Maj 14

”Land grabbing” – Addax i Sierra Leone och nya riktlinjer från FN

Den globala konkurrensen om mark och vatten ökar. Det sker i takt med att världens befolkning ökar (liksom dess smak på kött), degraderingen av mark och biologisk mångfald tilltar och efterfrågan på biobränsle ökar. Och när konkurrensen ökar riskerar människorna med minst makt, ofta de som är direkt beroende av marken för sin överlevnad, att dra det kortaste strået. Här kan globala etiska regler och normer göra skillnad.

Ett exempel på markinvestering som har anklagats för så kallad land grabbing, eller ”markrofferi”, är biobränsleföretaget Addax sockerrörsprojekt i Sierra Leone som Sveriges Radios P1 rapporterade om den 2 maj. Det statliga och biståndsfinansierade riskkapitalbolaget Swedfund har investerat 90 Mkr i projektet. Svenska kyrkan fick möjlighet att kommentera fallet, eftersom vi sedan flera månader fört en dialog med Swedfund  om just detta projekt. Vi vände oss till Swedfund i december 2011 med ett antal frågor, baserade på ett par kritiska rapporter från Brot fur Alle, en schweizisk organisation som ingår i Svenska kyrkans internationella nätverk ACT Alliance.

Vid ett möte vi hade med Swedfund strax före jul, och i efterföljande mailväxling, har Swedfund hävdat att de problem vi pekat på varit kraftigt överdrivna, och att de själva har tillgång till mer korrekt information. P1:s rapportering – som visade på akuta och allvarliga problem för en stor mängd bönder som berövats tillgång till sin odlingsmark – ledde dock till att Swedfund bestämde sig för att anlita en oberoende konsult för att följa upp projektet ytterligare. Det ska bli intressant att se resultatet av konsultens rapport. Jag hoppas att Swedfund visar öppenhet och vågar ompröva sitt stöd till projektet, utan att vara låst av tidigare ställningstaganden.

De bönder i Sierra Leone som berövats sin mark pga Addax investering har, tillsammans med människor i alla andra länder, sedan idag tillgång till ett nytt och potentiellt kraftfullt verktyg för att hävda sin rätt till säker tillgång till mark. Den 11 maj antogs i Rom FN:s frivilliga riktlinjer för ansvarsfull styrning och förvaltning av markrättigheter, fiske och skogar. Dessa riktlinjer har tillkommit för att stärka småskaliga jordbrukares, fiskares och boskapsskötares rättigheter och tillgång till mark och andra resurser. De ska vägleda regeringar när de utformar och reformerar lagar som är relaterade till ägande- och nyttjanderätten av mark, fiske och skogsresurser, men ska också ge vägledning för privata företag vid investeringar.

Riktlinjerna har välkomnats av en lång rad organisationer i det civila samhället, däribland Ecumenical Advocacy Alliance (EAA) som Svenska kyrkan tillhör. De hyllar den inklusiva processen – riktlinjerna har förhandlats fram i en öppen process, där inte bara regeringar, utan också representanter för bondeorganisationer, kvinnoorganisationer och ursprungsbefolkningar suttit med vid förhandlingsbordet. Organisationerna välkomnar också stora delar av innehållet, t ex att där finns en stark betoning av mänskliga rättigheter.

Däremot beklagar de att dokumentet inte förstärker ursprungsfolkens rätigheter, och att dokumentet inte omfattar tillgången till vattenresurser. Sist men inte minst beklagar organisationerna att riktlinjerna inte ifrågasätter föreställningen om att storskaliga investeringar i industriellt skogsbruk, jordbruk och fiske är nödvändiga för utveckling.

Riktlinjerna är som namnet visar frivilliga, men har en stark moralisk tyngd tack vare att de stöds av ett stort antal regeringar. Men det är bara när de genomförs i praktiken, och när människor som kämpar för sin rätt till mark får större inflytande genom att hänvisa till riktlinjerna, som de i praktiken bidrar till att förbättra människors liv – och minska risken för land grabbing.

 Gunnel Axelsson Nycander

Policyhandläggare, livsmedelstrygghet

2 Kommentarer
Maj 4

Världsbanken 2: Ge klimatstöd genom FN:s gröna fond, inte genom Världsbanken

Ge inga nya bidrag till Världsbankens klimatfonder, Climate Investment Funds (CIF). Stöd istället utvecklingsländernas klimatarbete genom FN:s gröna klimatfond. Den uppmaningen skickade nyligen 117 organisationer, däribland Svenska kyrkan, till finansministrarna i de 17 länder som idag stödjer CIF, däribland finansminister Anders Borg.

Världsbanken har i dag ett antal så kallade klimatinvesteringsfonder, som ska bidra till en klimatsmart utveckling i utvecklingsländerna. Här förvaltas idag en stor del av de så kallade snabbstartspengar som industriländerna utlovade vid klimatmötet i Köpenhamn 2009. Även Sverige har bidragit till fonderna. Tveksamheten var emellertid stor från flera håll när fonderna upprättades. Utvecklingsländerna ville att pengarna skulle förvaltas av en institution där makten är mer jämnt fördelad – i Världsbanken har givarländerna fortfarande mest makt. Många miljö- och utvecklingsorganisationer ifrågasatte dessutom om Världsbanken verkligen är kompetenta att stödja en klimatsmart utveckling, med tanke på dess historia av att finansiera miljöskadliga och starkt klimatpåverkande projekt.

Det faktum att det då fanns få alternativ till Världsbanken som hade kapacitet att snabbt förmedla den här typen av pengar gjorde att CIF ändå sjösattes. Men det slogs samtidigt fast att detta var en tillfällig lösning – på sikt ska klimatstöden förmedlas inom ramen för FN:s klimatkonvention, snarare än av Världsbanken. Man skrev en så kallad utfasningsklausul (sunset clause) som innebär att fonderna ska upphöra så snart en ny finansiell arkitektur finns på plats.

Kritiken mot CIF och Världsbanken som värd för fonderna beskrivs närmare i rapporten Makten över klimatpengarna som Svenska kyrkan publicerade 2010 tillsammans med Diakonia.

Nu finns ”en ny finansiell arkitektur på plats”. Vid klimatmötet i Durban i december 2012 lyckades länderna enas om hur FN:s gröna klimatfond ska styras och fungera. Med inspiration från den tidigare Anpassningsfonden, som sorterar under Kyotoprotokollet, har man kommit fram till en modell som inte är perfekt men har förutsättningar att fungera förhållandevis väl. Makten fördelas jämnt mellan i- och u-länder och fondens arbete ska präglas av stor öppenhet.

För att den Gröna fonden inte ska bli ett vackert men tomt skal är det viktigt att den nu fylls på med pengar. Det är dags att Sverige tillsammans med andra industriländer lever upp till löftena i FN och tydligt signalerar att det huvudsakligen är genom fonden som ligger under FN:s klimatkonvention som vi i framtiden kommer att kanalisera vårt stöd till utvecklingsländernas klimatarbete.

Gunnel Axelsson Nycander

0 Kommentarer
Apr 24

Natural resources – a curse or a blessing and who’s responsibility?

Yesterday Church of Sweden, Forum Syd and Swedish Cooperative Centre organized a Round table at the Stockholm+40 Partnership forum under the title Natural resources – a curse or a blessing and who’s responsibility? Here follows a summary of the round-table discussion:

In the struggle over natural resources, peasants and artisanal miners – some of the poorest peoples in the world act on the same arena as some of the world’s biggest companies. The peasants depend on natural resources for their survival – the companies depend on profitable exploration. Representatives from The Bench Marks Foundation (South Africa), Friends of the Earth (Mozambique) together representative from Sida discussed how the challenges and conflicts can be overcome through national and international regulations. Many participants from the audience, for example from Egypt, Mongolia and Argentina, shared their experiences on the topic.
Concluding 2 main points from the round-table:

The base for the two points, is the need for a rights-based perspective where the State is the duty bearer and the citizens are the right-holders. Private entities cannot be assigned the responsibility to guarantee human rights. Another point of departure for all three points is that we are convinced that economic growth must not be created at the expense of unsustainable extraction of natural resources and violation of human rights. We have had enough of green-washing!

We suggest that the positions of the Swedish Government during Rio+20 should be based on the following principles:
1. Ensure mechanisms to hold Governments and private sector to account
There is a need to enforce mechanisms that guarantee that local populations can hold governments and private investors in extractive industries and land-based investment into account and demand respect for human rights, transparency, economic and environmental justice as well as sustainable development. Three concrete examples:

  • The UN John Ruggie Principles – Guiding Principles on Business and Human Rights: UN’s ‘Protect, Respect and Remedy’ Framework which implies a shared responsibility among corporations and governments for human rights.
  • Extractive Industry Transparency Initiative (EITI) – addressing the issue of transparency in extractive industry contracts and tax paying – both from Government and private sector.
  • As proposed by the special UN rapporteurs, we support the idea of Rio+20 national accountability mechanism – “Sustainable Development Councils” – holding governments to account to follow what has been agreed during the Rio+20 conference. Local stakeholders, including CSOs and local communities, must be guaranteed a voice and participation.

2. Ensure the right to development for local populations, indigenous and tribal peoples
The round-table underlined the importance of Free Prior Informed Consent (FPIC) stated by the ILO Convention on Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries 169/1989. The convention ensures that every effort is made by the States to fully consult with indigenous people in the context of development, land and resources including timber, soil or subsoil mining and on any public policy affecting them. This embraces the right of indigenous peoples, as land and resource owners, to say no to proposed projects at any point during negotiations with governments and/or extractive industries. The round-table gave examples from a large number of countries, including South Africa, Argentina, Mongolia and Mozambique, where this principle is not being followed.

 

Sofia Svarfvar

Policy Adviser Global Economy

0 Kommentarer
Apr 20

Världsbanken 1: Hurra för strategi om sociala trygghetssystem

Det är inte alltid vi i det civila samhället jublar över det som Världsbanken gör. Men idag är det faktiskt dags att fira. I samband med Världsbankens och IMF:s vårmöten denna vecka presenteras Världsbankens Strategy for Social Protection and labor. Där slås bland annat fast att det är en central del av Världsbankens uppdrag att stödja uppbyggnaden av sociala trygghetssystem i utvecklingsländer – barnbidrag, folkpensioner, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar, etc. Med utgångspunkt i en rad konkreta exempel visar de hur sociala trygghetssystem kan minska fattigdom och ojämlikhet, ge ökad trygghet vid kriser och också bidra till ökad utveckling och tillväxt.

Att sociala trygghetssystemen kan  vara just så betydelsefulla för människor och samhällen vet alla vi som tar den svenska välfärden för given. Att sociala trygghetssystem kan ha samma betydelse i fattiga länder, och att det faktiskt kan vara möjligt att utveckla dem där, är kanske en nyhet för många. Kyrkans tidning skrev i en ledare nyligen att Svenska kyrkans skrift Pengar i handen är en ”ögonöppnare” i den här frågan.

Världsbanken betonar i sin strategi att det måste utvecklas system som är mer inklusiva – som omfattar alla människor – och att man måste gå från dagens ofta fragmentiserade biståndsprogram till breda harmoniserade system.  Strategin ger också ett tydligt stöd för Social Protection Framework Initiative, ett gemensamt men flexibelt koncept för hur utvecklingsländer kan utveckla ett minimipaket av social trygghet som tagits fram av FN-organ som Internationella Arbetsorganisationen ILO, Världshälsoorganisationen m.fl).

Allt detta är jättebra. Om det är något som man skulle kunna önska, så är det att Världsbanken skulle ha ett tydligare rättighetsperspektiv i strategin. Det harexempel UNICEF i sin nya strategi för social trygghet.

Det viktiga nu är att Världsbankens strategi implementeras i praktiken, att den får tydliga konsekvenser i bankens utlåning och verksamhet. En central fråga är också om Banken menar allvar med sitt nya fokus på sociala satsningar också när de utformar sina råd om ländernas ekonomiska politik. Eller kommer de, som vid flera tidigare tillfällen, kräva att länderna skär ner på de sociala utgifterna?

Frågan är när svenska regeringen också inser betydelsen av att stödja utvecklingen av sociala trygghetssystem och gör detta till en central del i Sveriges utvecklingssamarbete. Det finns en indikation på att detta skulle ha ett stöd i den svenska befolkningen. Enligt en webbfråga från tidningen Dagen svarade 73 procent ja på frågan ”Bör Sverige stödja trygghetssystem i andra länder?”

Gunnel Axelsson Nycander

0 Kommentarer
Apr 17

Sista chansen för en två-statslösning?

Idag träffas palestiniernas president Abbas och Israels premiärminister Netanyahu för första gången på ett och ett halvt år. Mötet har föregåtts av en rad diplomatiska påtryckningar från olika håll och kommer ge en fingervisning om fredsförhandlingarna överhuvudtaget kommer kunna återupptas inom en snar framtid.

I mitten av mars samtalade palestiniernas president Mahmoud Abbas för första gången på nästan ett halvår med president Barack Obama. Läget de två ledarna emellan hade blivit ansträngt i samband med Palestinas försök att bli fullvärdiga medlemmar av FN, och det var tydligt att Obama tyckte att timingen var den absolut sämsta ungefär ett år före presidentvalet i USA. Obama hade inget annat alternativ än att försöka döda frågan innan den ens kom upp i säkerhetsrådet eftersom han, hur han än agerade, skulle äventyra sin egen möjlighet till omval.

Då, i mitten av mars, var det återigen uppgifter om ett eventuellt ensidigt agerande från palestinierna som cirkulerade som Obama försökte förhindra. Ryktet gällde ett brev från president Abbas till Israels president Netanyahu med ett ultimatum för ett sista försök till fredsförhandlingar. Vissa detaljer hade läckt ut och det gällde att få Abbas att mildra sitt tonläge innan brevet skickades.

I förrgår läckte hela utkastet till brevet ut och det visar sig, om brevet är riktigt, att man enbart lyckades mildra kraven något. I brevet, som är tänkt att överlämnas till Netanyahu idag, skyller Abbas de misslyckade förhandlingarna helt på Israel. Han förklarar hur den Palestinska myndigheten (PA), utifrån ”Osloavtalen”, etablerades för att sköta den civila administrationen på det ockuperade palestinska området, ett ansvar som egentligen åligger ockupationsmakten.

I Osloavtalen står även uttryckligen att parterna inte får ta några steg som påverkar statusen för slutförhandlingarna. Det är gentemot löftet att inga israeliska bosättningar skulle byggas ut, eftersom dessa påverkar slutstatusen, som Abbas nu säger att Israel har gått alldeles för långt och att Palestinska myndigheten har förlorat sitt existensberättigande.

Abbas hot består alltså i att om inte Israel lever upp till ett antal åtaganden, såsom bland annat ett omedelbart frysande av alla bosättningar och att utgå från 1967 års gränser i slutförhandlingarna, så kommer han lägga ner PA vilket överför ansvaret för det civila styret av Västbanken och Gaza på Israel. Så sent som i lördags sade Abbas till japansk media att han inte har några planer på att gå vidare med de planerna och läckan av brevet kan kanske ses i ljuset av detta. Någon kan vara rädd att Abbas, liksom tidigare, ska ändra sig i sista minuten, och med hela brevet offentliggjort på förhand blir det något svårare för Abbas att backa.

Om brevet är riktigt och om Israel inte lever upp till kraven i det, och om Abbas lever upp till sitt hot innebär det i praktiken att möjligheterna för en tvåstatslösning är borta för alltid. Förmodligen det sista de flesta israeler och många andra hoppas på.

Jacob Risberg, policyhandläggare

1 Kommentarer
Mar 29

Akut hunger i Sahel idag – men hungern kan utrotas

Den sista tiden har vi nåtts av oroväckande rapporter om ökad hunger i Sahelområdet. Enligt FN riskerar minst 15 miljoner människor i regionen att drabbas av akut hunger idag och under de närmaste månaderna. I de värst drabbade länderna Chad, Gambia och Niger är cirka en tredjedel av befolkningen drabbad. I Mali, Mauretanien, Burkina Faso och Senegal är andelen lägre, men antalet drabbade räknas ändå till miljoner eller flera hundratusen.

I den aktuella krisen ser vi en olycklig samverkan av flera av faktorer: torka, höga matpriser och politisk oro. Under 2011 sjönk spannmålsproduktionen kraftigt på grund av torka, i Mauretanien med nästan 50 procent, och även boskapsuppfödare drabbas hårt. Det är inget nytt att väderförhållandena i regionen varierar kraftigt. Torkan kan inte kopplas direkt till den globala uppvärmningen, men utgör en tydlig illustration av hur klimatförändringarna i framtiden väntas förstärka vädervariationerna, med både förvärrad torka och översvämningar som följd.

Konsekvenserna av torkan förvärras av att de internationella spannmålspriserna stigit kraftigt. Flera av länderna var redan tidigare starkt importberoende, och kostnaderna för importen ökar nu ytterligare.

Sist men inte minst bidrar den politiska oron i flera länder, vilket har lett till flyktingströmmar inom och mellan länderna. Människor som tvingas bryta upp från sina hem och lämna alla tillgångar får ännu svårare att försörja sig.

Svenska kyrkan går nu med stöd från Sida in med ett akut stöd på 2,5 miljoner till ett humanitärt projekt i Mauretanien. Pengarna används till att rädda livet på de mest utsatta människorna genom att ge barn, gravida, nyblivna mödrar och gamla personer näringsrik mat, men också kontanta stöd. I insatsen ingår också åtgärder för att förebygga nya katastrofer genom att minska sårbarheten för jordbruket. Vår insats är en del av en större helhet, den globala ACT-alliansen som Svenska kyrkan tillhör agerar i hela regionen. Insatsen är också ett tydligt exempel på hur pengar som samlas in genom kampanjen Allt för att utrota hungern används.

Även om situationen är akut i Sahelområdet är de drivkrafter bakom hungern som vi kan se där – torka, höga matpriser och politisk oro – inte unika. På olika sätt bidrar de till den omfattande och långsiktiga hunger som idag drabbar inte bara Sahelområdet, utan ca 900 miljoner människor runtom i världen.

För den som med jämna mellanrum får höra om hungerkatastrofer i olika delar i Afrika kan det tyckas som om dessa är oundvikliga, som om hungern aldrig kan utrotas. Men det finns också andra bilder. En handlar om erfarenheterna från Etiopien, där man i stället för att år efter år ge katastrofbistånd, har utvecklat ett bristfälligt, men ändå oerhört betydelsefullt socialt trygghetssystem. En kombination av kontanta bidrag och beredskapsarbeten som når 8 miljoner människor gjorde att Etiopen inte alls drabbades lika hårt som andra länder under fjolårets hungerkris på Afrikas horn.

 Exemplet från Etiopien är en liten del i en större trend. Sociala trygghetssystem utvecklas i alltfler fattiga länder, och humanitärt bistånd ges allt mer i form av kontanta bidrag. Det finns stora fördelar med kontanta stöd – det ger valmöjlighet och värdighet för mottagarna, är billigare att förmedla och stimulerar lokal matproduktion och lokalt näringsliv.

Det är mycket positivt att regeringen nu stödjer FN:s arbete med att i ökad grad ge livsmedelsstöd i form av kontanter eller matkuponger. Men det behövs också ett större engagemang från regeringen i frågan om hur Sverige kan stödja utveckling av breda program för social trygghet som kan minska långsiktig hunger och fattigdom. Världsbanken, UNICEF och andra internationella organisationer förordar idag att biståndsorganisationer ska stödja utvecklingen av sociala trygghetssystem i en helt annan skala än tidigare.

För att dagens akuta hungernöd ska bli den sista i Sahel krävs både att livsmedelsproduktionen i regionen stärks på ett ekologiskt hållbart sätt, och att människorna i regionen får del av sociala trygghetssystem. Dessa kan buffra i dåliga tider och ge en grundtrygghet till barn, sjuka, äldre och andra som riskerar att drabbas av hunger i alla samhällen som saknar nödvändiga skyddsnät.

Gunnel Axelsson Nycander
Policyhandläggare

0 Kommentarer
Mar 26

Investeringar och utveckling. Lärdomar från Västerås stift och Moçambique

I det senaste numret av tidskriften Filter finns ett kritiskt och välskrivet reportage om skogsbolaget Chikweti i Niassa i norra Moçambique. Projektet beskrivs i ingressen som ”Svenska kyrkans största biståndsprojekt”, vilket är felaktigt och en olycklig sammanblandning. För det första har Svenska kyrkans internationella arbete ingenting med projektet att göra – det har startats och drivs av Västerås stift. För det andra är det inte heller något ”biståndsprojekt” som bedrivs med stöd av insamlade medel eller Sida-finansiering, utan en investering.

Syftet med Västerås stifts investering har dock varit att det ska bidra till en positiv utveckling i regionen samtidigt som det ger ekonomisk avkastning, och är därmed ett exempel på en mycket tydlig trend i biståndet – de stora förväntningarna på näringslivets roll som utvecklingsaktör.

Näringslivet har givetvis alltid haft en viktig roll i länders utveckling. Vår inställning är att handel och internationella investeringar kan bidra positivt till utveckling genom att bland annat bidra till arbetstillfällen och export- och skatteintäkter i utvecklingsländerna, som i sin tur kan användas till fattigdomsminskning. En viktig förutsättning är dock att verksamheten bedrivs på ett etiskt sätt, och att internationella normer och regler kring socialt och miljömässigt ansvar följs. Risken är annars att det ofrånkomliga överläge som en kapitalstark investerare har gentemot såväl lokalbefolkning som nationella regeringar utnyttjas, med exploatering snarare än utveckling som följd.

Svenska kyrkans internationella arbete verkar på olika sätt för att näringslivets roll ska vara så positiv som möjligt. Vi har genom vårt medlemskap i föreningen SwedWatch bidragit till en rad kritiska granskningar av företag, som har lett till att påskynda flera företags och branschers ansträngningar att ta socialt och miljömässigt ansvar.  Genom vårt arbete för Fairtrade skapar vi en positiv modell för hur rättvisa handelsrelationer kan se ut som både gynnar miljoner producenter direkt och påverkar de stora aktörerna. Genom ett omfattande engagemang i mikrofinansinstitut och biståndsinsatser för hållbar försörjning stödjer vi en utveckling av det lokala näringslivet i flera afrikanska länder. Till detta kommer de ansträngningar som görs på olika nivåer av Svenska kyrkan för att förvalta kapital på ett etiskt sätt.

Det som är nytt (eller egentligen nygammalt) nu är att biståndsinsatser alltmer genomförs i nära samarbete med och via privata aktörer.  Sidas nya program Business for development, B4D, som Gunilla Carlsson sätter stora förhoppningar vid, är ett exempel, de stora kapitaltillskotten till Swedfund ett annat. Swedfund satsar biståndsmedel i investeringar som i likhet med Chikweti förväntas bidra till en positiv lokal utveckling. Tanken är att biståndet ska vara en katalysator för riskfyllda investeringar som gör att företag vågar sig in på nya marknader.

Problemet med den nya vurmen för näringslivet som utvecklingsaktör är att man i entusiasmen över de win-win-situationer man tycker sig se missar de målkonflikter mellan företagens affärsintressen och landets och lokalbefolkningens intressen som trots allt finns i många fall.

Västerås stifts investering är ett exempel på detta. Svenska kyrkans internationella arbete ombads att stödja projektet när det sjösattes, men att vi sade nej.  Vi menade att investeringarna var förenade med stora risker av både ekologisk och social karaktär.  Man måste från början försäkra sig om att investeringar av detta slag verkligen har ett lokalt demokratiskt ägarskap och att den lokala befolkningens utvecklingsbehov och intressen alltid finns i förgrunden.

Just därför att dessa målkonflikter [mellan affärsintresset och lokalbefolkningens intresse] finns, och för att lokalbefolkningens intresse alltid riskerar att väga lättast behöver det stärkas av tydliga normer och regelverk. Näringslivet är en viktig utvecklingsaktör och vi tror att biståndet kan ha en viktig roll i att bidra till ett lokalt och regionalt näringsliv som skapar arbeten och välfärd. Dock måste varje människas lika värde och de universella mänskliga rättigheterna alltid vara utgångspunkten. Ekonomisk tillväxt och ekonomisk avkastning får inte ske på bekostnad av dessa grundläggande principer.

Detta är inte enkelt. Därför är öppenhet, ett starkt lokalt civilsamhälle och en granskande och öppen media förutsättningar för att hålla företag, investerare och beslutsfattare ansvariga och för att skapa en hållbar inklusive utveckling.

Erik Lysén

Internationell chef

3 Kommentarer
Mar 23

Oljan, kriget och freden. Vilken roll spelade Lundin Petroleum i inbördeskrigets Sudan?

Kom verkligen freden till Sudan med oljan? Ja, om man ska tro Ian Lundin, ordförande i Lundin Petroleum så är det precis så det är. I en intervju i P1-morgon den 21 mars säger Ian Lundin att man inte kan ignorera det faktum att freden kom till Sudan först sedan oljan började utvinnas. För de flesta andra är detta en fullständigt absurd bild. Chevron var det första västerländska oljebolag som började borra i Sudan. Det var på slutet av 70-talet. Inbördekriget startade upp igen i början på 80-talet och pågick ända fram tills det första accepterade fredsavtalet slöts 2005. Från det att ”oil started producing”, som Ian Lundin säger i intervjun, tills något man kan kalla fred kom till södra Sudan rådde alltså drygt två decennier av grymt inbördeskrig.

Frågorna som Lundin Petroleum vägrar svara på i detalj, och anklagelserna som de avfärdar som ”ogrundande och orättvisa”  rör den roll som bolaget hade i de väldokumenterade brott som begicks av de stridande parterna under det inbördeskriget. Där banden mellan oljeutvinningen och inbördekrigets grymheter är redovisade i detalj av källor som Amnesty international, Human rights watch, Christian Aid, ECOS och FN:s specialrapportör Gerhard Baum. Efter att ha rest i de områden där det Lundin-ledda konsortiet sökte olja, block 5A, säger Baum:

”During my visit I gathered further evidence that oil exploitation leads to an exacerbation of the conflict with serious consequences on the civilians. More specifically, I received information whereby the Government is resorting to forced eviction of local population and destruction of villages to depopulate areas and allow for oil operations to proceed unimpeded.”

Om Lundin menar att de – trots att de under åren 1997-2003 hade verksamhet i det området – inte märkte något av stridigheterna, inte såg några brända byar, inte hade något att göra med de stridande parterna, utan enbart bidrog till fred och utveckling faller bevisbördan tungt på dem själva. Det borde ligga i Lundin Petroleums intresse att sakligt redovisa i detalj hur de bidrog till fred. Och de borde redovisa i detalj vad som inte stämmer i de ovan länkade rapporterna. Hittills är allt vi har svepande och generella kommentarer om deras oskuld och absurditeten i anklagelserna samt ett personporträtt av deras far Adolf H Lundin i en debattartikel i DN:

”Vi är övertygade om att vi – genom att vara en ansvarsfull och aktiv investerare – är en del av en utvecklingsprocess som bidrar till att göra livet lättare för människorna i Etiopien, Sudan och Demokratiska Republiken Kongo. Det finns mängder av praktiska exempel på detta, men i stället för att redovisa dem i detalj tror vi att det är mer meningsfullt att ta en närmare titt på den anmärkningsvärde man som skapade företagsgruppen som bär vår familjs namn.”

Det är utomordentligt svårt att hålla med om det påståendet. Anklagelserna som riktats mot Lundin rör alltså delaktighet i krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten - för att citera den tidigare i texten länkade ECOS-rapporten: ”ECOS believes that Lundin, Petronas and OMV, as a matter of international law, may have been complicit in the commission of war crimes and crimes against humanity.” Och istället för att i detalj redovisa på vilket sätt detta är grundlösa anklagelser och på vilket sätt bolaget bidragit till att göra livet lättare för människorna i Sudan så väljer man att prata om pappan. Det är både anmärkningsvärt och arrogant. Anmärkningsvärt som mediastrategi, och arrogant mot de tusentals människor i Sudan som drabbats till följd av inbördeskriget och oljeutvinningen och som väntar på svar.

Frågan är dock hur länge Lundins strategi håller. Inför årsstämman i maj ställer nu de institutionella ägarna allvarliga frågor till bolaget. Samtidigt presenteras nu nya uppgifter kring Lundins kopplingar till inbördeskriget i Sudan i Aftonbladet - som idag publicerar detaljerna i ett meddelande från regeringen i Khartoum till milisledaren Paulino Matip som utlovar oljepengar för att rensa området för oljeutvinning. Och i Expressen skriver Bengt Nilsson, som under kriget reste i området med Ian Lundin, en debattartikel med rubriken ”Lundin Oil anlitade visst barnsoldater”.

I slutändan handlar det om vilket företag Lundin Petroleum vill vara nu, och det är också budskapet i den intervju i P1-morgon jag gjorde i onsdags morse. Att försöka sopa historien under mattan är ingen hållbar strategi eftersom det är svårt att se att storägarna kommer köpa det. Lundins huvudsakliga verksamhet nu är dessutom förflyttad till Norge – ett land som är känt för sitt engagemang för fred. Hur länge kommer den norska regeringen tillåta ett företag med liknande obesvarade anklagelser i bagaget fylla de norska medborgarnas kassakistor? Och som sudankännaren Johan Brosché frågar i sin debattartikel i DN - ”Varför ska allmänheten tro på Lundingruppens version?”

De mest välrenommerade oberoende granskarna – FN, Amnesty, Human Rights Watch, som går att få tag på har redan avgivit sina detaljerade rapporter. Mot det står Ian Lundins betygande av sitt eget företags oskuld. I potten ligger en fredlig utveckling i Sydsudan och den rätt till kompensation för katastroferna som drabbade människorna där under kriget till följd av oljeutvinningen och vilken är en bärande komponent i fredsavtalet. Där har även Sveriges regering en viktig roll att spela. Frågan är bara vilken roll? Vi väntar fortfarande på svar.

Henrik Fröjmark
Handläggare för företags ansvar

 

0 Kommentarer
Mar 9

Religion – ett mervärde i bistånd?

När allting rasar i livet – när någon närstående blir allvarligt sjuk, när någon vi älskar dör, när samhället inte längre kan ge oss skydd och trygghet, när vi utsätts för övergrepp eller våld – då räcker det inte med mat och tak över huvudet. Vi behöver alla, oavsett om vi är fattig eller rik, stöd i en social gemenskap. För många av oss är detta en religiös gemenskap i den lokala kyrkan, moskén, synagogan, samtalsgruppen eller annat. Där får vi också möjlighet att söka hopp, tröst och kan med stöd av riter hantera en utsatt situation.

På Aftonbladets debattsida 4 mars skriver Patrik Lindenfors att biståndspengar inte ska användas till missionerande verksamhet. Vi är de första att skriva under på detta. Svenska kyrkan bedriver en professionell biståndsverksamhet, vilket också visar sig i förtroendet från Sida att kanalisera biståndspengar. På senare år har vi och många med oss, däribland Sida och flera internationella forskningsinstitut, också allt mer uppmärksammat mervärdet av religiös kompetens i såväl långsiktiga som humanitära utvecklingsinsatser.

Att inte se religionens betydelse för utvecklingsfrågor kan leda till eurocentrism och sämre kvalitet i arbetet. De flesta människor i världen har religion som en avgörande del i sin världsbild och religion är en självklar del av de flesta samhällen. Så är det också för många av de människor och samhällen vi stödjer genom biståndsverksamhet och humanitära insatser. Om vi inte erkänner och bejakar det i vårt arbete, bidrar vi då inte till ett slags, för att låna Lindenfors ord, ”utplånande av kulturarv”? Att erkänna religionen som en viktig aspekt av ett samhälles liv och utveckling, är att göra upp med bilden av Europa som förebild för all utveckling där sekularisering betraktats som ett mått på utveckling och modernitet.

Att i biståndsverksamhet erkänna religionens betydelse för såväl individer som för samhällen i stort handlar också om att se människan i sin helhet. Om vi exkluderar dimensioner i livet som är grundläggande för en människas välbefinnande, t ex andliga, känslomässiga, kulturella och sociala dimensioner, räcker vårt stöd inte särskilt långt. Så visade det sig exempelvis efter insatserna i spåren av tsunamin 2005 att de samhällen som fått moskén återuppbyggd snabbare återhämtade sig.

Frågor om religionens roll i utveckling är något som man internationellt forskar och debatterar kring, t ex vid det internationella forskningsprogrammet Religion and development, baserat vid Birminghams universitet, England. Även Oxfam arbetar kring samma frågor. I Holland finns Knowledge centre Religion and Development.

I Sverige bedrivs forskning om religion och samhälle vid bl a  Linnémiljön The Impact of Religion vid Uppsala universitet.

Vår förhoppning är att fler samtal kring religion och utveckling ska föras i Sverige. Samtal som också inbegriper religionens negativa inverkan på utveckling, när religion hämmar utveckling och legitimerar förtryck, diskriminering och övergrepp.

Hoppas vi möts för samtal, nu närmast förslagsvis på Faith in Civil Society – Religious Actors as drivers of Change

 

Sofia Oreland

Handläggare för Hiv och teologi

 

0 Kommentarer
Mar 8

Jämställdhet eller ojämställdhet – det finns inget varken eller

Världen är inte jämställd. Vi vet det, men vi har inte lyckats ändra det faktum att kvinnor och flickor utsätts för orättvisor, diskriminering, våld och förtryck – bara därför att de är kvinnor eller flickor. Ojämställdheten mellan kvinnor, män, flickor och pojkar är en av de största utmaningarna världen står inför – det skapar ett oerhört lidande för enskilda och är samtidigt ett enormt slöseri med resurser. Globalt sett är brist på jämställdhet en direkt orsak till såväl fattigdom som låg utbildning och hunger. Så kan vi inte fortsätta ha det.

För kyrkan handlar det om att varje människa är älskad och född lika inför Gud, med samma oinskränkbara värde och rätt. Därför borde och ska kyrkan aldrig acceptera orättvisor eller ojämställdhet.

Jämställdhet måste vi aktivt skapa i varje situation. Där mänskliga relationer finns, finns också makt. Den makten kan vi medvetet försöka fördela jämnt, eller låta hamna lite varsomhelst. Och i ett samhälle eller en relation, där det finns hierarkier, hamnar makten hos den eller dem med högst status, om den inte aktivt fördelas. Och eftersom vi människor är experter på att bilda hierarkier – baserade på kön, ålder, sexuell orientering, genusidentitet, familjehävd eller bara konturlös status i en grupp – så måste vi medvetet bygga jämställdhet. Annars skapar vi eller accepterar ojämställdhet, även om vi inte vill det. Det finns inget varken eller.

Politik har alltid med genus att göra – frågan är bara hur och om den bygger ett jämställt samhälle eller förstärker ett ojämställt. Pedagogik är alltid genuspedagogik – frågan är bara om den är medveten om vilka mönster den skapar. Religion och teologi är aldrig könsneutral – frågan är bara om riter, språk och tolkningar för människor samman och stärker dem, eller om den lyfter vissa på andras bekostnad.

Därför utmanas du och jag, på den internationella kvinnodagen, att reflektera ett ögonblick över maktfördelningen i världen och i de situationer vi befinner oss. Du och jag är med och alstrar den. Jag kan inte frånsäga mig ansvar över alla situationer, beslut eller relationer jag finns i. Det finns förtryck, våld och situationer som jag inte rår över. Jag kanske drabbas av ojämställdhet utan möjlighet att skapa en annan situation eller maktbalans. Men många av oss rår över någon situation. Och i den situationen har vi ansvar för att snickra jämlikhet och jämställdhet. I politiska beslut, i skola och förskola, i predikstolar, i konferensrum, i samtal med anställda eller kollegor, i biståndsprojekt, i relation till din dotter eller son, i TV-soffan, i mötet med utsatta människor, på styrelsens kick-off, på bussen. Om du stör dig på att en lucka i språket blivit fyllt av innovationen ”hen”, om du tycker att kvinnor får sluta gnälla nån gång, om du känner dig uppgiven inför omöjliga patriarkala strukturer – jag utmanar dig ändå att reflektera över var du kan vara med och skapa jämställdhet idag.

Marit Norén
Policyhandläggare för genus och teologi, Svenska kyrkans internationella arbete

0 Kommentarer
Older Posts »

RSS Flde Prenumerera