Nu på lördag, den 24 januari, är det 22 år sedan jag blev diakonvigd i Lunds Domkyrka av KG Hammar. Tiden går så fort att för två år sedan, när det var 20 års jubileum, tänkte jag inte ens på det. Så jag tror jag ska fira i år istället.
Det är ofattbart att det gått 22 år! Jag hade precis fyllt 25 och jag minns väldigt tydligt hur fint det var. Högtidligt men ändå varmt. Och jag minns att det kändes så rätt. Så självklart! Som om det alltid varit meningen att jag skulle bli diakon. Kanske hade Gud de planerna för mig sedan länge, men så sent som ett halvår innan jag stod där i koret och gav mina löften hade jag ingen tanke på att verkligen bli diakon. Jag ville bara gå diakonutbildningen för att bli en duktigare församlingsassistent. Men ibland får det bära eller brista, och man får lita på vad hjärtat och magkänslan säger.
Sedan dess har jag tvivlat och tvekat över mycket, men aldrig mitt kall och mitt yrke.
Efter vigningen jobbade jag ett halvår till i Skanör-Falsterbo församlingar, sedan tre år på Svenska kyrkan i Paris, fyra år i Kävlinge, sex år i Husie i Malmö, och nu sedan åtta år i Anderslöv.
Så många människor jag mött! Så spännande och lärorikt livet som diakon är. Så mycket glädje och sorg jag fått dela. Att få vandra en liten bit tillsammans med alla dessa människor, och ibland till och med få betyda något för dem, gör att jag verkligen känner mig välsignad. Så tack Gud för envishet och tålamod med mig. Och tack alla människor jag mött. Ni har gett mig så otroligt mycket tillbaka!
Nu är det knappt tjugo år till pensionen. Ska jag dra några lärdomar av mitt liv så här långt så kommer det att gå alldeles för snabbt. Men varje dag går jag med glädje till jobbet, och det är jag oändligt tacksam för.