Så har jag gjort det igen!

Varit uppe och kollat film 17 timmar i sträck…

Fast måste medge att jag somnade lite av och till. Vi kollade alla ”Hobbit” och ”Sagan om ringen” några ungdomar och jag. Film, jag gillar film. De säger rätt mycket om livet själv, om gemenskap, vänskap, misstag…. Sagan om ringen är ju rätt speciell också då vi kan se mycket utifrån ett kristet perspektiv i handlingen. Vi hittar bl.a. kampen mellan gott & ont, att ödmjukhet vinner över stolthet, nåd, död och odödlighet, uppståndelse, frälsning, omvändelse, självuppoffring, fri vilja, gemenskap, rättvisa och barmhärtighet.  Det blir ju aldrig ”bara” att kolla film utan en del prat också. Och andakt!

Det är något speciellt att ha andakt mitt i natten. Tända ljus, be, dela ett ord och sjunga tillsammans. Den här kvällen hade jag planerat andakten utifrån filmerna och en låt jag hört, ”You are more”

You are more than the choices that you`ve made, you are more than the sum of your past mistakes, you are more than the problems you create, you`ve been remade….

Bilbo i ”Hobbit” och ”Frodo” i Sagan om ringen är två av dem jag fastnat för. Två hobbitar som helst vill ha det lugnt och skönt och kanske hellre hade stannat hemma. Istället får de uppdrag som leder dem till situationer av misstag, sorg, svårigheter men också glädje, gemenskap och framför allt mod. Mod att göra det goda. Jag kan nog känna mig som både Bilbo och Frodo ibland där livet kan vara både fantastiskt och underbart, där allt jag gör går bra och där jag är nöjd över att vara just jag. Men ibland, precis som Bilbo och Frodo kommer min litenhet, osäkerhet och rädsla  fram. Jag begår misstag och tar helt fel vägar. Jag sårar människor omkring mig och ställer till det i mina relationer med andra. Med andra ord, jag är en alldeles vanlig människa…

När livet inte riktigt går som det ska får jag påminna mig om att jag är skapad till Guds avbild, att jag är just den Gud vill att jag ska vara. Jag gör misstag och tar fel beslut men jag får alltid komma till Guds stora famn. Och jag vill det goda, alltid.

I första Hobbitfilmen får Gandalf (Mitrandir) frågan om varför han har halflingen med (Bilbo): Svaret är: ”Jag vet inte… Saruman tror att bara stor makt kan hålla ondskan tillbaka. Men det är inte det jag funnit. Jag har funnit att det är de små tingen, vad vanligt folk gör i vardagen, som håller mörkret stången. Enkla uttryck för vänlighet och kärlek. Varför Bilbo, kanske för att jag är rädd och han inger mig mod!”

You are more….

Vilken respons!

Så omtalat och pratat det blev över vår dropin konfirmandgrupp vi hade på sportlovet. Kyrkans tidning och Sveriges radio hade intervjuer under veckan. Jag har varit i kontakt med flertal församlingar som vill veta mer och är nyfikna på upplägget.  De som vill ska få veta mer men inte riktigt än, för vi som arbetade med det ska ha en utvärdering. En sak vi redan pratat om och vill, det är att göra det igen!

Gruppen, projektet började med att Eslövs pastorat gick med i nätverket ”Konfirmation på nya arenor”. Utifrån det började det tänkas kring hur ”vi” ville ha projektgrupper med i det nätverket. Det blev att våga tänka annorlunda och få lov att gå utanför ramarna. Rid- och filmkonfirmander hade pastoratet sedan tidigare och funderingarna började gro (hos prästen Terese), om vi nu erbjuder dropinvigslar och dropindop, borde vi inte kunna ha dropinkonfirmander?

Sagt och gjort, projektet blev inskickat och godkänt av nätverket. Det var inte helt enkelt när vi började planera våra dropin konfirmander, hur gör vi med gudstjänstbesök, timmar, undervisning? Vad vill vi ha med, vad kan vi ta bort? Hur kommer det sig att de söker sig till just denna konfirmationsformen? Timmarna höll sig rätt nära riktlinjerna, faktiskt gudstjänsterna också. Det blev olika inriktningar med både högmässa, dop, sinnesro, morgonmässa osv. Det som de missar är just jul och påsk i kyrkan men det är väl ändå så att uppmuntran och strävan är att få behålla ungdomarna och att de själva ska hitta sin plats i församlingen. Att erbjuda verksamheter/gudstjänster/grupper de kan fortsätta i för att växa i sin kristna tro är för mig självklart. Min uppgift blir under en sådan intensiv vecka att inspirera och prata för både tro och kyrka. Se att vi alla är en del av ett sammanhang, om vi vill vara del.

Det blev sex personer i gruppen. Jag är glad över att vi inte blev så många fler för just storleken på en grupp gör mycket hur nära man kommer varandra. Hade de varit trettio anmälda hade nog veckan sett helt annorlunda ut. Kanske inte på något sätt bättre eller sämre utan förutsättningarna hade varit andra. Gruppdynamiken spelar också roll och hur mycket personerna är villiga att bjuda på sig själva. Hur öppen man är med sina åsikter och sitt tänkande. Gruppen vi hade började blygt de första timmarna för att sedan övergå i vad jag tror livslång vänskap dem emellan.

Det är det som gör jobbet så spännande. Jag som kyrkans anställd vet aldrig riktigt vad jag kan förvänta mig, det beror på vilka det är jag möter. Men en sak vet jag, våra dropin konfirmander blev högt över mina förväntningar och jag är så glad över att just jag fick lära känna dessa otroliga ungdomar!

Å hepp, så blev det en tjejgrupp!

Att höra ungdomars livsberättelser är en del av mitt arbete som både är intressant men också känslostarkt. Ibland vet jag inte vad jag ska säga eller hur jag ska reagera på det som händer kring och i ungdomarnas liv. Men det får vara okej. Jag har insett att det oftast räcker att finnas där som vuxen och lyssna.

Ett uppdämt behov av att prata finns och dela liv en stund är något både ungdomar och vuxna behöver, ja, barn med för den delen. Att lyssna in varandra och dela både glädje och svårigheter. Det behövs inte så mycket mer än ett rum, en kopp te eller chokladmjölk och sig själv.

I alla fall, för ett tag sedan kom jag att prata med några tjejer och spontant kom jag på att vi kanske kunde bilda en tjejgrupp. Jag slängde ut frågan om de var intresserade av det och responsen blev genast positiv. Jag tänkte vi kunde vänta till efter alla konfirmationerna men nej, det ville de inte. De ville starta nu. Sagt och gjort, nu har vi en tjejgrupp som träffas och pratar. Ämnena varierar men vi kommer alltid avsluta med Margareta Melins bön:

Jag är fin för du har skapat mig. Jag är dyrbar för du älskar mig. Skön är jag i dina ögon, en ädelsten i din hand.

Därför kan det kvitta om någon säger att jag är värdelös och dum. I mitt hjärta viskar du sanningen: att jag är värd mer än guld.

Jag är din ögonsten din hemliga skatt. Du är glad att jag finns till. Jag vill tacka dig så länge jag lever och aldrig glömma vem jag är.