Håkan Holmlund är kyrkoherde i Vällingby församlingen och har representerat Svenska kyrkan i den ekumeniska juryn vid Lübecks nordiska filmdagar 2008. Här skriver han den andra krönikan om årets vinnare av Svenska kyrkans filmpris, Flimmer. Läs mer om filmens ramhandling här, om Tala-film tala liv upplägget här.
Hotet
Allt är trasigt, allt håller på att gå sönder. Datorerna, relationerna, människorna. I den högteknologiska högborgen Unicom har allt för länge sedan passerat bäst-före-datum.
Den ultimata tekniklösningen – G4-nätet – ska lanseras med hjälp av snabbtelefoner från 80-talet, trasiga datorer och män i urmodiga beige kostymer. Varje bild, varje scen innehåller något trasigt. Sönderfallet fortskrider under filmens gång.
Crashen
Både teknikens och människans misslyckanden får tydliga ansikten. Crashen är oundviklig. Kvartalsrapporten kommer aldrig att bli klar. VD:n kommer aldrig att kunna vända utvecklingen, styrelsen kommer aldrig att hitta en ny strategi. Allt det förstår vi tidigt.
Hoten mot Unicom kommer inifrån. Det är människorna som orsakar katastrofen. När el- och mobilmasten sprängs på slutet har Unicom egentligen redan gått under av egen kraft.
På några få ställen sipprar ljuset in filmen. Vi få se fragment av mänskliga relationer som skulle kunna ge kraft – men knappast gör det. Här finns inga hjältar, inga bärare av hopp – möjligen några glimtar av det som välvilligt kan betecknas som vardagslycka. Människorna i filmen formligen skriker ut sin existentiella nöd. Gör vi inte alla det, någonstans, någon gång?
Kyrkans nöd
Kanske är det svårt att vara kyrka här om vi inte ser att vi också kan vara en del av detta misslyckande, att vi också ibland delar samma existentiella nöd och samma språklöshet som människorna i filmen. Både som människor och som institution.
Är det till och med kyrkan som filmen handlar om – kan handla om? Om den stora visionen vi inte klarar av att genomföra, inte på grund av yttre motstånd utan på grund av inre sönderfall?
Hoppet?
Kanske inte att spränga kyrktornet men att vända blicken från visionen till verkligheten och då också se var det trots allt spirar: i de nära relationerna. Inte mycket, inte kraftfullt, men ändå – det växer.
Fokusgruppen får vända sin blick. Dags att sluta betrakta död materia och i stället söka hitta relationer med liv.
Håkan Holmlund
kyrkoherde Vällingby församling