Vi är skyldiga att stå i dialog med de kristna palestinierna


Med stort intresse besökte jag det sommarläger, som vi tillsammans med Uppsala stift och den ekumeniska organisationen Sabeels vänner i Sverige, arrangerade i Skåne i augusti. Jag såg fram emot att få möta samfundsledaren Jean Zaru samt biskop Munib Younan, som representerar Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land. Tyvärr fick biskop Younan förhinder. Syftet med lägret var att få mer kunskap om situationen för de kristna i det Heliga landet och om dokumentet Kairos Palestina. Min uppgift var att dela med mig av mina tankar utifrån mitt herdabrev, Kallad till kärlek, samt lyssna och lära.

Jag fick bland annat lyssna till företrädare för organisationen Jewish Voice for Peace, JVP, som tillsammans med kristna kyrkoledare i det heliga landet och kristna som besökt sina trossyskon på plats föreslår en bojkott av allt som produceras av Israel. Jewish Voice for Peace kallar det en ”kärlekens bojkott” för att ”befria Israel från sin roll som förtryckare”. Det var naturligtvis intressant att lyssna till denna judiska röst och bli påmind om att det även inom den judiska gemenskapen finns en stor spännvidd av åsikter och argument.

Lunds stift har sedan många år en vänrelation med kristna palestinier. Varje vecka ber vi för våra palestinska trosfränder i Domkyrkan. När nu de kristna i det Heliga landet ropar på hjälp från sina trossyskon i Europa och övriga världen (vilket Jean Zaru skriver om i sin bok ”Fredligt motstånd”) så är vi skyldiga att åtminstone lyssna till deras rop. Att man lyssnar betyder inte automatiskt att man håller med, men det är centralt att lyssna in olika argument för att bilda sig en egen uppfattning.

Vid Kyrkomötet 2012 konstaterade man att ”Svenska kyrkan stöder fullt ut Israel som en suverän stat inom internationellt erkända gränser liksom vi fullt ut stöder en suverän palestinsk stat i Gaza, på Västbanken, inklusive Östra Jerusalem. Det innebär en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser.”. Vidare gav man kyrkostyrelsen i uppdrag ”att fortsätta att aktivt verka för en fredlig och rättvis lösning på konflikten Israel – Palestina.”, samt ”att uttala att Svenska kyrkan kräver ett slut på både palestinskt och israeliskt våld mot civila och att mänskliga rättigheter och internationell lag efterlevs av båda sidorna i konflikten.”. (Kyrkomötets protokoll)

Gällande Kairosdokumentet gav Kyrkomötet kyrkostyrelsen i uppdrag ”att fortsätta sina ansträngningar att kräva ett slut på den israeliska ockupationen av Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza”. Kyrkomötet ville dessutom att kyrkostyrelsen skulle ge en rekommendation till församlingarna att ”följa uppmaningarna i Kairos Palestina-dokumentet att avbryta investeringar, införa sanktioner och bojkotta företag och produkter från de israeliska bosättningarna på de ockuperade palestinska områdena, Västbanken och Östra Jerusalem samt att stödja de krafter i Gaza som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter och kräva att den pågående israeliska blockaden av Gazaremsan hävs.” (Kyrkomötets protokoll)

Med utdragen ur kyrkomötets protokoll för ögonen kan man med rätta fråga sig om Svenska kyrkan ska bedriva egen utrikespolitik. Kanske ska kyrkan istället utnyttja sina egna vägar, som statsmakten inte förfogar över, till samtal och påverkan? Kanske behöver vi återigen våga fråga oss vad det innebär att vara kristen och att leva i Jesu efterföljd?

Det kan te sig som att konflikten mellan israeler och palestinier är olöslig, men historien ger oss exempel på att det som verkar omöjligt kan visa sig vara möjligt. Personligen tror jag på icke-våld och på dialog. Jag vill påminna oss alla om att det alltid finns hopp.

En kommentar

Lars Tordengren säger
15 december 2016 – 10:36

Tja, utan tvekan bedriver SvK aktivistisk utrikespolitik. Betraktas redan på alltför många håll som utmånglare av ett traditionellt, europeiskt judehat.

Kanske söker den svenskkyrkliga, centrala ledningen relevans?

Kanske söker anställda efter förmåga något att fylla Hasse Alfredssons alltmer tomma påse med.

Under alla omständigheter var det bra att du var med. Information och problematisering är gagnerikt. Dessutom har du ju sen gammalt en faiblesse f a lyssna in även de udda och obekväma perspektiven. Sådana finns det gott om inte bara i MÖ.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *