Fredsavtal i Colombia undertecknat

Efter mer än ett halvt sekel av strider undertecknade Colombias regering och FARC-gerillan ett historiskt fredsavtal igår. Det skedde inför 2500 särskilt inbjudna representanter för krigets offer, det colombianska civilsamhället och det internationella samfundet. Svenska kyrkans internationella arbetes utsända Erik Norman var med under ceremonin.

Ett viktigt steg. Fredsförhandlingarna mellan gerillan och regeringen har pågått sedan 2012. Nu är fredsavtalet undertecknat. Foto: Erik Norman

Ett viktigt steg. Fredsförhandlingarna mellan gerillan och regeringen i Colombia har pågått sedan 2012. Nu är fredsavtalet undertecknat. Foto: Erik Norman

Avtalet innebär förhoppningsvis slutet på den väpnade konfrontationen mellan regeringstrupperna och FARC-gerillan och är på så sätt ett stort steg framåt på den långa och komplicerade vägen till fred i Colombia, och räddar sannolikt tusentals människoliv i den omedelbara framtiden.

– Samtidigt måste man komma ihåg att kriget fortsätter att rasa i stora delar av landet, där andra väpnade aktörer fortfarande strider om kontrollen över landet och dess rika naturtillgångar, och att morden på MR-försvarare och lokala ledare har ökat dramatiskt det senaste året. Bara sedan det tillkännagavs att fredsavtalet var färdigt, för mindre än en månad sedan, har åtminstone 22 MR-försvarare mördats, säger Erik Norman.

De organisationer Svenska kyrkans internationella arbete samarbetar med i Colombia firade igår, men ägnade den också åt att minnas alla de offer som den väpnade konflikten har skördat. Freden är inte i hamn i och med att fredsavtalet undertecknats – det är en viktig milstolpe, men arbetet för en rättvis och hållbar fred i Colombia fortsätter.

Det är i det arbetet som Svenska kyrkans samarbetspartner står i. Dipaz, som är ett ekumeniskt nätverk för fred planerar att med civila insatser i de mest drabbade områdena övervaka att fredsavtalet efterlevs, och erbjuda stöd till befolkningen. De kommer också följa med offer för den väpnade konflikter till de minnesceremonier som är planerade som en del av statens och FARCs gottgörelse av offren.

Krigströtta colombianer firar fredsavtalet mellan regeringen och FARC-gerillan #internationelltarbete

Ett filmklipp publicerat av Sv kyrkans internationella arb (@internationellt_arbete)


Att erkänna vad som har hänt, be om förlåtelse och utlova att det inte ska upprepas är avgörande handlingar från statens och FARC-gerillans sida för att kunna bygga en hållbar fred. Läs mer på Dipaz blogg om fredsavtalet.

Svenska kyrkan samarbetar också med ”Red nacional de mujeres”, ett nätverk av kvinnoorganisationer. De kommer nu arbeta för att säkerställa att offren för genusbaserat sexuella våld får sin rätt till övergångsrättvisa erkänd och garantier för att brotten de utsatts för inte ska kunna ges amnesti.

Tillsammans med Lutherska världsförbundet (LVF) fortsätter Svenska kyrkan följa med grupper av urfolk och afrocolombianer i Chocó i deras kamp för rätten till sanning, rättvisa och gottgörelse. Urfolk och afrocolombianer i Chocó som fördrivits från sin mark under den väpnade konflikten kämpar nu för att återfå den och säkerställa att de gruvkoncessioner som lämnats ut ska dras tillbaka. Att staten erkänner deras rätt till marken är avgörande. Följ LVF Colombia på Facebook >>

Igår skrevs historia, men inte det sista kapitlet. Redan på söndag skrivs nästa – då hålls folkomröstningen om fredsavtalet mellan Colombias regering och FARC. Krigströtta colombianer håller andan.

Sofia Nordenmark
Policydialoghandläggare Latinamerika, Svenska kyrkan Internationellt arbete

ACT-alliansen inför toppmöte: Investera i instabila regioner

Inför FN:s toppmöte om migration och flyktingar 19 -20 september kräver ACT-alliansen att investeringarna för att förbättra levnadsförhållandena i instabila stater och regioner ökar, ett större fokus på att skydda utsatta grupper och ett beslut om säkra flyktvägar till Europa.

Foto: Magnus Aronson /Ikon

Hotspot på ön Samos i Grekland. Sedan EU:s avtal med Turkiet den 20 mars tas alla flyktingar som kommer till Samos hit för registrering och asylansökan.  Lägret är slutet för besökare och flyktingarna får inte lämna området. Svenska kyrkans lokala partner, Apostoli, bistår bland annat med matpaket, hygienkit, sovsäckar och andra förnödenheter. Foto: Magnus Aronson /Ikon

1 046 600. Det är antalet flyktingar som sökte asyl i EU förra året. En kris för vissa. För andra, toppen av ett isberg – jämfört med de 65 miljoner människor som tvångsförflyttats från sina hem efter konflikter och förföljelse, inklusive 21 miljoner som befinner sig utanför sina hemländer. Helt uppenbart är inte Europa längre ogenomträngligt för trycket från migranter och det sätter ljuset på att flykt är ett globalt fenomen, som måste hanteras globalt, med ett solidariskt, globalt ansvarstagande.

Tyvärr finns det inga tecken på att Europa – eller snarare EU – är redo att ta sin del av ansvaret. En snabb titt på den policy som infördes förra året visar ett övergripande mål: ju färre flyktingar som kommer in i EU, desto bättre.

Europa överväldigades av flyktingströmmarna och en instinktiv självbevarelsedrift tog över. Den 13 september 2015 återinrättade Tyskland gränskontroller, även om landet trots detta tog emot 1,1 miljoner asylsökande förra året. Österrike, Tjeckien, Slovakien och Sverige följde efter. Ungern och Slovenien reste staket för att förhindra människor att ta sig över gränsen. Och rutten via Balkan stängdes slutligen helt och fick 55 000 asylsökande att bli fast i Grekland.

Den 22 mars undertecknade EU ett avtal med Turkiet där EU förband sig att betala Turkiet 3 miljarder euro för att hejda migrationsströmmarna till Europa. Detta innebar att alla migranter och flyktingar som därefter tog sig till Grekland olagligt – inklusive syrierna – skulle skickas tillbaka. I gengäld åtog sig EU att ge 70 000 syriska flyktingar från Turkiet så kallad vidarebosättning i Europa.

Denna modell för att hålla migrationsströmmarna utanför Europa är den nya trenden. Europeiska kommissionen och Europeiska rådet banar väg för andra bilaterala avtal av liknande slag, med början på den afrikanska kontinenten. Att effektivt blockera migranter från att nå EU och att återta utvisade planeras bli villkor för att biståndsmedel ska betalas ut.

EU gratulerar sig själv till att ha förstört smugglarnas affärsmodell på Egeiska havet och minskat antalet olagliga och farliga överfarter. Ändå har uppskattningsvis 292 246 asylsökande och migranter tagit sig in i Europa sedan början av året, samtidigt som 3 198 dött på Medelhavet eller rapporterats saknade.

Vidarebosättning och omplacering av flyktingar har gått extremt långsamt. I juli 2015 kom EU: s medlemsstater överens om att omfördela 22 000 flyktingar och i september 2015 beslutades att flytta 160 000 flyktingar från Grekland och Italien. Fram till den 5 september har 4 519 av de 160 000 flyktingarna flyttats och 7 272 av 22 000 fått vidarebosättning.

Som trosbaserade organisationer har vi kunskapen och möjligheten att nå aktörer och områden som få andra organisationer kan, och kan arbeta med människor i behov av skydd i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika. Uppfattningen att ett samhälle ska välkomna skyddssökande och värna solidariteten är särskilt viktigt för oss. Men vår uppmaning till de europeiska regeringarna att ta emot sin beskärda del av skyddssökande  – såväl i ett inomeuropeiskt som i ett globalt perspektiv – baseras inte bara på moraliska och teologiska argument. Vi förstår att migrationens drivkrafter inte kommer att försvinna över en natt. Men vi befarar att det planerade tillvägagångssättet, att förflytta gränserna utanför EU i kombination med utdragna perioder i flyktingläger kan ge bränsle åt instabiliteten.

Intressant nog visar forskningsresultat vid Clingendael, institutet för internationella relationer, att: ”Försöken att ta itu med den syriska flyktingkrisen i ursprungsregionen sannolikt kommer fortsätta att vara otillräckliga så länge de större politiska och finansiella initiativen är främst inriktade på att förebygga illegal migration till Europa.”

Forskningen hävdar att om flyktingfrågan lämnas åt regeringar vars främsta motiv är att motverka  att flyktingar etablerar sig, hindrar det dem från att skapa ett anständigt liv. Det sätter också tryck på värdsamhällenas system vilket kan tvinga båda grupperna att ta till alternativa eller negativa strategier för att hantera situationen, vilket enligt forskarna leder till att människor riskerar att utnyttjas eller rekryteras av extremistgrupper.

I ACT-alliansens arbete med flyktingar och invandrare på Afrikas horn, i Mellanöstern och Latinamerika till exempel, ser vi att kvinnors och barns röst ofta inte hörs. Barnäktenskap är vanligt i flyktingläger och bland människor som söker skydd. I en av våra studier framkommer att skyddssökande ofta är i riskzonen för sexuellt våld.

Inför FN: s toppmöte för flyktingar och migranter den 19 september i New York, ber vi EU att verka för konkreta åtaganden och investeringar för att förbättra levnadsförhållandena i instabila stater och regioner; att öka fokus på att skydda utsatta grupper och att skapa säkra flyktvägar till Europa. Detta är avgörande för personer i behov av internationellt skydd och för migranter som söker vidarebosättning, familjeåterförening, rörlighet på alla nivåer inom arbetsmarknaden och studentvisum.
Agnès Bertand
European Refugee Crisis Advocacy Officer, ACT Alliance

ACT står för Action by Churches Together, och betyder kyrkor tillsammans i handling. I januari 2010 bildade över hundra organisationer med kyrklig bakgrund en av världens största biståndsallianser, ACT-alliansen. Genom  ACT-alliansen blir kyrkornas arbete större, effektivare och mer slagkraftigt. Läs mer >>

Leave no one’s dignity behind

Beneficiaries in Productive Social Safety Net in Fukayose village, Tanzania

Cash transfer beneficiaries in Productive Social Safety Net in Fukayose village, Tanzania Photo: NCA Tanzania

A group of mostly elderly women in Zinga village in Tanzania tell me what it’s like to receive cash transfers from Tanzania’s flagship social protection programme the Productive Social Safety Net. Since the cash transfer is targeted to the “poorest of the poor” (about 10 percent of the village), I ask what reactions they get from neighbours who do not get the transfer. The reply is that some of their neighbours say “they are only getting the cash because they are old and useless women”.

There has been a great deal of talk about social protection in Agenda 2030. Five of the Sustainable Development Goals (SDGs) goals explicitly highlight social protection as a tool for reaching them. Yet, social protection is still a fuzzy concept to many. Access to health care and education, perhaps, sound more familiar. Or pensions and child grants. All of these make up social protection. Things like cash transfers, free school lunches and free access to child care, schools and clinics. Most importantly, social protection is a human right which guarantees a minimum standard of living for all.[1]

Cash-in-hand in particular has proven to be one of the most efficient forms of poverty eradication, and is also rapidly gaining attention in humanitarian work. It rests on the assumption that people living in poverty know best for themselves what they and their families need, therefore they should have the choice on how to spend the money rather than development agencies.

It is when we combine poverty eradication with reducing inequalities that social protection gets really powerful. This means advocating for public social protection as a part of economic justice and fair redistribution of wealth. It includes stopping illicit financial flows and tax dodging by multinational companies, and calling for transparency in government spending as a necessity to make funds for social protection sustainable.

What stake do churches have in this? Religious actors of all faiths have a long tradition of discussing the issues brought out by high inequality – both in terms of the necessity to share with the poor, but also possibly the problematic sides of wealth. Churches and faith based organisations are often providers of social services and assist people living in poverty through diaconal activities. Churches have also many times, as parts of civil society, played an important role in calls for social justice. This gives faith based actors a voice in the discussion about inequality and social protection.

Two ACT Alliance members have initiated a collaboration on social protection as a tool to fight inequality: Church of Sweden, which works extensively with promotion of social protection as a rights-based tool for poverty eradication, and Norwegian Church Aid, which addresses the issue of global inequality through campaigning against tax evasion and capital flight from developing countries.

Back in Zinga village, at a workshop on tax funded social protection with partner organisations, we learnt that there is also another role for faith based actors to play in reaching the Sustainable Development Goals.

Because it is not just to give out cash transfers anyhow that does the trick. Many social protection programmes that are funded by development partners, such as the one in Tanzania, are targeted to the very poorest. Not only does such a programme design bring challenges in terms of accuracy and costly poverty assessments. It also goes against the human rights approach to social protection – to receive a benefit not because you are considered as “old, poor and useless” but because you are a human being entitled to social and economic rights.

Guided by the belief that every human being has the right to a life with dignity, faith based actors should speak up for rights-based social protection initiatives that leave no one behind, and compromises  no-one’s dignity.

To end poverty and reduce inequality with everyone’s dignity preserved all the way, that is what I hope that faith based actors will advocate for during this year’s High Level Political Forum underway this week in New York, and onwards to 2030.

__________

[1] Universal Declaration of Human Rights (art. 22), International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (art. 9, 10).

This blogpost was originally published on the 14th of July 2016 at the ACT Alliance blog during the UN High Level Political Forum in New York.

World Humanitarian Summit – Istanbul blev mer Köpenhamn än Paris

Världens ledare tog inte chansen att visa upp en enad front för att minska det humanitära lidandet, skriver Henrik Fröjmark, policyrådgivare i Svenska kyrkans humanitära team. ”Politiskt blev World Humanitarian Summit (WHS) i Istanbul en näst intill demonstrativ kollektiv axelryckning. Men de uteblivna rubrikerna till trots – världens första humanitära toppmöte levde och vibrerade i sidoeventen.”

Det blev inget toppmöte av den kaliber en hade hoppats. Inte ens den vanligtvis näst intill anemiskt försiktige yrkesoptimisten och FN-chefen Ban Ki-Moon kunde hålla tillbaka sin besvikelse. I sitt slutanförande efter de två dagar som utgjorde världens första humanitära toppmöte uttryckte han djup besvikelse över att världens tyngsta ledare uteblivit. Av de som kan räknas till det internationella toppgarnityret kom endast Angela Merkel. Resten av G7-länderna och säkerhetsrådets permanenta medlemmar skickade ministrar eller lägre rankade diplomater.

whs

Utrikesminister Margot Wallström var en av dem som deltog från Sverige. Foto: World Humanitarian Summit, Flickr

 

Från de stora scenerna radades de vanliga plattityderna om det krisartade läget i världen och vikten av det humanitära arbetet upp. De konkreta högnivå-åtagandena kring ödesfrågor som konfliktförebyggande insatser, skydd av civila i konflikt, humanitärt tillträde och situationen för världens flyktingar uteblev, och de hetaste frågorna bordlades därmed ut i tomma rymden. Bland de få signifikanta högnivåresultaten av toppmötet kan ändå nämnas det så kallade ”Grand Bargain” om finansieringsfrågorna, som utlovar större flexibilitet, större transparens och ökat fokus på lokala aktörer. Men kanske har processen kring World Humanitarian Summit (WHS) ändå utgjort början på ett paradigmskifte inom den humanitära sektorn, där fokus flyttas från det storskaligt internationella till det lokala. Svenska kyrkan och ACT-alliansen är en aktiv del av det skiftet.

Hela processen kring WHS har inneburit en nödvändig diskussion kring det humanitära arbetets framtid, både bland givare och utförare. Vad det sedan kommer att resultera i konkret är upp till både regeringar och oss inom den humanitära sektorn. Bland de tiotusen deltagarna i sidoeventen i Istanbul presenterades och diskuterades idéer och strategier kring hur vi ska arbeta med humanitära insatser i framtiden. WHS har katalyserat en global diskussion om behovet av att reformera ett gammalt stelbent system, och har lyft lokala organisationers och individers kapacitet och uppfinningsrikedom när det gäller att hantera humanitära katastrofer. Nya starka nätverk för organisationer i syd (NEAR) och ett ökat fokus på innovativa finansieringsformer som når lokala aktörer är förhoppningsvis början på en maktförskjutning inom det humanitära systemet.

Det här är områden där organisationerna inom ACT-alliansen ligger i framkant. Det åtagande som vi tillsammans med flera andra organisationer gjort inom Charter 4 Changevisar på en väg framåt när det gäller att stärka både kapacitet, effektivitet och finansiering till lokala aktörer och har rönt stort intresse under WHS. Inför konferensen har ACT arbetat fram fem centrala åtaganden som bland annat lyfter vikten av att inkludera rättighetsbärare i utformandet av humanitära insatser.

På många sätt påminner Istanbul om klimatmötet i Köpenhamn. Frustrationen är stor över uteblivna åtaganden från världssamfundet i en situation där det humanitära läget i världen är extremt svårt. 80 % av de globala insatserna är relaterade till konflikt, där antalet klimatrelaterade flyktingar väntas öka dramatiskt och där antalet flyktingar i världen för första gången någonsin överstiger 60 miljoner. Samma sorts frustration ventilerades efter Köpenhamnsmötet. Samtidigt innebar Köpenhamn en mobilisering av civilsamhällets organisationer, ett uppvaknande från den privata sektorn och kanske till och med en krismedvetenhet hos både FN och ledande stater som sex år senare resulterade i ett relativt framgångsrikt Parismöte.

Om Istanbul faktiskt var Köpenhamn så behöver vi nu sätta igång att förverkliga vägen till det humanitära Paris på allvar. FN:s generalförsamling i höst blir ett första steg att åter väcka de frågor som duckades under toppmötet. Men att WHS i Istanbul inte ledde till någonting är helt enkelt inte sant. Grunden för det som kan bli ett nyare, mer effektivt, flexibelt och transparent humanitärt system som tar till vara på och utvecklar den fulla potentialen i lokala aktörers arbete finns där. Som humanitära aktörer kommer vi behöva fortsätta rannsaka och reformera oss själva inom branschen för att ta detta vidare.

Samtidigt kvarstår faktum. Det politiska trycket på FN:s säkerhetsråds permanenta medlemmar att skydda folkrätten måste öka. Förebyggande insatser mot konflikt och klimatförändringar är det enda som i slutändan kan förändra det humanitära världsläget. Sverige och Margot Wallström var nyckelspelare för att få till stånd the Grand Bargain, varför inte fortsätta i det diplomatiska spåret och tillsammans med FN:s kommande generalsekreterare bjuda in till nästa WHS i Stockholm!

/Henrik Fröjmark, policyrådgivare i Svenska kyrkans humanitära team

World Humanitarian Summit är bara början

Just nu (23-24/5) pågår World Humanitarian Summit i Istanbul. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har bjudit in till världstoppmötet där regeringschefer från hela världen och representanter från organisationer, näringsliv, drabbade samhällen och civilsamhälle möts. Mötet är det första i sitt slag och syftar till att ta fram strategier för hur länder bättre ska kunna förbereda sig för och möta humanitära situationer, även när dessa pågår under en längre tid.

Sammanlagt samlas omkring 5000 deltagare och Svenska kyrkan finns representerad genom en delegation från ACT-alliansen. Nedan följer ett inlägg skrivet av Reshma Adatia, ACT:S globala humanitära koordinator, inför konferensen.

 

Hari Maya Bhujel kramar om sitt barnbarn Utsab, 5 år, i byn Majhitar i Dhading-distriktet i Nepal, där ACT-alliansen bistått befolkningen efter den förödande jordbävningen 2015. Foto: Paul Jeffrey

Hari Maya Bhujel kramar om sitt barnbarn Utsab, 5 år, i byn Majhitar i Dhading-distriktet i Nepal, där ACT-alliansen bistått befolkningen efter den förödande jordbävningen 2015. Foto: Paul Jeffrey

Efter år av förberedelser är nu den allra första World Humanitarian Summit (WHS) här. Tusentals timmars arbetsinsatser från alla världens hörn, ett flertal rapporter och en mängd åtaganden har föregått under arbetsprocessen. Och när jag nu lägger sista handen på förberedelserna inför min avresa till Istanbul, kommer jag på mig själv med att redan tänka på vad som kommer härnäst.

Jag reflekterar kring ”the Agenda for Humanity” och är glad över de åtaganden som rör inkludering av och ett erkännande av den roll lokala och nationella aktörer spelar jämte sina internationella motsvarigheter i den humanitära kontexten. Jag blir hoppfull när jag hör att begrepp som ”det humanitära ekosystemet” blivit standard i diskussionerna, eftersom det är ett slags erkännande av det icke-statliga organisationer vetat hela tiden, nämligen att vi bidrar med olika styrkor för att uppnå samma mål: att rädda liv, upprätthålla värdighet och ge stöd till människor i nöd.

Men jag känner mig också tveksam.  Jag vet att jag inte är ensam om att undra över vilket det konkreta bidraget blir för de människor vi bistår. Hur säkerställer vi att drabbade människor blir delaktiga i arbetet, inte bara nu utan på sikt? Hur säkerställer vi att kärnan i det vi gör – att snabbt leverera bistånd till så många som möjligt i nöd – inte tappas bort bland alla ord?

Inom ACT-alliansen har vi spenderat månader med att gå igenom de åtaganden vi ville lyfta under WHS. Vi har lagt timmar på möten och diskussioner mellan våra medlemsorganisationer, där vi reflekterat kring det vi hör från drabbade människor i fält. För oss handlar de åtaganden vi landat i inte om WHS, utan om vilken slags aktör vi vill vara i relation till de människor vi bistår. Det handlar om den förändring vi vill åstadkomma och tycker är viktig att lyfta, oavhängigt WHS-processen. För oss innebär WHS en möjlighet att rikta blicken mot oss själva och reflektera kring vilket slags system vi vill vara en del av. Med våra åtaganden vill vi bana väg för hur vi svarar mot humanitära kriser – oavsett om de når igenom nyhetsbruset.

ACT-alliansen består av över 140 trosbaserade organisationer som arbetar inom humanitärt-, utvecklings- och påverkansarbete i över 100 länder runt hela världen. Över 70 % av våra medlemmar är lokala aktörer och hör till de första som svarar upp när en humanitär katastrof inträffar. Vår mångfald är en av våra främsta styrkor, där vi lyckats med utmaningen om en gemensam vision för lokala aktörer som finns på plats före, under och efter en katastrof.

Som vi ser det är WHS bara början. Det är vad som händer efter, när vi utvecklat våra planer och ska göra verkstad av våra åtaganden, som det verkliga arbetet börjar. Vi kommer fortsätta att arbeta tillsammans med och för drabbade befolkningar över hela världen. Vi kommer fortsätta stå till svars inför dem, för vi är övertygade om att slutändan kommer våra åtaganden mätas mot vilken verklig skillnad de haft för att rädda liv och upprätthålla värdigheten bland människor som drabbats av humanitära kriser.  Den bestående tanken jag tar med mig till Istanbul är att humanitärt arbete först och främst handlar om medmänsklighet.

Reshma Adatia har arbetat inom humanitärt bistånd i både sitt hemland Kanada och utomlands i över 15 år. Numera arbetar hon som Global humanitär koordinator på ACT-alliansens sekretariat i Geneve, Schweiz.

Reshma Adatia har arbetat inom humanitärt bistånd i både sitt hemland Kanada och utomlands i över 15 år. Numera arbetar hon som Global humanitär koordinator på ACT-alliansens sekretariat i Geneve, Schweiz.

Översättning: Therése Naomi Jonsson

Originaltexten kan läsas här.

Svårt klimat i Zimbabwe

Bongiwe Mavuwa från LDS (th) med två projektmedlemmar (tv) i Zvishavane, Zimbabwe

Bongiwe Mavuwa från LDS (th) med två projektmedlemmar (tv) i Zvishavane, Zimbabwe

Torka och vattenbrist drabbar sedan en tid tillbaka Zimbabwe hårt. Många andra länder drabbas också av liknande svårigheter, särskilt i södra och östra Afrika, i spåren av väderfenomenet El Niño. FN varnar nu för att de följder vi ser riskerar att bli de värsta på över 15 år. Uteblivet regn har resulterat i svår vattenbrist och uteblivna skördar över hela Zimbabwe. Småbrukare som mister sin skörd mister såväl sin källa till mat som källa till inkomst. I butikerna tar maten snabbt slut. Matosäkerheten ökar dramatiskt.

Jag befinner mig i Zimbabwe tillsammans med Svenska kyrkans Liaison officer, baserad i Sydafrika, sedan ett par dagar tillbaka. Vi är här för att prata med de organisationer som vi ger stöd till och för att besöka projekt som jobbar med klimatanpassning. På TV och i nyhetstidningarna är klimatet en huvudnyhet. Efter ett par dagar i Harare möter vi upp med Ulibile Gwate från LDS (Lutheran Development Service – en partnerorganisation till Svenska kyrkans internationella arbete) för att köra söderut tillsammans. Målet är att besöka LDS-projekt runt gruvstaden Zvishavane, 6 timmars bilfärd söderut från Harare. Projekten hjälper småjordbrukare på den Zimbabwiska landsbygden att anpassa sig mot klimatförändringar som drabbar dem i form av varmare klimat, torka och vattenbrist.

Under bilfärden gör sig situationen återkommande påmind. Vägen kantas av torra, knastrande och övergivna majfält som vittnar om torkans omfattning. På motorvägen rullar tunga långtradare som är fullastade med mat för leverans till butikerna som nu står med tomma hyllor efter uteblivna skördar.

LDS arbetar med människor som lever i fattigdom och utsatthet på landsbygden för att stärka deras förmåga att anpassa sig till nya klimatförhållanden. Genom att t.ex. konstruera dammar har man möjliggjort konstbevattning av odlingar och därmed minskat utsattheten för uteblivna regnskurar.

Dagen efter vår ankomst till Zvishavane tar LDS med oss ut på en rundtur bland projekten i området. De odlingar som ingår i projektet som vi besöker sticker verkligen ut i omgivningen – prunkande, välmående växter, frukter och grönsaker – bönor, papaya, bananer och lökar mm. växer för fullt.

Marken som omger odlingarna är till skillnad torrlagda och övervuxna med ogräs. En vakt håller koll på odlingarna i LDS projekt som är utsatta för inbrottsförsök – särskilt ju närmare skördetid det drar sig.

Bongiwe Mawuva – area manager för LDS – berättar att situationen i området blir svårare och svårare. Matosäkerheten är allvarlig och människor har svårt att hitta inkomst och föda. Skolbarn skickas hem på ”food breaks” då maten i skolan tar slut och barnen skickas hem för att – förhoppningsvis – kunna ”äta upp sig lite”. LDS försöker så gott man kan med att lindra nöden.

Men trots den goda viljan försvåras arbetet dagligen av en övernitisk säkerhetstjänst som vill ha full koll på organisationer som arbetar i landet– i synnerhet de som mottar stöd från utlandet. Trakasserier och intima kartläggningar av människors liv är legio.

Dagen då vi ska åka ut på landsbygden för att besöka LDS projekt ringer säkerhetstjänsten Bongiwes telefon och kräver att vi kör förbi deras kontor. Det visar sig att mannen som ringde vill följa med på vår dagsresa, men då bilen redan är full kräver han istället en muntlig avrapportering vid dagens slut. Detta är inget undantag utan snarare regel i Zimbabwe för personer eller organisationer som utmärker sig det allra minsta.

Klimatförändringarna och ett allt hårdare politiskt klimat är en svår situation för ett redan utsatt folk. En åldrande despot håller fortfarande landet i järngrepp, arbetslösheten når skyarna, strejker och politiska demonstrationer lamslår landet på vissa platser. På landsbygden beger sig de unga iväg för att hitta arbete i städerna eller i Sydafrika. Kvar blir åldringarna med barnbarnen.

En politisk förändring ligger kanske bakom hörnet för Zimbabwe. Stödet till organisationer som arbetar för landets framtid och för en möjliggörande miljö för civilsamhället är viktigare än någonsin. I EU pågår samtidigt en trend av minskat stöd till organisationer i syd. Alltmer bistånd kanaliseras bort från fattigdomsbekämpning. Ett urvattnat och minskat bistånd är ett allvarligt steg i fel riktning!

 

 

Jämställdhet avgörande fråga när Myanmars nya regering tillträder

Nyligen valdes Htin Kyaw till president i Myanmar i landets första demokratiska val. En mycket viktig milstolpe i den resa som pågått de sista fem åren mot ökad öppenhet och demokratisering.

Resultatet verkar i stort ha tagits emot väl. De lokala tidningarna har beskrivit Kyaw som en person med ett långt förflutet inom National League for Democracy (NLD,) som stått nära Aung San Suu Kyi och varit ett viktigt stöd för henne, inte minst under åren i husarrest.

IMG_0441Men kanske viktigast av allt framhävs att Htin Kyaw har civil bakgrund och inte kommer från militärens lierade. Särskilt positivt för den viktiga fredsprocess som Myanmar står inför är att samtliga väpnade grupper välkomnar beskedet att Htin Kyaw blir president. Även de som inte skrivit under det avtal om vapenvila som tecknats med flera av de etniska minoritetsgruppernas väpnade fraktioner, är positiva till Htin Kyaw.

På stan i Yangon är tongångarna också positiva, om än försiktiga. En taxichaufför jag pratade med hoppades att den nya regeringen ska bidra till en lösning på konflikten i hans hemstat Rakhine som plågats av spänningar och våld mellan olika grupper.

En konstnär berättade om hur landet mer och mer öppnat upp sig de sista åren, det går att tala om yttrandefrihet allt mer menade han och tillsättningen av Kyaw är ett klokt steg i rätt riktning.

Kommentarerna från bland annat Karen National Union (KNU), en politisk organisation för en av de största minoritetsgrupperna, är att valet av president speglar NLD:s beslutsamhet att försöka få till stånd nationell försoning och fredsbyggande.

Jämställdhetsfrågor på alla nivåer i samhället och att få stridande grupper till förhandlingsbordet är utmaningar som väntar den demokratiskt valda presidenten och Myanmars regering. Foto: Mikael Wiking

Just detta tycks vara en fråga som många bedömare undrat hur NLD ska lyckas med när de nu får makten. Inte minst eftersom det är svårt att föreställa sig fredsbyggande på en övergripande nationell nivå, med samtliga väpnade grupper, eftersom ett stort antal av dem inte skrivit på vapenvilan.

Svenska kyrkan finns på plats i Myanmar och stödjer arbete genom bland annat LWF som syftar till att stärka det civila samhällets förmåga att utkräva ansvar från myndigheter och andra skyldighetsbärare, samt Myanmar Council of Churches (MCC) som arbetar med förtroende- och fredsbyggande arbete genom interreligiös dialog.

En av många frågor som ska bli intressant att följa är hur sammanslagningen och minskningen av regeringens ministerier ska gå, den ingående regeringen har aviserat en minskning från 36 till 21 ministerier. I grunden verkar det vara positivt att minska byråkratin och kostnaderna med många ministerier, men det är viktigt att övergången sker på ett planerat och väl samordnat sätt.

Samtidigt är det tänkt att Aung San Suu Kyi ska leda fyra av dessa ministerier. Frågetecken finns om vilka signaler det sänder att antalet kvinnor bland regeringens ministrar blir färre. I nuläget är Aung San Suu Kyi den enda kvinnan bland de tilltänkta ministrarna, tidigare var två ministrar och en vice minister kvinnor.

Jag har fått privilegiet att tillsammans med LWF delta i ett nationellt jämställdhetsnätverk som just nu arbetar med att ta fram en skuggrapport på CEDAW-rapporten för Myanmar. I den här processen tittar vi i arbetsgrupper bland annat på landets lagar utifrån ett genusperspektiv.

Frågan om kvinnors representation i beslutsfattande positioner, på alla nivåer i samhället, är en återkommande en utmaning även i den granskningen. Den går även igen i Universal Periodic Review-projektet (UPR) som Svenska kyrkan stött civilsamhället att ta fram en skuggrapport till. Här handlar en av rekommendationerna som givits till Myanmars regering om just vikten av att ett kvoteringssystem inrättas med mandat att ett minimum av 30 procent av beslutsfattarna på lokal och nationell regeringsnivå är kvinnor. I början på april ska den nya regeringen tillträda, en mycket spännande tid ligger framför oss med andra ord.

 

Foto: Ulrika Lagerlöf

Foto: Ulrika Lagerlöf

Mikael Wiking
Regional representant

Ecumenical Collaboration enhances capacity to challenge HIV

There's a web that ties us together - members of the San Pable workshop during the closing session.

There’s a web that ties us together – members of the San Pable workshop during the closing session.

“Women are strong enough to alleviate discrimination, stigma, oppression permanently. They just needed to be empowered and educated on their rights.” “Jesus revolutionized the role of women even during a time of acute patriarchy. It is refreshing to know that He is on the side of suffering women all along.” (Participants in the San Pablo Workshop)

For as long as I have been working with HIV I have worked with two groups in particular, INERELA+ (The International network of religious leaders living with or personally affected by HIV), and EHAIA (The World Council of Churches Ecumenical HIV and AIDS Initiatives and Advocacy). Both initiatives have been seeking to address HIV from a faith perspective. INERELA+ and EHAIA have long collaborated in the work they have both been doing in Africa, and from this perspective it only seemed natural that as EHAIA expanded their focus beyond Africa, a key partner would be INERELA+.

Key aspects of engaging on HIV are both the accurate information about HIV, (prevention, treatment, care and support) addressing the stigma and discrimination as well as identifying and addressing the very specific vulnerabilities to HIV. More often than not these vulnerabilities run along the fault lines of exclusion and marginalization. Faith communities are not immuned from this, rather the pervasive patriarchal power structures and teaching within Christianity and other faiths feed into this paradigm.

It has been the incredible work EHAIA has been doing over the past almost 15 years that initially lead churches in regions of the world other than Africa to first call on EHAIA to share their methodologies and teaching, their capacity building and accompaniment there as well. Following the endorsement of this enlarged vision by the WCC General Assembly in Busan in 2013, the Philippines was identified as one of the countries which would be used as pilot for this expanding ecumenical initiative.

Working closely with local member churches of the WCC through the National Council of Churches in the Philippines (NCCP), EHAIA and INERELA+ joined forces to use two highly respected methodologies in building the capacity of 27 women in a three day workshop held in San Pablo, south of the capital Manila. SAVE was developed by INERELA+ in an attempt to deal both with comprehensive all information needed for effective prevention of HIV transmission, but also to understand and challenge the roots of the stigma, shame, denial, discrimination, inaction and misaction (SSDDIM) associated with HIV. “In response to the continuing rapid spread of HIV and AIDS in the Philippines, the NCCP HIV and AIDS program together with the Women’s Desk continue to provide opportunities and spaces for comprehensive education and training to equip our churches in addressing this alarming issue,” said Ms. Darlene Marquez-Caramanzana, program secretary on Ecumenical Education and Nurture of NCCP.

The Contextual Bible Study model, taught in this workshop, was first developed by Ujamaa as an initiative from the University of KwaZulu-Natal. Significant work in this regard was then done by EHAIA and the development of the Tamar Campaign in collaboration with the Circle of Concerned African Women Theologians assisted in developing material that could be used to address sexual and gender based violence from within the faith community.

The workshop with 27 women in San Pablo proved an ideal opportunity to not only challenge women religious leaders on HIV, but to deal holistically with the many facets related to vulnerability. Through the clear and concise facilitation of the Contextual Bible Studies Rev. Pauline Njiru was able to highlight the way in which women in the bible have not only stood up to the powers of their time, but received strong endorsement from Jesus to be authentically who they are. Even though Tamar was raped by her brother, she did not keep quiet about it; even though the Samaritan women at the well was self-stigmatized, she engages with Jesus and Jesus engages with her; even though the disciples encourage Jesus to send away the women who is anointing his feet, Jesus praises her and gives her example of service to be something to be remembered every time He is remembered. Women are a key part of Jesus ministry, and without their ministry His ministry is vastly diminished.

Equally the content related to HIV was presented through the SAVE Toolkit in a way that allowed the participants to actively engage and identify HIV as an area of personal engagement rather than just a focus of ministry. Highlighting the key role of faith in propagate HIV related stigma allowed participants to see the areas where their own engagement could lead the church to be more empowering. What is clear is that bringing the two disciplines, the two methodologies together strengthened the content and impact of the workshop. In the post workshop wrap up session participant after participant not only spoke about the way in which they had been personally challenged and touched, but about the commitment they wanted to make to the group to further this work in a number of key areas.

At the workshop’s conclusion, Rev. Kadile said that “I can promote men and women to test for HIV. I can be more compassionate and understanding with people living with HIV and influence my organization to do the same. For youth organizations, I can educate them about being protected and to not discriminate PLHIV. I want to be partners with NCCP in promoting and advancing the cause for #PreventionNOTCondemnation.”

The collaboration between NCCP, EHAIA and INERELA+ has strongly impacted these 27 women, and through them the congregations and communities they work closely with. NCCP’s careful identification of the participants met that maximum impact form this workshop can be achieved. In a country UNAIDS indicates has the highest HIV incidents internationally, the role of faith communities will be critical to slowing and eventually stopping the further growth of HIV in the country. And these 27 women will form a key component in that engagement.

Dignity, Freedom , and Grace

HIV has ravaged the world and eroded the life from some 78 million people who have been infected by HIV since 1981. Of these almost 40 million have died. This seems a very grim picture, particularly at a time when interest in HIV seems to be waning fast. Currently we know that there are at least 37 million people living with HIV, and only 16 million of them have access to medication needed to treat HIV.

Book Discsion on Dignity, Freedom and Grace at WCC

Book Discsion on Dignity, Freedom and Grace at WCC

Factors which inhibit the rapid and complete roll out of a medical response to HIV are complex enough in themselves, but the factors which continue to fuel the fear, stigma and denialism around HIV are deeply entrenched in our society. In reality less than half of the people currently living with HIV know their HIV status. This means that the majority of people living with HIV are simply carrying on with “life as usual”, fearful of knowing their status or ignorant of the need to get tested in the first place.

HIV has attacked us at one of the points we as human beings are most vulnerable; our intimacy. Nowhere are we more exposed, more vulnerable that the moment we share at the deepest level with another person through the life giving, life affirming act of making love, or having sex. What feeds this vulnerability even more is our inability to want to talk about this most private of moments. Our reticence to talk about sex and sexuality is frequently fueled by religious teaching or rhetoric. Claims of sexuality only being possible if heterosexual, intimacy only being “legal” in the sanctity of marriage reserved to those our church chooses to extend it to, creates immediate inequality and additional vulnerability for those who find themselves on the outside of opposite sex attraction.

The Ecumenical Advocacy, one of the ecumenical Initiatives of the World Council of Churches, embarked on an ambitious challenge in 2011 by bringing together people of diverse doctrinal and denominational understandings in relation to human sexuality. The goal of these dialogues was to find a safe space to meet “the other”. Clearly debate was never the objective, rather an open dialogue which allowed participants to listen with love to those who held diametrically different views than their own.

Through support by NORAD and UNAIDS, EAA was able to not only hold successive dialogues, but to collect stories and articles relating to faith, HIV and Human Rights. In a book discussion held at the WCC headquarters on the evening of 10th March Dignity, Freedom and Grace was presented to the Members of the WCC Churches Commission on International Affairs. Professor Isabel Phiri, Associate General Secretary for Public Witness and Diakonia, spoke of the crucial nature of this publication, as a resource Universities would welcome, and researches would reference.

“Dignity, Freedom, and Grace broaches the truly tough questions faced by those with HIV and those who work directly or programmatically with them. It offers strong, substantive discussions of the meaning of human rights, its relation to the more religious language of church traditions, the contextual wisdom of key populations most at risk for HIV, and the best practices and theological reflection of Christian churches.” (WCC Review of the publication) http://www.oikoumene.org/en/resources/publications/dignity-freedom-and-grace

En timme för reflektion för klimatet – Earth Hour

Tre månader efter att ett nytt globalt klimatavtal slöts i Paris har effekterna från klimatförändringarna gjort sig påminda fler än en gång redan under årets början – allt från förödande cykloner som slagit mot Fiji-öarna till torka i Etiopien och hot om svältkatastrof i Södra Afrika. Samtidigt kommer det nu alarmerande rapporter som visar att Arktis isar smälter i allt högre grad och i allt snabbare takt vilket leder till höjda havsnivåer världen över. Klimatförändringarna påverkar redan idag människor och samhällen världen över. Men det är människor som lever i fattigdom och utsatthet, och som saknar resurser att anpassa sig mot klimatförändringarna, som drabbas hårdast. Samtidigt är det dessa människor som bidragit minst till att orsaka de globala växthusgasutsläppen som orsakar de omfattande klimatförändringarna.

Efter Paris står nu världen inför ett viktigt vägval. Möjligheten till förändring har nog aldrig varit större än den är idag. Nu gäller det för världens länder och medborgare att stå upp för den förändring och omställning som krävs för att undvika en alltför hög global temperaturökning. Gränsen för vad världen klarar av är satt till max 2 graders temperaturhöjning, men världen strävar nu efter Paris efter att snarare hålla den under1,5 grader. För att lyckas med denna omställning är det centralt att världen minskar sina utsläpp av växthusgaser snabbt, och samtidigt är det viktigt att klimatfrågan nu inte tappar fart eller faller bort från agendan efter Paris. Under 2015 var den globala mobiliseringen massiv för klimatfrågan, och ropen från världens gator och torg genljöd också in i FN-förhandlingarna. Denna kraft får inte gå förlorad!

För att världen ska kunna lyckas med klimatomställningen måste alla samhällets olika aktörer vara med och bära arbetet. Förutom att länders regeringar, företag och investerare behöver ta sitt klimatansvar behöver trycket underifrån ligga på fortsatt starkt. Här har kyrkorna och den ekumeniska rösten en viktig roll att spela när det gäller att få ut meddelandet om vikten av att värna skapelsen. Som ett exempel på detta genomförde Svenska kyrkan 2015 en pilgrimsvandring till klimattoppmötet i Paris tillsammans med stift och församlingar för att skapa engagemang och uppmärksamhet kring klimatfrågan och klimaträttvisa, dvs. att människor som lever i utsatthet i fattiga länder drabbas av utsläppen i de rika länderna. Den världsvida kyrkan har också varit aktiv i klimatförhandlingarna för att få beslutsfattare att fatta de modiga besluten.

Hållbar energiproduktion och konsumtion är viktiga komponenter i arbetet för att stoppa klimatförändringarna och kräver åtaganden från alla olika aktörer, också individer. Klimatfrågan är en av våra absolut störta utmaningar som vi står inför. Symboliska handlingar, såsom Earth Hour, sänder en tydlig signal till beslutsfattare om vikten av att ställa om och vikten av att handskas varsamt med jordens resurser.

Earth Hour har under WWFs regi vuxit lavinartat världen över vilket bidrar till en ökad global medvetenhet kring klimatfrågan. Förra året slog kampanjen nytt globalt rekord med deltagare från 172 länder och 7000 städer. 81 procent av alla Sveriges kommuner var med.

Årets Earth Hour äger rum imorgon lördag, den 19e mars, klockan 20:30-21:30, lokal tid.

Var med och agera för klimatet och släck imorgon!

Läs mer på WWF:s hemsida här à