Igår var en av mässmakarna på begravning för en älskad moster. Tänkte då på en strof ur Kyriet i ”VarDagsmässan” (som kommer finnas med i en av TV-gudstjänsterna)
”När människor försvinner bort, när livet blir ett hjärta kort…. Herre förbarma dig, förbarma dig över oss!”
Å, Herre, förbarma dig! Så ont saknaden kan göra. Och vad mörkt mörkret kan verka. Att säga hejdå till någon man älskar är verkligen inte lätt, även om man vet att man ska ses igen. Det blir så tomt. Någon saknas oss. Någon fattas mig.
Mitt i sorgen fylls ändå hjärtat av stor och varm tacksamhet och glädje för alla fina minnen och för den människa man fick lära känna. Och längtar efter att träffa igen.
Jag tror jag börjar förstå uttrycket ”ljusa minnen” ännu bättre. För nu när jag tänker på min moster ser jag henne liksom i solljus, i ett somrigt ljust skimmer. Hon lyser. Det gjorde hon då och det gör hon sannerligen nu! Jag tror hon speglar sig i Guds ansikte. Ansikte mot ansikte!
Och se – på bilden skymtar man ett färgglatt, festligt fönster som speglar sig, som öppnar sig, mitt i det svarta…
