Kyrkan del av problemet och lösningen på hiv och aids

Jag vill inte att min kyrka ska säga: ”Jag kan hjälpa dig att dö”, utan: ”Låt mig hjälpa dig att leva!”.

Japé Heath

Idag är det Internationella världsaidsdagen, en dag som uppmärksammas globalt och som kommer att fortsätta behöva uppmärksammas så länge som hiv är en verklighet för människor och samhällen.

År 2016 lever 37 miljoner människor med hiv. I flera delar av världen betyder en hiv-diagnos fortfarande livslång sjukdom, stigmatisering och allt för tidig död. Att prata om hiv innebär att prata om massa saker samtidigt.

Det handlar om rättvisa och rättigheter, sexualupplysning och sexualitet. Det handlar om tillgång till dyra mediciner, om ekonomisk rättvisa och påverkan på samhällsutvecklingen när barn förlorar sina föräldrar och hela generationer påverkas.

tveit-foto-marianne-ejdersten

Rev. Dr Olav Fykse Tveit, Kyrkornas världsråds generalsekreterare testade sig häromdagen i Oslo, till stöd för Kyrkornas världsråds kampanj “Leading by Example: Religious Leaders and HIV Testing,”

Det handlar om normer och makt, och de strukturella förändringar som krävs för att bland annat kvinnor, flickor och HBTQ-personer ska ha rätt till sin sexuella hälsa och rättigheter. Det handlar också om det intima livet, att känna sin kropp, sin sexualitet och vem som då får tillgång till den.

Hiv idag innebär fortfarande stora orättvisor för människor, framförallt för dem som lever i utsatthet. Myter, tystnad och stigma är också en stort del av problemet, i Sverige som i resten av världen.

För så länge som tystnad fortgår skapas myter och de fakta och framsteg som sker blir inte synliggjorda. Idag är det till exempel fullt möjligt att leva med smittfri hiv.  En person som lever med hiv och har en välfungerande behandling har så låga virusnivåer att det inte ens går att upptäcka i blodprov.

Med god behandling är risken att överföra hiv från mamma till barn minimal och sedan 2010 har antalet barn i världen som föds med hiv eller som smittas via amning minskat med hälften, tack vare att många fler mammor får förebyggande behandling.

I södra och östra Afrika bor flest människor som lever med hiv. Det är också där flest har förlorat nära och kära i sjukdomar relaterade till aids. Men framstegen i regionen är stora och de senaste fem åren har fler än dubbelt så många människor fått tillgång till behandling, vilket också gör att de inte utvecklar aids och dödsfallen har minskat med nästan 40 procent.

Från att makthavare och beslutsfattare förnekade att det ens finns en koppling mellan hiv och aids, har nu hälso- och utbildningsministrar i 22 länder i Södra Afrika lovat att alla unga ska få rätt till sexualupplysning och till sexuell och reproduktiv vård.

För att dessa goda framsteg ska bli norm och för att de ambitiösa mål som UNAIDS har satt om att ”Ending Aids by 2030” ska nås, så måste en hel del politisk vilja till. Samtal och aktion krävs också bland de som i världen bidrar till att skapa normer i samhällen, så som kyrkliga samfund och kyrkliga ledare.

Arbetet mot stigmatisering och för prevention har pågått i flera år tillsammans med partnerkyrkor och kyrkoledare över hela världen, där de har lett vägen för oss. Svenska kyrkans internationella arbete har sedan 2014 ett uttalat strategiskt arbete för allt som rör sexuell, reproduktiv hälsa och tillhörande rättigheter.

Arbetet med hiv ingår både i våra program och i det globala policydialogarbetet med kyrkor, trossamfund och andra beslutsfattare. En del av problemet har varit och är kyrkans oförmåga att hantera sexualetiska frågeställningar. Kyrkans tystnad eller missriktade rekommendationer har bidragit till att epidemin har fortsatt att spridas.

Kyrkornas roll i arbetet mot hiv handlar inte minst om just värderingsfrågorna och där kyrkan deltagit i upplysningsarbetet och givit rekommendationer har det resulterat i effektiv prevention och motverkat marginalisering och stigmatisering.

Ett exempel på detta är Svenska kyrkans partnerorganisation INERELA som sedan 2002 arbetat med prevention och avstigmatisering inom kyrkor världen över och som samlar ett globalt nätverk av religiösa ledare som lever med hiv.

Nätverket har också åtagit sig uppdraget att stärka kapacitet hos kyrkoledare genom att utveckla utbildningsverktyg för att kunna skapa utrymme för att diskutera stigma och diskriminering kring hiv och aids. Detta innefattar ett samtal om genus och sexualitet och är en metod och möjlighet för att ta itu med känsliga frågor på ett öppet, informativt och icke-stigmatiserande sätt.

Trosbaserade aktörers roll är central i ett arbete mot hiv och aids. Idag, 1 december, uppmärksammas trosbaserade aktörers roll när UNAIDS väljer att ge ut sitt årliga pris på en konferens i Bogota Colombia där våra partnerorganisationer möts för att samtala om teologiska perspektiv på sexuell, reproduktiv hälsa och rättigheter.

För snart 10 år sedan antog Sveriges biskopar biskopsbrevet om hiv från ett globalt perspektiv. Det som sades då är lika viktigt idag:

”När vi som Svenska kyrkans biskopar nu uttalar oss om hiv gör vi det dels utifrån de erfarenheter som kyrkan vunnit i sitt arbete bland hivsmittade personer, dels utifrån de erfarenheter som kommit oss till del från andra kyrkor. Att bryta tystnaden och motverka isolering och stigmatisering är något av det viktigaste vi som kyrkan kan göra i arbetet med hiv och aids. Det handlar i grunden om mänsklig värdighet. Alla är skapade till Guds avbild och har samma värde.”

Hör mer om INERELA i podden RFSU Dokumentär >>

Ladda ner Biskopsbrev om hiv i ett globalt perspektiv >> 

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
Policyrådgivare för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, Svenska kyrkans internationella arbete

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

 

 

Sydsudan granskas inom FN:s MR-mekanism UPR för första gången

Måndag 7 november uttfrågas Sydsudan om läget för mänskliga rättigheter i landet. Tjugotre civilorganisationer har skickat in rapporter som vittnar om att många av krigets grundorsaker är olösta och övergreppen fortsätter. Svenska kyrkan stödjer civilsamhällets krav på bland annat yttrandefrihet och fri media, och lagstiftning mot könsbaserat våld och diskriminering. 

FN:s UPR (Universal Periodic Review) mekanism är en relativt ny process för återkommande granskning och uppföljning av hur det står till med de mänskliga rättigheterna i FNs 193 medlemsstater. Granskningen görs som en interaktiv diskussion mellan FNs medlemsstater och staten som granskas.

Processen ger den granskande staten möjlighet att visa hur de arbetar för att förbättra situationen för mänskliga rättigheter i sitt land. Syftet är att situationen för mänskliga rättigheter ska förbättras för människor över hela världen. 42 stater granskas varje år och i år granskas Sydsudan för första gången.

Sydsudan som blev självständigt så sent som 2011 är åter på brinken till fullskaligt inbördeskrig. Fredsavtalet som tecknades 2005 lovade så mycket och självständighetsfirandet i juli 2011 var hoppfullt. 2013 bröt ett nytt inbördeskrig ut med oerhörda civila humanitära umbäranden som följd. Ett fredsavtal tecknades i augusti 2015 och såg tillfälligt ut att ha fått stopp på stridigheterna men i dagsläget ser det mycket osäkert ut efter juli månads utbrott av våld i Juba.

Fred måste komma. Inget land i världen har haft en enkel övergång från krig till demokratiskt fredligt statsskick, så inte heller Sydsudan. Många av krigets grundorsaker är olösta. Övergången från att vara rebell i opposition till att leda en nation med allt vad det innebär av ansvar har varit svår.

Inför granskningen har 23 olika enskilda organisationer, såväl nationella som internationella, skickat in intressentrapporter (sk stakeholders reports). Granskningen just nu är särskilt relevant eftersom kopplingen mellan ofred och övergrepp mot civilbefolkning är så stark.

Svenska kyrkan arbetar för att de mänskliga rättigheterna skyddas, respekteras och tillgodoses i Sydsudan. Vi vill värna och öka utrymmet för civila samhällsorganisationer att verka i egen rätt och arbeta mot diskriminering i alla dess former och för mänskliga rättigheter och en mer jämställd värld. Därför stödjer vi civilsamhällets krav på förändringar som bland annat inkluderar att:

  • Anta lagstiftning som skyddar kvinnor mot genusbaserat våld och alla former av diskriminering.
  • Implementera lagstiftning som skyddar yttrandefrihet och fri media.
  • Anslå tillräcklig budget och avlägsna hinder för kvalitativ utbildning.
  • Samarbeta fullt ut med den Afrikanska Unionen och det internationella samfundet för att påskynda utformandet av en hybriddomstol för Sydsudan senast 2017.

Låt oss tillsammans arbeta för att dessa uppmaningar kan bli verklighet!

Den 26:e sessionen av UPR pågår just nu på FN-palatset i Genève. Måndag 7/11 kl. 14.30 står Sydsudan på agendan. Det går att följa live här >> 

Läs mer om vårt stöd till flyktingar på Afriikas horn >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Humanitärt arbete måste också fokusera på mental hälsa

I Haiti arbetar Svenska kyrkans lokala partners med full kraft för att bistå de människor som drabbats av orkanen Matthew. Inom kort skickar Svenska kyrkan en av sina experter inom psykosocialt stöd för att bistå i utvecklingen av den humanitära responsen i att inkludera människors psykosociala behov och stödja människornas möjlighet att finna kraft, mitt i katastrofens efterdyningar.

 

nibha-shresta-foto-svenska-kyrkan

Ett psykosocialt förhållningssätt inkluderar människor som drabbats av katastrof i beslut som rör dem själva och samhället. Det tar vara på och stärker människors egen förmåga att återhämta sig.

I humanitära insatser, i samband med att en naturkatastrof inträffar, är det lika viktigt att se till människors psykosociala behov som de fysiska och materiella behoven. Mental ohälsa minskar ofta möjligheten att ta hand om sig själv och sina närstående. Att dela ut mat och vatten, bistå med tak över huvudet och kläder blir ofta den omedelbara assistansen. Men även de psykosociala effekterna är ofta akuta i ett första skede, men kan även ha långtgående negativa effekter på utveckling och stabilitet inom det drabbade landet.

Inte på lika stort allvar
År 2015 upplevde världen 50 väpnade konflikter, det högsta antalet på 24 år. Likaså har civila dödsoffer ökat sedan kalla krigets slut. I takt med att världen upplever en ökning av kriser så ökar de humanitära behoven. Och trots att de psykososociala behoven, på samma sätt som de synbara fysiska och materiella, är större i länder med utbredd fattigdom, tas de ofta inte alls på lika stort allvar.

Olika sårbarhet och motståndskraft i katastrofer är inte bara kopplat till geografi, det handlar också om samhällen, individer, skilda förutsättningar och levnadsvillkor. Vi vet att utsatta människor med dålig standard på boende, och människor som möter diskriminering i samhället, är extra utsatta vid naturkatastrofer och väpnade konflikter. När människor tvingas lämna sina hem och fly så är det ofta kvinnor tillsammans med barn och personer med funktionshinder som är extra sårbara.

Inneboende motståndskraft
Inter-Agency Standing Committee Reference Group on Mental Health and Psychosocial Support in Emergency Settings, som Svenska kyrkan ingår i, arbetar för att mental och psykosocial hälsa ska integreras i alla humanitära insatser. Det betyder att alla människor ska ha tillgång till psykosocialt stöd för att kunna återhämta sig och återgå till en fungerande vardag, med utgångspunkt i människors inneboende motståndskraft och kapacitet att läka och stödja varandra inom ett samhälle. Socialt stöd med meningsfulla aktiviteter för alla och där människor med sårbara livsvillkor deltar, är avgörande för individers välmående. Liksom att förebygga konflikter i samhället.

Studier visar att det finns en starkare koppling mellan effekter på människors psykiska mående utifrån graden av stöd från familj och samhälle, snarare än hur pass hårt drabbade de blivit i samband med en katastrof.  Genom att integrera ett psykosocialt förhållningssätt i program med fokus på mödravård, utbildning och säkerhet/skydd så skapas mer hållbar förändring som bygger på befintliga resurser på individ och samhällelig nivå samt bidrar till ökat hopp och känsla av värdighet hos människorna.

 

Läs mer om Svenska kyrkans stöd till Haiti >>
Läs mer om Svenska kyrkans arbete med ett psykosocialt förhållningssätt inom humanitärt arbete >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Förstärk rättighetsperspektivet i politiken

När regeringen tillträdde år 2014 utlovades en nystart för Politik för global utveckling, PGU. Tillsammans med övriga medlemsorganisationer i CONCORD Sverige presenterar Svenska kyrkan idag en analys över hur PGU bättre kan bidra till genomförandet av Agenda 2030 och för hur rättighetsperspektivet i PGU kan förstärkas i politiken.

global-goalsNystarten för PGU har bland annat inneburit att alla departement har fått i uppdrag att ta fram handlingsplaner för hur de kan bidra till att förverkliga politiken, och att dessa ska göra en tydlig koppling till genomförandet av Agenda 2030.

För att beskriva hur regeringen arbetat med PGU, presenteras vartannat år en skrivelse. Årets skrivelse, ”Politik för global utveckling i genomförandet av Agenda 2030” är uppbyggd runt de 17 målen i Agenda 2030. Organisationer i CONCORD Sveriges arbetsgrupper för Agenda 2030 och samstämmighet har gjort en gemensam analys av skrivelsen, och tagit fram rekommendationer för hur regeringen kan förbättra arbetet både med samstämmighet och hur detta arbete kan ligga till grund för genomförandet av Agenda 2030.

Organisationernas övergripande rekommendationer är att regeringen bör:

  1. Utgå ifrån de grundläggande perspektiven i PGU och Agenda 2030

Målet för PGU är att alla politikområden ska bidra till en rättvis och hållbar utveckling. Kopplat till målet finns två perspektiv som beslutsfattare ska ta hänsyn till när de utformar sin politik: rättighetsperspektivet, vilket inkluderar ett jämställdhetsperspektiv, och de fattigas perspektiv på utveckling.

Perspektiven återfinns i flera avsnitt av skrivelsen. Samtidigt pekar analysen på flera fall, till exempel kring vapenexport och skatteflykt, där perspektiven i PGU inte verkar ha legat till grund för de uppställda målen.

  1. Tydliggör hur PGU ska bidra till genomförandet av Agenda 2030

Regeringen bör redogöra för hur en mer sammanhängande struktur för genomförandet av PGU och Agenda 2030 ska byggas upp och utvärderas. Vi föreslår också att regeringen tydliggör hur PGU ska bidra till genomförandet av Agenda 2030 i ett kort och ett långt perspektiv.

  1. Offentliggör handlingsplaner och höj ambitionsnivån

Skrivelsen innehåller flera positiva initiativ för arbetet med PGU de kommande två åren. Det är dock svårt att få en bild av regeringens samlade arbete för att uppnå de olika målen när departementens handlingsplaner inte har gjorts offentliga.

En generell kritik i analysen är också att skrivelsens målsättningar i flera avseenden brister i ambitionsnivå och uppföljningsbarhet. Regeringen skriver exempelvis att man i slutet av 2017 ska ha ”bidragit till att stärka förutsättningarna för att kunna bedöma hur exportkontrollärenden rörande krigsmateriel påverkar rättvis och hållbar global utveckling”. Detta är inte en ambitionshöjning utan ett steg tillbaka jämfört med regeringens tidigare uttalade position. En ökad prioritering av PGU från politisk nivå, hoppas vi medför att målsättningen i departementens handlingsplaner blir tydligare redan nästa år.

En mer utförlig beskrivning av våra övergripande rekommendationer och för områden som till exempel flyktingpolitiken, hållbart företagande, skatteflykt och klimatpolitiken, går också att finna i analysen.

Analysen och skrivelsen kommer också att diskuteras vid ett seminarium den 19 oktober.

Jenny Haraldsson Molin
CONCORD Sverige är en plattform för 59 civilsamhällesorganisationer. Vårt uppdrag är att bedriva informations- och påverkansarbete om EU:s utvecklingssamarbete och utvecklingspolitik, med fokus på minskad fattigdom.

Det går att utrota hungern

Den 16 oktober, på Världshungerdagen, uppmärksammar vi att det krävs nya krafttag för att utrota hungern i världen! Idag beräknas nära 800 miljoner människor – var nionde människa – vara undernärd.  Hunger, svält och undernäring, nära sammankopplat med fattigdom, hotar människors möjlighet till fullgoda liv.

Undernäring drabbar i första hand människor i fattigdom. 98 procent av alla människor som lever med kronisk hunger lever i utvecklingsländer. Och värst drabbas barn och kvinnor. Även om stora framsteg har gjorts sedan 1990-talet – färre människor lever i fattigdom och fler människor har idag tillräckligt med mat för dagen – så återstår en rad utmaningar.

Foto: Gunilla Hallonsten /Ikon

Torkan som drabbat flera länder i Afrika under 2016 slår hårt mot kvinnor och barn. Mamma Sahara har fått näringspasta till sin son Ahmed. Foto: Gunilla Hallonsten /Ikon

Klimatförändringar, global ojämlikhet och utsatthet skapar idag grogrunder för konflikter och flyktingströmmar. Dessa tillstånd är förödande för människors möjligheter att försörja sig och få tillgång till näringsrik mat.

Nyckfulla och extrema väderförhållanden försvårar särskilt för många småjordbrukare i framför allt utvecklingsländer. Dessa människor saknar ofta de nödvändiga resurserna för att anpassa sig och en grundläggande social trygghet som kan lindra vid nöd som uppstår när skördarna uteblir.

Små satsningar ger motståndskraft
Torkan, som under 2016 har drabbat många länder i Afrika i spåren av väderfenomenet El Niño – från Etiopien till Zimbabwe – och som har lett till utbredd hungersnöd är ett tydligt exempel på kopplingen mellan klimatförändringar och mat. Svenska kyrkan jobbar här nära våra partner med stöd till anpassning i jordbruket för att kunna stå emot klimatförändringarna. Där har det framkommit på ett tydligt sätt att små satsningar på lokal nivå – till exempel småskaliga bevattningssystem – har goda förutsättningar att förbättra böndernas möjligheter att klara sig även under svår torka och extrema variationer i väderfenomen som el Niño.

Foto: Lutherska världsförbundet

Enkla bevattningssystem kan förbättra bönders möjlighet att klara jordbruket under torka. Foto: Lutherska världsförbundet

Utbyggnaden av sociala trygghetssystem är också nödvändigt. En stärkt ekonomisk grundtrygghet förbättrar människors tillgång till näringsrik föda och minskar utsattheten vid stora förändringar.

2015 antog FN en ny utvecklingsagenda – Agenda2030 – med ett tydligt mål om att helt utrota den globala hungern. Det behövs ett kraftfullt stöd till utvecklingsländer för att bekämpa fattigdomen och för att möjliggöra klimatanpassning i småjordbruket så att antalet undernärda människor minskar inom en snar framtid. Tillgång till mat handlar om en rättvis fördelning av världens resurser. Nu handlar det om att frammana den politiska vilja som krävs för att en gång för alla utrota världshungern!

Erik Lysén
Internationell chef för Svenska kyrkan

 

fastan_blogg_1024x600

Många fallgropar på vägen mot fred i Colombia

Folkets nej till fredsavtalet blev en väckarklocka för dem som trott att freden nu var säkrad i Colombia. Det skriver Erik Norman i en kommentar till den folkomröstning som blev ett allvarligt politiskt nederlag för regeringen, och som förändrade förutsättningarna för den fortsatta fredsprocessen.

Colombia är utan tvekan den magiska realismens hemland. Här är det otänkbara en del av vardagen och det omöjliga blir gång på gång verklighet. För bara en vecka sedan undertecknades ett historiskt fredsavtal mellan regeringen och FARC-gerillan för att få slut på över fem decenniers inbördeskrig.

Något som de många sedan länge har ansett vara omöjligt var nu till slut möjligt. Igår gick folket till röstlokalerna för att ratificera detta fredsavtal, som förhandlats fram under mer än fyra års tid. Och de sa nej. Det som av de flesta, inklusive de som röstade nej till fredsavtalet, ansågs otänkbart var plötsligt ett faktum.

Nej till freden
Hur kunde folket rösta nej till freden? Är det över huvud taget möjligt att förstå detta, som för de flesta icke-colombianer (och för många Colombianer) är praktiskt taget ofattbart? Och vad betyder det för Colombias framtid?

Foto: Erik Norman

Landet befinner sig sedan söndagens omröstning i ett slags juridiskt och politiskt limbo, i vilket ingenting längre är otänkbart eller omöjligt, skriver Erik Norman. Foto: Erik Norman

Till att börja med måste man betänka att den väpnade konflikten har pågått i över ett halvt sekel och skördat hundratusentals offer i flera generationer, samt att alla sidor i kriget har gjort sig skyldiga till oerhörda övergrepp mot civilbefolkningen. Under årtionden har fienden avhumaniserats i det folkliga medvetandet, och det Colombianska samhället är därför djupt polariserat.

För många människor är det helt enkelt otänkbart att försona sig med dem som under så lång tid varit deras dödsfiender. Och verklig försoning är en både lång och svår process som kan ta flera generationer. Trots viss mental och känslomässig förberedelse under de fyra år som fredsförhandlingarna har pågått så är det uppenbart att en majoritet av colombianerna inte är redo att göra upp med landets förflutna riktigt ännu.

Dessutom kan bara mycket få Colombianer minnas en tid utan krig och jag tror faktiskt inte att särskilt många kan föreställa sig hur ett fredligt samhälle verkligen skulle se ut; hur ett Colombia i fred faktiskt skulle vara. Eller hur man kommer dit.

Majoriteten har inte upplevt kriget fasor
En annan avgörande faktor är utan tvekan de stora skillnaderna inom landet. I de regioner som drabbats hårdast av den väpnade konflikten var rösterna för fredsavtalet överväldigande. I Choco, där Svenska kyrkan stödjer Lutherska världsförbundets samarbete med lokala urfolksorganisationer och afrocolombianska organisationer, röstade nästan 80% ja till avtalet. Men regioner som Choco är inte särskilt folkrika, bl a som en följd av kriget. En överväldigande majoritet av Colombias befolkning lever istället i storstadsområden som varit relativt förskonade från krigets fasor.

I Colombia pratades det därför mycket innan folkomröstningen om att landets välmående samhällsklasser hade landsbygdsbefolkningens framtid i sina händer, att de nästan 70% av befolkningen som inte till vardags påverkas av kriget hade möjligheten att avgöra ifall det skulle fortsätta att skörda offer bland den övriga 30 procenten.

Så är det vad som händer nu? Fortsätter kriget som vanligt?

Ingen vet med säkerhet vad folkets nej till fredsavtalet innebär i praktiken eller vad det betyder för framtiden. Landet befinner sig i sedan i går kväll i ett slags juridiskt och politiskt limbo, i vilket ingenting längre är otänkbart eller omöjligt.

Vapenstilleståndet fortsätter
Den goda nyheten i detta tillstånd av nästan total osäkerhet är att vapenstilleståndet mellan regeringen och FARC gerillan fortsätter – i alla fall för stunden. Det försäkrade både Colombias president Juan-Manuel Santos och FARC-gerillans högsta ledare, alias Timochenko, i sina tv-sända tal direkt efter folkomröstningen.

Företrädare för de politiska rörelser som manade folket att rösta nej till fredsavtalet säger också att de trots allt inte är emot freden, men att de har reservationer mot vissa delar av avtalet. Det kan ses som en ljusglimt och som att det finns hopp om att det fortfarande är möjligt att fortsätta framåt på vägen mot en förhandlad fred.

Bland våra samarbetsparter, kyrkorna, andra internationella hjälporganisationer och inom det internationella samfundet som under flera år har stött fredsprocessen var det nog många som med mig inte trodde sina ögon igår när det slutliga valresultatet var ett ofrånkomligt faktum, och som i djup besvikelse kände att det bara var att kasta in handuken och ge upp. Och man ska verkligen inte underskatta stundens allvar eller för riskerna som osäkerheten medför i synnerhet för lokala ledare och människorättsförsvarare runt om i landet. Men Colombia är trots allt den magiska realismens hemland. Det som var otänkbart igår är idag ett faktum, och det som verkar omöjligt idag kommer såsmåningom att bli verklighet.

Ju närmre målet ju svårare
Men vägen mot fred är inte utan fallgropar. Om något så är folkets nej till fredsavtalet en väckarklocka för dem som trott att freden nu var säkrad i Colombia. För tvärt om så blir vägen bara svårare att gå ju mer man närmar sig målet. Omvärldens fortsatta stöd har därför aldrig varit viktigare än nu. Vi får inte ge upp! Allra minst nu när vi är så nära!

Folkomröstningen var ett allvarligt politiskt nederlag för regeringen, och den förändrar förutsättningarna för den fortsatta fredsprocessen, men Colombia har slagit in på och redan tagit flera stora steg på vägen mot fred, som inte kan göras ogjorda. Undertecknandet av fredsavtalet var en historisk händelse, inte i första hand för sitt innehåll utan för att det bevisade att det är möjligt att nå en förhandlingslösning på den väpnade konflikten. Hur eller när den möjligheten till slut kommer att tas till vara återstår att se, men det råder ingen tvekan om att freden är möjlig och att den är alltför värdefull för att inte fortsätta kämpa.

erikErik Norman är liaison officer för Svenska kyrkans partner i Colombia med fokus på fred, demokrati och fredsbyggande samt påverkansarbete och humanitära frågor.

 

Fredsavtal i Colombia undertecknat

Efter mer än ett halvt sekel av strider undertecknade Colombias regering och FARC-gerillan ett historiskt fredsavtal igår. Det skedde inför 2500 särskilt inbjudna representanter för krigets offer, det colombianska civilsamhället och det internationella samfundet. Svenska kyrkans internationella arbetes utsända Erik Norman var med under ceremonin.

Ett viktigt steg. Fredsförhandlingarna mellan gerillan och regeringen har pågått sedan 2012. Nu är fredsavtalet undertecknat. Foto: Erik Norman

Ett viktigt steg. Fredsförhandlingarna mellan gerillan och regeringen i Colombia har pågått sedan 2012. Nu är fredsavtalet undertecknat. Foto: Erik Norman

Avtalet innebär förhoppningsvis slutet på den väpnade konfrontationen mellan regeringstrupperna och FARC-gerillan och är på så sätt ett stort steg framåt på den långa och komplicerade vägen till fred i Colombia, och räddar sannolikt tusentals människoliv i den omedelbara framtiden.

– Samtidigt måste man komma ihåg att kriget fortsätter att rasa i stora delar av landet, där andra väpnade aktörer fortfarande strider om kontrollen över landet och dess rika naturtillgångar, och att morden på MR-försvarare och lokala ledare har ökat dramatiskt det senaste året. Bara sedan det tillkännagavs att fredsavtalet var färdigt, för mindre än en månad sedan, har åtminstone 22 MR-försvarare mördats, säger Erik Norman.

De organisationer Svenska kyrkans internationella arbete samarbetar med i Colombia firade igår, men ägnade den också åt att minnas alla de offer som den väpnade konflikten har skördat. Freden är inte i hamn i och med att fredsavtalet undertecknats – det är en viktig milstolpe, men arbetet för en rättvis och hållbar fred i Colombia fortsätter.

Det är i det arbetet som Svenska kyrkans samarbetspartner står i. Dipaz, som är ett ekumeniskt nätverk för fred planerar att med civila insatser i de mest drabbade områdena övervaka att fredsavtalet efterlevs, och erbjuda stöd till befolkningen. De kommer också följa med offer för den väpnade konflikter till de minnesceremonier som är planerade som en del av statens och FARCs gottgörelse av offren.

Krigströtta colombianer firar fredsavtalet mellan regeringen och FARC-gerillan #internationelltarbete

Ett filmklipp publicerat av Sv kyrkans internationella arb (@internationellt_arbete)


Att erkänna vad som har hänt, be om förlåtelse och utlova att det inte ska upprepas är avgörande handlingar från statens och FARC-gerillans sida för att kunna bygga en hållbar fred. Läs mer på Dipaz blogg om fredsavtalet.

Svenska kyrkan samarbetar också med ”Red nacional de mujeres”, ett nätverk av kvinnoorganisationer. De kommer nu arbeta för att säkerställa att offren för genusbaserat sexuella våld får sin rätt till övergångsrättvisa erkänd och garantier för att brotten de utsatts för inte ska kunna ges amnesti.

Tillsammans med Lutherska världsförbundet (LVF) fortsätter Svenska kyrkan följa med grupper av urfolk och afrocolombianer i Chocó i deras kamp för rätten till sanning, rättvisa och gottgörelse. Urfolk och afrocolombianer i Chocó som fördrivits från sin mark under den väpnade konflikten kämpar nu för att återfå den och säkerställa att de gruvkoncessioner som lämnats ut ska dras tillbaka. Att staten erkänner deras rätt till marken är avgörande. Följ LVF Colombia på Facebook >>

Igår skrevs historia, men inte det sista kapitlet. Redan på söndag skrivs nästa – då hålls folkomröstningen om fredsavtalet mellan Colombias regering och FARC. Krigströtta colombianer håller andan.

Sofia Nordenmark
Policydialoghandläggare Latinamerika, Svenska kyrkan Internationellt arbete

ACT-alliansen inför toppmöte: Investera i instabila regioner

Inför FN:s toppmöte om migration och flyktingar 19 -20 september kräver ACT-alliansen att investeringarna för att förbättra levnadsförhållandena i instabila stater och regioner ökar, ett större fokus på att skydda utsatta grupper och ett beslut om säkra flyktvägar till Europa.

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Hotspot på ön Samos i Grekland. Sedan EU:s avtal med Turkiet den 20 mars tas alla flyktingar som kommer till Samos hit för registrering och asylansökan.  Lägret är slutet för besökare och flyktingarna får inte lämna området. Svenska kyrkans lokala partner, Apostoli, bistår bland annat med matpaket, hygienkit, sovsäckar och andra förnödenheter. Foto: Magnus Aronson /Ikon

1 046 600. Det är antalet flyktingar som sökte asyl i EU förra året. En kris för vissa. För andra, toppen av ett isberg – jämfört med de 65 miljoner människor som tvångsförflyttats från sina hem efter konflikter och förföljelse, inklusive 21 miljoner som befinner sig utanför sina hemländer. Helt uppenbart är inte Europa längre ogenomträngligt för trycket från migranter och det sätter ljuset på att flykt är ett globalt fenomen, som måste hanteras globalt, med ett solidariskt, globalt ansvarstagande.

Tyvärr finns det inga tecken på att Europa – eller snarare EU – är redo att ta sin del av ansvaret. En snabb titt på den policy som infördes förra året visar ett övergripande mål: ju färre flyktingar som kommer in i EU, desto bättre.

Europa överväldigades av flyktingströmmarna och en instinktiv självbevarelsedrift tog över. Den 13 september 2015 återinrättade Tyskland gränskontroller, även om landet trots detta tog emot 1,1 miljoner asylsökande förra året. Österrike, Tjeckien, Slovakien och Sverige följde efter. Ungern och Slovenien reste staket för att förhindra människor att ta sig över gränsen. Och rutten via Balkan stängdes slutligen helt och fick 55 000 asylsökande att bli fast i Grekland.

Den 22 mars undertecknade EU ett avtal med Turkiet där EU förband sig att betala Turkiet 3 miljarder euro för att hejda migrationsströmmarna till Europa. Detta innebar att alla migranter och flyktingar som därefter tog sig till Grekland olagligt – inklusive syrierna – skulle skickas tillbaka. I gengäld åtog sig EU att ge 70 000 syriska flyktingar från Turkiet så kallad vidarebosättning i Europa.

Denna modell för att hålla migrationsströmmarna utanför Europa är den nya trenden. Europeiska kommissionen och Europeiska rådet banar väg för andra bilaterala avtal av liknande slag, med början på den afrikanska kontinenten. Att effektivt blockera migranter från att nå EU och att återta utvisade planeras bli villkor för att biståndsmedel ska betalas ut.

EU gratulerar sig själv till att ha förstört smugglarnas affärsmodell på Egeiska havet och minskat antalet olagliga och farliga överfarter. Ändå har uppskattningsvis 292 246 asylsökande och migranter tagit sig in i Europa sedan början av året, samtidigt som 3 198 dött på Medelhavet eller rapporterats saknade.

Vidarebosättning och omplacering av flyktingar har gått extremt långsamt. I juli 2015 kom EU: s medlemsstater överens om att omfördela 22 000 flyktingar och i september 2015 beslutades att flytta 160 000 flyktingar från Grekland och Italien. Fram till den 5 september har 4 519 av de 160 000 flyktingarna flyttats och 7 272 av 22 000 fått vidarebosättning.

Som trosbaserade organisationer har vi kunskapen och möjligheten att nå aktörer och områden som få andra organisationer kan, och kan arbeta med människor i behov av skydd i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika. Uppfattningen att ett samhälle ska välkomna skyddssökande och värna solidariteten är särskilt viktigt för oss. Men vår uppmaning till de europeiska regeringarna att ta emot sin beskärda del av skyddssökande  – såväl i ett inomeuropeiskt som i ett globalt perspektiv – baseras inte bara på moraliska och teologiska argument. Vi förstår att migrationens drivkrafter inte kommer att försvinna över en natt. Men vi befarar att det planerade tillvägagångssättet, att förflytta gränserna utanför EU i kombination med utdragna perioder i flyktingläger kan ge bränsle åt instabiliteten.

Intressant nog visar forskningsresultat vid Clingendael, institutet för internationella relationer, att: ”Försöken att ta itu med den syriska flyktingkrisen i ursprungsregionen sannolikt kommer fortsätta att vara otillräckliga så länge de större politiska och finansiella initiativen är främst inriktade på att förebygga illegal migration till Europa.”

Forskningen hävdar att om flyktingfrågan lämnas åt regeringar vars främsta motiv är att motverka  att flyktingar etablerar sig, hindrar det dem från att skapa ett anständigt liv. Det sätter också tryck på värdsamhällenas system vilket kan tvinga båda grupperna att ta till alternativa eller negativa strategier för att hantera situationen, vilket enligt forskarna leder till att människor riskerar att utnyttjas eller rekryteras av extremistgrupper.

I ACT-alliansens arbete med flyktingar och invandrare på Afrikas horn, i Mellanöstern och Latinamerika till exempel, ser vi att kvinnors och barns röst ofta inte hörs. Barnäktenskap är vanligt i flyktingläger och bland människor som söker skydd. I en av våra studier framkommer att skyddssökande ofta är i riskzonen för sexuellt våld.

Inför FN: s toppmöte för flyktingar och migranter den 19 september i New York, ber vi EU att verka för konkreta åtaganden och investeringar för att förbättra levnadsförhållandena i instabila stater och regioner; att öka fokus på att skydda utsatta grupper och att skapa säkra flyktvägar till Europa. Detta är avgörande för personer i behov av internationellt skydd och för migranter som söker vidarebosättning, familjeåterförening, rörlighet på alla nivåer inom arbetsmarknaden och studentvisum.
Agnès Bertand
European Refugee Crisis Advocacy Officer, ACT Alliance

ACT står för Action by Churches Together, och betyder kyrkor tillsammans i handling. I januari 2010 bildade över hundra organisationer med kyrklig bakgrund en av världens största biståndsallianser, ACT-alliansen. Genom  ACT-alliansen blir kyrkornas arbete större, effektivare och mer slagkraftigt. Läs mer >>

Leave no one’s dignity behind

Beneficiaries in Productive Social Safety Net in Fukayose village, Tanzania

Cash transfer beneficiaries in Productive Social Safety Net in Fukayose village, Tanzania Photo: NCA Tanzania

A group of mostly elderly women in Zinga village in Tanzania tell me what it’s like to receive cash transfers from Tanzania’s flagship social protection programme the Productive Social Safety Net. Since the cash transfer is targeted to the “poorest of the poor” (about 10 percent of the village), I ask what reactions they get from neighbours who do not get the transfer. The reply is that some of their neighbours say “they are only getting the cash because they are old and useless women”.

There has been a great deal of talk about social protection in Agenda 2030. Five of the Sustainable Development Goals (SDGs) goals explicitly highlight social protection as a tool for reaching them. Yet, social protection is still a fuzzy concept to many. Access to health care and education, perhaps, sound more familiar. Or pensions and child grants. All of these make up social protection. Things like cash transfers, free school lunches and free access to child care, schools and clinics. Most importantly, social protection is a human right which guarantees a minimum standard of living for all.[1]

Cash-in-hand in particular has proven to be one of the most efficient forms of poverty eradication, and is also rapidly gaining attention in humanitarian work. It rests on the assumption that people living in poverty know best for themselves what they and their families need, therefore they should have the choice on how to spend the money rather than development agencies.

It is when we combine poverty eradication with reducing inequalities that social protection gets really powerful. This means advocating for public social protection as a part of economic justice and fair redistribution of wealth. It includes stopping illicit financial flows and tax dodging by multinational companies, and calling for transparency in government spending as a necessity to make funds for social protection sustainable.

What stake do churches have in this? Religious actors of all faiths have a long tradition of discussing the issues brought out by high inequality – both in terms of the necessity to share with the poor, but also possibly the problematic sides of wealth. Churches and faith based organisations are often providers of social services and assist people living in poverty through diaconal activities. Churches have also many times, as parts of civil society, played an important role in calls for social justice. This gives faith based actors a voice in the discussion about inequality and social protection.

Two ACT Alliance members have initiated a collaboration on social protection as a tool to fight inequality: Church of Sweden, which works extensively with promotion of social protection as a rights-based tool for poverty eradication, and Norwegian Church Aid, which addresses the issue of global inequality through campaigning against tax evasion and capital flight from developing countries.

Back in Zinga village, at a workshop on tax funded social protection with partner organisations, we learnt that there is also another role for faith based actors to play in reaching the Sustainable Development Goals.

Because it is not just to give out cash transfers anyhow that does the trick. Many social protection programmes that are funded by development partners, such as the one in Tanzania, are targeted to the very poorest. Not only does such a programme design bring challenges in terms of accuracy and costly poverty assessments. It also goes against the human rights approach to social protection – to receive a benefit not because you are considered as “old, poor and useless” but because you are a human being entitled to social and economic rights.

Guided by the belief that every human being has the right to a life with dignity, faith based actors should speak up for rights-based social protection initiatives that leave no one behind, and compromises  no-one’s dignity.

To end poverty and reduce inequality with everyone’s dignity preserved all the way, that is what I hope that faith based actors will advocate for during this year’s High Level Political Forum underway this week in New York, and onwards to 2030.

__________

[1] Universal Declaration of Human Rights (art. 22), International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (art. 9, 10).

This blogpost was originally published on the 14th of July 2016 at the ACT Alliance blog during the UN High Level Political Forum in New York.

World Humanitarian Summit – Istanbul blev mer Köpenhamn än Paris

Världens ledare tog inte chansen att visa upp en enad front för att minska det humanitära lidandet, skriver Henrik Fröjmark, policyrådgivare i Svenska kyrkans humanitära team. ”Politiskt blev World Humanitarian Summit (WHS) i Istanbul en näst intill demonstrativ kollektiv axelryckning. Men de uteblivna rubrikerna till trots – världens första humanitära toppmöte levde och vibrerade i sidoeventen.”

Det blev inget toppmöte av den kaliber en hade hoppats. Inte ens den vanligtvis näst intill anemiskt försiktige yrkesoptimisten och FN-chefen Ban Ki-Moon kunde hålla tillbaka sin besvikelse. I sitt slutanförande efter de två dagar som utgjorde världens första humanitära toppmöte uttryckte han djup besvikelse över att världens tyngsta ledare uteblivit. Av de som kan räknas till det internationella toppgarnityret kom endast Angela Merkel. Resten av G7-länderna och säkerhetsrådets permanenta medlemmar skickade ministrar eller lägre rankade diplomater.

whs

Utrikesminister Margot Wallström var en av dem som deltog från Sverige. Foto: World Humanitarian Summit, Flickr

 

Från de stora scenerna radades de vanliga plattityderna om det krisartade läget i världen och vikten av det humanitära arbetet upp. De konkreta högnivå-åtagandena kring ödesfrågor som konfliktförebyggande insatser, skydd av civila i konflikt, humanitärt tillträde och situationen för världens flyktingar uteblev, och de hetaste frågorna bordlades därmed ut i tomma rymden. Bland de få signifikanta högnivåresultaten av toppmötet kan ändå nämnas det så kallade ”Grand Bargain” om finansieringsfrågorna, som utlovar större flexibilitet, större transparens och ökat fokus på lokala aktörer. Men kanske har processen kring World Humanitarian Summit (WHS) ändå utgjort början på ett paradigmskifte inom den humanitära sektorn, där fokus flyttas från det storskaligt internationella till det lokala. Svenska kyrkan och ACT-alliansen är en aktiv del av det skiftet.

Hela processen kring WHS har inneburit en nödvändig diskussion kring det humanitära arbetets framtid, både bland givare och utförare. Vad det sedan kommer att resultera i konkret är upp till både regeringar och oss inom den humanitära sektorn. Bland de tiotusen deltagarna i sidoeventen i Istanbul presenterades och diskuterades idéer och strategier kring hur vi ska arbeta med humanitära insatser i framtiden. WHS har katalyserat en global diskussion om behovet av att reformera ett gammalt stelbent system, och har lyft lokala organisationers och individers kapacitet och uppfinningsrikedom när det gäller att hantera humanitära katastrofer. Nya starka nätverk för organisationer i syd (NEAR) och ett ökat fokus på innovativa finansieringsformer som når lokala aktörer är förhoppningsvis början på en maktförskjutning inom det humanitära systemet.

Det här är områden där organisationerna inom ACT-alliansen ligger i framkant. Det åtagande som vi tillsammans med flera andra organisationer gjort inom Charter 4 Changevisar på en väg framåt när det gäller att stärka både kapacitet, effektivitet och finansiering till lokala aktörer och har rönt stort intresse under WHS. Inför konferensen har ACT arbetat fram fem centrala åtaganden som bland annat lyfter vikten av att inkludera rättighetsbärare i utformandet av humanitära insatser.

På många sätt påminner Istanbul om klimatmötet i Köpenhamn. Frustrationen är stor över uteblivna åtaganden från världssamfundet i en situation där det humanitära läget i världen är extremt svårt. 80 % av de globala insatserna är relaterade till konflikt, där antalet klimatrelaterade flyktingar väntas öka dramatiskt och där antalet flyktingar i världen för första gången någonsin överstiger 60 miljoner. Samma sorts frustration ventilerades efter Köpenhamnsmötet. Samtidigt innebar Köpenhamn en mobilisering av civilsamhällets organisationer, ett uppvaknande från den privata sektorn och kanske till och med en krismedvetenhet hos både FN och ledande stater som sex år senare resulterade i ett relativt framgångsrikt Parismöte.

Om Istanbul faktiskt var Köpenhamn så behöver vi nu sätta igång att förverkliga vägen till det humanitära Paris på allvar. FN:s generalförsamling i höst blir ett första steg att åter väcka de frågor som duckades under toppmötet. Men att WHS i Istanbul inte ledde till någonting är helt enkelt inte sant. Grunden för det som kan bli ett nyare, mer effektivt, flexibelt och transparent humanitärt system som tar till vara på och utvecklar den fulla potentialen i lokala aktörers arbete finns där. Som humanitära aktörer kommer vi behöva fortsätta rannsaka och reformera oss själva inom branschen för att ta detta vidare.

Samtidigt kvarstår faktum. Det politiska trycket på FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar att skydda folkrätten måste öka. Förebyggande insatser mot konflikt och klimatförändringar är det enda som i slutändan kan förändra det humanitära världsläget. Sverige och Margot Wallström var nyckelspelare för att få till stånd the Grand Bargain, varför inte fortsätta i det diplomatiska spåret och tillsammans med FN:s kommande generalsekreterare bjuda in till nästa WHS i Stockholm!

/Henrik Fröjmark, policyrådgivare i Svenska kyrkans humanitära team