”Allt det här för att en gubbe dog för länge sen?”
Kommentaren kommer spontant från en av andraklassarna som sitter i bänkarna framför mig. De är där för att titta på påsklandskapet och höra om Jesus död och uppståndelse. Men jag har inte riktigt hunnit komma igång med berättelsen ännu. De har tusen frågor om allt från hur gammal kyrkan är, hur gammal jag är, till hur mycket jag tjänar. Flickan som snart ska säga kommentaren sitter tyst och funderar. Jag tror hon förstår hur mycket jobb det varit att under flera hundra år bygga och bygga till kyrkan. Att bygga upp kyrktornet igen sedan blixten slagit ner med sådan kraft i tornet att klockorna smälte. Och att jag är anställd och jobbar heltid med detta. Och dessutom har betalt för det. Det är faktiskt en berättigad fråga hon kommer med.
Och först, i en tusendels sekund, blir jag lite provocerad av frågan. Och känner mig lite dum. Som om någon kommit på mig med att leva i en lögn. Men hon ifrågasätter inte kristendomen eller min tro. Hon bara undrar, med ett barns självklarhet.
Ja, svarar jag. Allt det här för att en gubbe dog för länge sedan. Nu ska ni få höra! Och så berättar jag. Med så stor inlevelse jag kan uppbringa. Och med ord valda med omsorg, för jag vill så gärna att de ska förstå. Jag vill så förtvivlat gärna nå fram till den där lilla tjejen.
Medan jag berättar upptäcker jag något annat väldigt tydligt. Det jag berättar kommer inte från hjärnan. Från det intellektuella och pålästa. Det kommer direkt ifrån hjärtat. Påsken handlar om kärlek. Liv. Och hopp! Att vara älskad. Leva. Och att det finns liv, till och med efter döden.
Vad jag försöker göra är att ändra frågetecknet i slutet på hennes kommentar. Till ett utropstecken.
Allt det här för att en gubbe dog för länge sen!
För så stort är det. Jesu död och uppståndelse för så länge sedan ekar ännu över världen. Som ringar på vattnet sprids det fortfarande och liv påverkas och förändras.
Nådde jag fram till flickan? Fick jag henne att förstå allt detta fantastiska? Ingen aning. Troligen inte. Men om det är någon av de där små killarna och tjejerna som jag haft den minsta chans att nå så är det hon. För hon vågade ställa frågan.