Många har de senaste dagarna följt skidspelen i Falun. Ringde en granne som sa, ”jag måste ju ha lite koll på hur det går för svenskarna”. Och visst var det fantastiskt när Stina Nilssson kom igen på upploppet och tog silver. Tävlingar gör oss alla lite nationalistiska. Vi jublar när en svensk får medalj. Inget ont i det. I Falun finns också ett ”Camp Norway”. Till för norrmän som är där för at följa spelen. De brukar ha en hel del att fira!
För Malmö, Lund och Köpenhamn lanseras namnet ”Copenhagen Region”.
Norra Bohuslän håller på att tas över av norrmän, som under oljans guldålder haft betydligt mer pengar att köpa kustnära bostäder än åretruntboende i kustbandet, oavsett om de levt på fiske, båtbyggeri, småindustri eller jordbruk. När bron mellan Malmö och Köpenhamn byggdes minns jag att jag sa att nu återtar Danmark det förlorade landet. Inget fel med det så länge det sker med fredliga medel. Lite knepigt blir det förstås när man betalar skatt i en region och har rätt till service i ett annat. Men allt det där kan lösas av politiker och myndigheter, bara de vill. Det är svårare att lösa de emotionella knutarna. Vad händer med det stolta Storsverige om det naggas i kanterna av mindre grannländer med mycket större nationalkänsla?
De flesta skåningar ser Köpenhamn som sin storstad, knappast Stockholm, som enligt dem ligger alldeles för långt bort. Därför återgår allt till det normala ju mer Öresundsregionen blir verklighet. Men nationalstaten utmanas, den föreställda gemenskap där alla helst ska se ungefär likadana ut och känna tillhörighet till dem som bor i detta avlånga land. Det är känslorna för denna Skansenidyll som Sverigedemokraterna spelar på. Ändå har Sverige aldrig sett ut så. Klassgränser och kön, lika väl som regionala skillnader, har alltid haft stor betydelse för vilken tillhörighet en människa kunnat räkna med. Därför är det inte konstigt att ultranationalistiska partier över hela världen värnar gränserna mellan man och kvinna samt starka territoriella gränser. Klass tonar dock bort till förmån för romantiska föreställningar om ett enhetligt folk, under ledaren.
Det kostar bara en tågbiljett eller en Brobizz för att ta sig från Malmö till Köpenhamn. Vad betyder då nationsgränsen i sammanhanget? Praktiskt taget ingenting. Den föreställda gemenskapen blir alltmer fiktiv, föreställd. Utom när det händer något. Stor glädje eller stor sorg.
Då plötsligt blir samhället synligt. Det var ingen tillfällighet att Danmarks statsminister Helle Torning Schmidt talade om ett nationellt vi efter terrordåden i Köpanhamn. Hon gjorde det i den tradition där danskarna skyddade förföljda judar under nazitidens ockupation. Ett annat vi än det Dansk folkeparti ständigt åberopar. De danska judarna ingick självklart i henens vi. Liksom muslimerna. När Sveriges andre vice talman beskriver samer, judar och muslimer som andra nationer ger han istället etnisk eller religiös tillhörighet företräde framför en nationell gemenskap. De ses inte som riktiga svenskar. Många bävar idag inför denna omänskliga och orimliga logik.
I sin bok Kan vi leva tillsammans? Jämlika och olika beskriver Alain Touraine det han kallar avmodernisering. Där kan individen inbilla sig vara totalt oberoende, av allt och alla utom marknaden. Ironiskt nog är det i de samhällen där det finns mest svängrum för yttrandefrihet som samhället också skyddar den mest. Det vore klädsamt om de som hela tiden testa den på de andra också såg det. Det är inte längre marknaden som gör det möjligt för dem att fortsätta. Det är faktiskt rättssamhället.
I Plikten, profiten och konsten att vara människa, en bok som känns alltmer angelägen, menar Göran Rosenberg att det moderna samhället lyckades hålla ihop två föreställningar, dels den om den fria individen, dels den om den självuppoffrande medborgaren. Länge hoppades vi att globaliseringen skulle leda till allt vidare kretsar av samhörighet och rättvisa, men det blev snarare de feodala nätverken som framträdde. Med avmoderniseringen följde istället ”enklavernas rättvisa, sektens rättvisa och främlingsrädslans rättvisa”.
Camp Norway och Copenhagen region är oförargliga försök att skapa nya gemenskaper som är friare gentemot staten. Men det gäller att förena öppenhet med ett samhälle som värnar respekt för både jämlikhet och olikhet. Samtidigt! Det blir allt viktigare att värna ett medborgarskap som rymmer judar, muslimer, kristna och ateister, samer och tornedalsfinnar. Men då måste också rättsstaten skydda allas våra institutioner.