Igår höll jag en man i handen medan han dog. Imorgon ska jag ha skolavslutningar med vattenkammade pojkar och flickor i sommarklänningar. Att vara diakon är, precis som livet självt, både jobbigt och underbart.
Visst skulle jag vilja välja bort det mörka och jobbiga. Livet skulle bli så mycket enklare då. Men nu kan vi inte det, och det är bara att gilla läget. Hur tunn man än gör en pannkaka har den två sidor. Så frågan är inte hur vi blir av med den sidan av livet som är mörk och jobbig. Den får vi alltid leva med. Frågan är vad vi gör av alla de dagar av våra liv som är fyllda med ljus och glädje.
Det finns så mycket man kan hänga upp sig på som skymmer ljuset. Problem, bekymmer och krämpor. Men alla dagar vi andas och lever är Guds gåva till oss, och tar vi inte vara på den missar vi livet.
Imorgon tänker jag suga i mig barnens glädje, livsenergi och framtidstro. För det är i det mörkaste mörker man ser ljuset som klarast. Och det är i ljuset som mörkret på något sätt går att bära.