska filmen Battle Royal, men skillnaden här är att böckerna om Hungerspelen innehåller en moralisk diskussion om förtryckarsystemet och dess offer, medan Battle Royal främst är en satirisk actionfilm.
Det är kanske också här filmen Hunger games verkligen är givande, men samtidigt också skapar många frågor. Själva temat: vårt beroende av ”bröd och skådespel”, om barn som ständigt offras för sina förfäders synder och hur människovärdet sätts på prov när det gäller överlevnad, är givetvis inte nytt men genomförs väl i filmen.
Dock efterlämnar det en besk eftersmak att väldigt lite efter första halvan av filmen handlar om Katniss moraliska funderingar, utan mer om att skapa spänning.
Dekadens
Vi ges tidigt i filmen en klar bild av huvudstadens dekadens. De klär sig i ett löjligt mode och ägnar all sin tid åt lyxkonsumtion. Som en bjärt konstrast framställs distrikt 12 som en fattig gruvbygd där människor måste idka byteshandel för att överleva.
Katniss första prioritet är att rädda sin syster undan spelen och överleva, men hon ges också tid i början att kritisera strukturen och diskutera sätt att övervinna förtrycket. Men när själva striden börjar blir det action framför allt, och med det följer genrens endimensionella skildrande av de olika deltagarna i spelet.
Vi får skrivet på näsan vilka barn vi förväntas heja på samt vilka som är ”onda”, vilket väcker frågan varför empati skall begränsas till de vi känner och inte utsträckas till de andra barnen, som lika mycket som Katniss och Peeta är offer för förtryckarregimen?
Och även om blodet och slafset inte skildras lika utstuderat som de flesta actionfilmer är det ändå extra obehagligt att se barn slå ihjäl varandra på film.
Metaironi?
Jag har ännu bara läst delar av den första boken, men känner att Katniss känslor inför det maskineri hon blir en del av slätas över en smula i filmen. Behändigt nog behöver inte Katniss döda så många på egen hand, det gör det lätt att sympatisera med henne, men det gör också att filmmakarna undviker det verkliga dilemmat; Om man överlever hungerspelen har man mångas blod på sina händer.
Metaironin i att vi som ser filmen förfasar oss över människor som roas av barn som slår ihjäl varandra, och samtidigt dras med i actionsekvenserna då vi ser dessa barn slå ihjäl varandra, den är nog tyvärr mer oavsiktlig än genomtänkt.
Ändå ger filmen mycket, särskilt i de scener då den vågar ta ett steg tillbaka och diskutera frågan hur man förhåller sig till ett förtryckarsystem som kräver dessa barn som tribut.
Nyckelscen
Nyckelscenen i filmen är ett samtal mellan Hungerspelens producent och Härskaren. Producenten väljer att satsa på den rebelliska Katniss som favorit i serien eftersom han menar att hon ger folk hopp. Det kan bli farligt, säger Härskaren. Lite hopp är bra. Men mycket hopp är farligt!
Poängen med spelen är ju främst att skapa en illusion av att de förtryckta kan påverka sin tillvaro litegrann utan att status quo rubbas. Därför innebär Katniss ovilja att spela med i mediespelets regler en fara, hon kan vara den som rubbar den känsliga balansen och får människor att göra uppror.
Eftersom filmen spelat in mycket pengar och fått bra kritik kan vi nog förvänta oss en filmatisering också av Catching fire och Mockingjay, något jag ser mycket fram emot. För då kan vi kanske i filmform få ett svar på några av de livsfrågor som väcks av första filmen:
Varför är de förtryckta solidariska mot förtryckarstrukturen? Och, inte minst, hur kan hoppet gå från att vara ett sätt att skapa lojalitet till att bli ett instrument för förändring?
Lisa Mobrand
Militärpastor livgardet
Stockholm