Julafton är barnens dag. Önskelistorna är långa, men många barn vågar inte skriva det de allra mest önskar sig: Att vuxna människor beter sig som vuxna.
Allt för många barn har vuxna omkring sig som dricker för mycket. Man behöver inte vara alkoholist, eller ens i farozonen. Men barnen blir illa till mods när de vuxna blir ”konstiga”, ”tramsiga” och ”pinsamma”. Borde det inte ge mer för oss vuxna att vara närvarande och dela julafton med våra barn, syskonbarn och barnbarn än att dricka för mycket?
Allt för många barn har vuxna omkring sig som är låsta i dispyter. De förstår inte varför vissa släktingar inte kommer, eller varför vissa som är där inte pratar med varandra. De vuxna är upptagna med groll, gräl, ställningskrig och att vara kränkta. Kanske kan vi en enda dag ge upp tanken på att ”vinna” eller ”ha rätt”.
Allt för många barn får inte fira jul med dom de älskar mest. Syskon splittras upp för att föräldrarna inte tål att vara i samma rum. Eller för att pappas nya inte går ihop med mammas nya. Eller för att mormor och morfar inte längre pratar med pappa. Barnen är oskyldiga och har inte bett om den förändring en skilsmässa innebär. Det minsta vi vuxna kan göra är att bjuda till.
Jag är inte ute efter att skuldbelägga någon. Du kan ta till dig det jag skriver, eller förkasta det. Du kan bli arg och kränkt och undra om jag är så perfekt själv. (Svaret på den frågan är nej). Och om du tror att detta handlar om alkohol, relationer eller skilsmässor bör du nog läsa texten en gång till.
Det handlar om att ge en röst åt dessa våra minsta som inte har någon röst.
Det handlar om att ta vuxenansvar och sätta barnen främst.
Det handlar om en dag om året.
För barnens skull.