Jag vet inte om Gud försöker säga mig någonting, men nu har ordet “good enough” dykt upp tre gånger på samma vecka. Det började med att jag såg tv-serien Homeland. Huvudpersonen Carrie har fått en dotter som inte var planerad. Hon är fullt upptagen med att jobba för CIA i mellanöstern där hon jagar terrorister. Knappast ett jobb man tar med sig sin bebis till. Dessutom kämpar hon med en manisk sjukdom, vilket får henne själv och alla i hennes närhet att tvivla på hennes mammaegenskaper. Dottern bor hos hennes syster, och när Carrie förflyttas hem till USA vill systern att hon tar sitt ansvar som mamma. I en känslig scen erkänner Carrie att hon inte tror att hon kan vara en bra mamma för sin dotter. Då svarar systern att det finns inga perfekta mammor utan det viktigaste är att ställa upp. Vara där. Resten ordnar sig efter hand. Hon är ”good enough”!
Som förälder känner jag ofta att jag inte räcker till. Och jag har konstant dåligt samvete för att jag inte är den perfekta förälder jag vill vara, och som mina barn förtjänar.
Men tänk om jag är “good enough“? Tänk om jag, när jag nu inte är världens bästa förälder, duger ändå? Är bra nog!
Bara det att jag är där varje dag, och gör så gott jag kan, kanske duger?
Hisnande tanke. Kanske kan jag, av nåd, släppa alla mina krav och min självförvållade ångest och bara vara med mina barn. Kanske sjunker då axlarna och kanske knuten i magen släpper. Och helt plötsligt, när jag tillåter mig själv att vara den jag är, blir jag kanske en bättre förälder?
Fortsättning följer….