Tro på en morgon!

Adventstid… snart jul! Tänk, jag har i många år gillat adventstiden bäst. Det ligger en väntan i luften av något härligt . En önskan, en förundran, ett hopp!

Och pooff, helt plötsligt försvinner mycket av den känslan av frid och fred som omger december. En dimridå av julklappsjakt och måsten skymmer. Klappar den ena dyrare än den andra… och julklappar i mängd. Tänk om jag hade kunnat säga stopp! Nu skiter vi i det här. Jag vill inte fira julafton med julklappar upp över öronen. Jag vill umgås, prata, spela spel. Och jag vill kunna bjuda in någon jag möter på gatan eller någon som inte har andra att fira med. Jag vill gå till kyrkan och njuta av julens berättelse tillsammans med andra och känna att vi alla är människor som hör ihop. Jag vill kura i soffan med en mugg glögg och några pepparkakor och fundera över livet och vad jag kan göra för någon annan. Jag vill sätta på lite skön julmusik och njuta av sann julefrid.

Precis som jag gör precis nu! Sonen sätter igång en brasa, han har satt igång julmusik för en stund sedan. Vi har precis spelat spel och ätit kvällsmat med efterföljande favorit – tomteskum (min favorit på gottebordet) Alla i familjen är avslappnade och vi bara är. Riktig skön adventstid där jag haft möten på torget under eftermiddagen, firat en härlig gudstjänst och umgåtts. Precis så som jag önskar hela julen kunde vara. En familjesammankomst av kända och okända människor. För min del är inte familj bara släkten. Det är inte bara blodsband. Tänk att få öppna upp och få människor att känna sig hemma, var de än befinner sig! Att få någon annan att känna tillhörighet!

Den där julstjärnan som lyste starkt för mer än tvåtusen år sedan ville tala om något! Hur vi kan önska varandra frid och fred för att leva i en bättre värld. Vi ska tro på en morgon för snart ska ljuset bryta fram, Låt oss tro! Här i ljuset, livet segrar. Ljuset bryter fram! Låt julen ta om att Jesus är det ljuset och låt oss tro och hjälpa varandra!

 

 

Biskop Johan, tack!

Idag startade våra fem dagars biskopsvisitation i Frosta kontrakt. Fem intensiva dagar med besök, möten och presentationer. Dagen idag började på Medborgarhuset i Eslöv, iallafall för biskop Johan.

Min dag började på Storgatan med morgonandakt och frukost. En underbar start jag hoppas många kommer att hitta till. Vi var en nätt liten skara som fick höra tänkvärda ord, be tillsammans och lyssna till en sång skriven av Urban Ringbäck. En strof i sången går såhär: ”Som en båt på ett bråddjupt hav, är du buren. Du är buren av Guds mäktiga hand”. Jag är buren och jag måste ha tillit till Gud. Att allt har sin tid.

Åter till Medborgarhuset. Jag vill tacka dig biskop Johan för ditt anförande i eftermiddags. Hur du gav ord på det som jag själv känner. Det var två saker som speciellt fastnade, att ha tålamod och att vi inte bara sår utan vi måste ta hand om det vi brukar också, innan man skördar. Vi kan inte bara skapa relationer utan vi vill också att de mötena vi får ska leda till något mer. Men tillbaka till tålamod – att vänta in rätt tid, det är inte min starka sida. Jag vill att saker ska hända NU, helst igår! Jag blir otålig när jag inte ser resultat av det vi sår på en gång. Jag vill att det ska börja växa genast! Och vi har alla förutsättningar i Svenska kyrkan Eslöv. Vi är ett helt gäng med engagerade och villiga kollegor som vill något. Vi har lokaler, vi har ekonomi och framför allt… vi har Gud vid vår sida. Och vi vill göra Guds närvaro synlig bland människor just där vi befinner oss. Vi har precis startat på Storgatan och jag brinner för det arbete vi gör. Men kanske är det så att vi måste vänta…. och kanske vänta lite till, och ytterligare lite, innan det vi sått börjar spira. Allt sker inte på en natt, även om jag hade önskat det. Jag vill att lokalerna fylls med atmosfär och människor som längtar och söker Gud tillsammans, och det kommer nog. Tids nog! Tack Johan, för att du påminner mig om att det är okej. Att jag, vi, under den där tiden sådden börjar gro och växa rejält får sköta om och ta hand om en fruktbar jord. Tiden kommer, om vi bara har lite tålamod! Men oj vad svårt!

Jag får fortsätta lyssna på sången… ”som ett hus som är byggt på ett berg, är du buren, buren, du är buren av Guds mäktiga hand. Som en fågel som lyfter mot vind, är du buren, buren. Du är buren av Guds mäktiga hand. För Gud är en klippa som bär under storm. Nåden i Kristus är djup som ett hav, o anden är vinden som lyfter och bär. Därför är du buren. Du är buren av Guds mäktiga hand”. Känns gott! Vi är inte ensamma i vårt arbete!3 dop

 

#taenminut i allhelgonatid

Funderar ni över döden ibland? Det gör jag! Rätt ofta när jag tänker efter. Inte på ett obehagligt sätt men med fundering på vad som händer och hur det kommer kännas. Jag tänker att jag kommer träffa Gud med alla mina frågor kring tidens begynnelse och hur det egentligen var tänkt. Blev det som förväntat? Eller väntat kanske är bättre formulerat. (fast vem kan förväntat sig eller trott att vi skulle ha en sådan här värld här på jorden?!) Jag tänker att jag ska få träffa de där personerna som jag saknat i många år, någonstans där uppe i det vi kallar himlen! Det blir nog bra… Fast jag väntar gärna i massor av år till. Jag älskar livet även om det är jobbigt emellanåt.

Sorgen är en känsla som är jobbig. Att någon person rycks bort och inte finns mer. För tre år sedan var en av gångerna jag drabbades av sorg. Sorg över Björns hastiga död. En person som jag inte hade haft så jättemycket kontakt med under åren men ändå en person som kändes nära. Just den sommaren var jag i Lysekil och han bodde inte så långt därifrån. Vi kom överens om att ses när de skulle vara nere vid havet för att dyka. Typiskt nog hände just den dagen en olycka istället på konståkningslägret jag var på. Min dotters kompis bröt foten under sista ispasset för veckan. Vi fick åka in till Uddevalla och vänta på operation. Jag kunde ta mig tillbaka till lägret för att hämta dotterns och kompisens packning. När jag stod där i bilkön för att köra på färjan åkte Björn av. Vi vinkade glatt och ropade ‘hej hej, vi får ses en annan dag’  genom våra nervevade fönsterrutor på bilarna. Det blev ingen annan dag! Några veckor senare omkom Björn i en dykolycka.

Jag tror inte många förstår min sorg då Björn var en person jag hade väldig sporadisk kontakt med. Han var aldrig med under min uppväxt, utan jag fick veta om min halvbror när jag var 19. Men sorgen finns där och han finns ofta med i mina tankar. Det är en stilla sorg som inte så många ser men som jag kan uttrycka i ett tänt ljus i minneslunden på kyrkogården. Det är gott att tända det där ljuset och tänka på det som var och på alla de minnen jag har. Att sitta där i tystnaden!

fb_img_1478196982822

‘Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är Jag, Du är Du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär som du alltid gjort. Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort. Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Låt alltid mitt namn finnas med er därhemma. Uttala det som ingenting hänt, sorglöst utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig. Jag väntar på dig någonstans alldeles nära. Allt är väl. (Henry Scott Holland)

 

 

LAN…

…med 35 ungdomar i åldern 12-19!

Första dygnet är snart över och lite ångrar jag att vi inte bara tog ett 24 timmars LAN… 48 timmar är ju mer och roligare, eller. Några timmar fick jag på en obekväm madrass i hallen när en kollega bytte av mig. Inte någon värst sammanhängande sömn men det gör ju inget. Det är ju kul!

Vi får ju möta ungdomar i det livet de befinner sig i, och vara kyrka just där. Jag vet att spelande inte ser så bra ut om man väljer att titta utifrån det perspektivet. Det är mycket vapen, skjuta och döda. Men jag väljer att se det från ett annat perspektiv. Vi samlas, umgås och gör någonting tillsammans. Pratar en del och äter ihop. Jag får finnas där som en vuxen och vara med. Det kan pratas mycket om rätt moral i alla de spelen som produceras i mängd, jag vet. Men det är ändå mer värt att finnas i ungdomarnas liv, i deras ”real life” och visa på att Gud är med även där. Gud finns med i hela vår vardag. Jag kan få tycka det är kul med spelande och ändå ha en tro.

I går kväll kom ett tjejgäng och hälsade på killarna (det är flest killar som spelar). Blev en del snack med dem om kyrkans verksamhet som också är för dem. Föräldrar ringde och kom och gillade verkligen det initiativet vi tagit. Jag kan säga att hade vi haft plats hade vi kunnat ha 50-60 ungdomar här! Det är lite fler än det kan komma på en vanlig gudstjänst. Det häftiga är att vi kan ha gudstjänst med ungdomarna, även under ett LAN. Det var en fröjd att förbereda och det var häftigt att få använda sig av det jag tycker förhöjer, ljus och ljud. Och ungdomarna satte eller la sig framme vid koret, lyssnade, vilade, bad bönen Vår Fader och tände ljus. Jag tror inte det behövs mer för att presentera kyrkan och tro och kanske är det så vi sår ett frö.

img_20161031_230825

img_20161031_115517