Nu när ”Panamadokumenten” släppts och fler och fler människor med makt, ansvar och pengar står och stammar i tv tänker jag på världens två vanligaste och sämsta ursäkter. Många är de barn och ungdomar jag genom åren pratat med om ”hur man är mot varandra”. Och många är de klasser där jag suttit med eleverna och försökt reda ut konflikter.
Det är alltid två ursäkter jag får höra, och båda är lika dåliga och värdelösa. Här kommer dom:
”Det var inte jag som började.”
”Det var inte bara jag.”
Om vi börjar med den sistnämnda så brukar jag ge dom följande fråga. Tre stycken rånar en bank, och två av rånarna hinner smita innan polisen kommer. När polisen tar den tredje, och han säger ”Det var inte bara jag”. Vad är då oddsen för att polisen säger: Jaha, det har du rätt i. Då får du också gå fri!
Den gripne bankrånaren har ju fortfarande rånat en bank, och måste ta ansvar för sina handlingar. Banken är ju inte mindre rånad för att de var flera stycken.
När det gäller den första ursäkten så är den inte logisk. Om jag väljer att göra något fel och elakt mot en människa så är det inte mindre elakt för att någon annan var elak först. Och något som är fel kan inte bli rätt för att någon annan gjorde fel först. Det jag gör fel, och det jag gör som är elakt, är alltid fel och elakt. Och de är mina handlingar som jag måste stå för.
Tyvärr finns inte de här värdelösa ursäkterna bara bland barn och ungdomar, som man ju faktiskt kan ursäkta med att de är omogna och inte har så mycket livserfarenhet. Vi vuxna använder de här ursäkterna hela tiden, även om vi formulerar oss annorlunda.
Det är egentligen väldigt enkelt. Varje sekund har vi ansvar för vad vi gör och säger. Och vi vet vad som är rätt och fel, både enligt lagen och moraliskt. Ändå väljer vi ibland att göra fel. Och det är inte okej. Men det som avgör vilken sorts människa man väljer att vara är om man tar ansvar och står för det man gjort och sagt.