Fullsatt när kyrkor under FN-möte lyfte rätten till sexualupplysning

Den 3 till 7 april möttes befolkningskommissionen, CPD, till det årliga mötet i New York för att följa upp globala utvecklingsfrågor kring sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR. Världens alla länder samlades i FN:s högkvarter, summerade vilka utmaningar världen står för och vad som behövs göras framåt.

Svenska kyrkan ingick i ACT-alliansens delegation som i början på veckan höll i ett fullsatt officiellt panelsamtal i FN-byggnaden tillsammans med Kyrkornas världsråd, UNFPA, Global fund for Women samt Malawi och Norges missioner.

FlyerUnder rubriken ”Protecting Bodies, Protecting Rights: The role of Faith-Based Organizations in Enabling Sexual and Reproductive Health and Rights” diskuterade en multireligös och global panel med trosbaserade aktörer från hela världen hur de kan arbeta för sexualupplysning och mot barnäktenskap – två frågor som specifikt rör ungdomar globalt.

Befolkningskommissionen möttes för 50:e gången och förhandlingarna denna gång handlade bland annat om utmaningarna med att världen både har en stor åldrande befolkning och också den största generation ungdomar någonsin.

Sexuell hälsa och rättigheter skapar het debatt
Det blev, i år, precis som tidigare år mycket spända förhandlingar. Frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter skapar ofta heta debatter. Förhandlingar kring frågor som rörde ungdomars rätt till sexualupplysning, aborträtten, HBTQ-personers rättigheter var de största vattendelarna.

SRHR-frågor hamnar ofta i en diskurs om värderingar och tyckande. Då blir det extra viktigt att komma ihåg att det inte handlar om tyckande. Forskning visar att tillgång till SRHR möjliggör jämställdhet i samhällen. Det är också en grundbult i fattigdomsbekämpning, då till exempel ungdomar kan få möjlighet att utbilda sig och sedan arbeta för att sedan själva välja när de bildar familj.

Förankrad i teologi och mänskliga rättigheter
Men det handlar också om värderingar, så som att det allmänt borde anses vara en mänsklig rättighet att som människa ha tillgång till information, kunskap och möjlighet att själv bestämma över sin kropp och sin framtid. Svenska kyrkan står grundad i detta i vårt internationella arbete och vår position i frågan är förankrad i både mänskliga rättigheter och i teologi.

Från både regeringars och civilsamhällets sida fanns det grupper med starka viljor på plats, både de som hävdar att alla ska ha rätt till sina sexuella och reproduktiva rättigheter och de som motsätter sig alla framsteg på området. Konsekvensen blev en ofta svartvit debatt med tydliga motståndarläger. Att ACT-alliansen som en trosbaserad aktör verkar för SRHR och mänskliga rättigheter blev en ovanlig syn för båda sidorna i debatten.

Religiösa aktörer förstagångsarrangörer
Det var första gången någonsin som religiösa aktörer arrangerade ett officiellt event på befolkningskommissionen. Inte nog med att det var första gången, samtalet handlade dessutom om SRHR.

delegation_blogg

Emilie Weiderud, till vänster, deltog i planeringen och satt själv i panelen när trosbaserade organisationer för första gången inbjöd till ett event om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

SRHR är den största konfliktytan för religioners roll i en hållbar utveckling. Hur religion utövas och tolkas är ofta mycket problematisk i dessa frågor och sammanhang, Detta är tydligt i i samhällen där religionen har en stor roll i människors liv och religiösa aktörer en stor makt kring frågor som rör familj, kropp, sexualitet och reproduktion och det märktes även under förhandlingarna i FN-byggnaden bland de religiösa lobbyorganisationer som var på plats.

Ingen resolution antogs av länderna under veckan vilket är ett bakslag. Att sedan Trump-administration under samma vecka, nästan symboliskt meddelade att de avslutar sitt finansiella stöd till UNFPA, FN-organet som har ansvar att följa upp utvecklingen på området SRHR och som bedriver ett omfattande humanitärt arbete, var ytterligare ett bakslag. ACT-alliansen uttalade sig direkt emot detta och uppmanade till avpolitisering av kvinnors hälsa. Samtidigt var veckan en seger då kommissionen nu har ett starkare tvärregionalt stöd för SRHR än någonsin, där länder från alla kontinenter hävdar utveckling inom SRHR som centralt för att nå en hållbar framtid och för allas rätt till sina kroppar och sin framtid.

Ingen kompromiss med människors liv
Att ACT-alliansen var på plats, höll i ett event och argumenterade för jämställdhet och SRHR i vår övertygelse och identitet som trosbaserade aktörer var ovanligt för många, men mycket välkommet. Att påvisa att världen är en mångfaldig religiös värld som rymmer flera perspektiv, röster och tolkningar är viktigt.

Deltagare i panelen uttryckte att det framförallt handlar om att ge dessa utrymme då de verkar för förändring inifrån och för att förändra religionens negativa inverkan på SRHR. På panelen sa deltagare att “det inte handlar om om vi ska engagera oss, utan hur vi gör det och att vi inte kan kompromissa med folks liv och värdighet för att åberopa moral”.  Religionens samverkan med SRHR är svår och komplex men ett uppdrag där panelen var enig om att vi behöva verka för förändring, hålla religiösa ledare ansvariga och det behövs kunskap och verktyg och en hel del arbete för att komma dit.

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
Policyrådgivare för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, Svenska kyrkans internationella arbete

Läs ACT Alliansens uttalande: Time to depoliticize women’s access to health – Global Gag Rule risks to the global development agenda. >>

Se panelsamtalet Protecting bodies, protecting rights i efterhand. >>

Ladda ner vår position om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter >>

Lokalsamhällen i Chocó hotade av paramilitär

I söndags, 12 februari, gick beväpnade svartklädda paramilitärer in i den humanitära zonen i Nueva Esperanza en Dios vid floden Cacarica i Chocó, Colombia. De sa att de letade efter personer på en så kallad dödslista och sökte igenom varje hus i området, inklusive det hus där Comisión Intereclesial de Justicia y Paz (Mellankyrkliga kommissionen för fred och rättvisa) har sitt kontor.

Den mellankyrkliga kommissionen för rättvisa och fred är en av de organisationer som ingår i det ekumeniska fredsnätverket Dipaz, vars arbete Svenska kyrkan stödjer. Dipaz övervakar fredsavtalet och eldupphöravtalet mellan Colombias regering och FARC-gerillan. Deras direkta närvaro ute i landets mest konfliktdrabbade områden är särskilt viktig när allt fler personer som arbetar med mänskliga rättigheter på lokal nivå nu utsätts för hot och attacker.

Amnesty International har utfärdat en Urgent action där de uppmärksammar det som hände i Nueva Esperanza en Dios i helgen och kräver att Colombianska staten ska:

  • skydda dem som hotas av paramilitären,
  • utreda dessa händelser och vidta åtgärder för att avväpna och upplösa de paramilitära grupperna,
  • säkerställa att statlig militär och polis inte samverkar med dem.

Agera gärna genom att skriva brev och upprepa de krav Amnesty International ställer i sin Urgent action!

I oktober 2016 besökte medlemmar från Svenska kyrkans internationella råd Cacarica och träffade de byar som nu utsatts för hot. Foto: Eva Ekelund

I oktober 2016 besökte medlemmar från Svenska kyrkans internationella råd Cacarica och träffade de byar som nu utsatts för hot. Foto: Eva Ekelund

Situationen för dem som arbetar för respekt för mänskliga rättigheter i Colombia har varit svår under årtionden. Många hade hoppats att situationen skulle förbättras när fredsförhandlingar inleddes mellan Colombias regering och FARC-gerillan, men istället förvärrades situationen. Sedan överenskommelsen om eldupphör mellan Colombias regering och FARC började gälla i slutet av juni 2016 har siffrorna för mord på MR-försvarare skjutit ytterligare i höjden. Någon säker statistik på hur många människorättsförsvarare som mördas i Colombia finns inte, men Frontline Defenders uppger att så många som 85 MR-försvarare har mördats under 2016.

Svenska kyrkan samarbetar inte enbart med organisationer som finns och arbetar lokalt ute på landsbygden där man direkt upplever hur paramilitära grupper åter är på frammarsch, utan vi samarbetar också i nätverk med andra colombianska, svenska och internationella organisationer som arbetar för fred i Colombia.

Tillsammans gör vi uttalanden och uppmärksammar Sveriges regering, andra stater, FN-systemet och EU på vad som händer i Colombia och påtalar vikten att vi tillsammans fortsätter att arbeta i Colombia för att på olika sätt stötta de organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och fred, så att de vågar fortsätta sitt arbete, trots de oerhörda risker det medför.

Colombia är inte det enda landet i Latinamerika där hoten mot människorättsförsvarare och de som organiserar sig för att arbeta för mänskliga rättigheter och utveckling ökar. I Guatemala och Honduras förvärras också situationen hela tiden. Många av de människorättsförsvarare som utsätts för hot, attacker och i värsta fall mord arbetar för urfolks rättigheter, kvinnors rättigheter eller med ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

För några veckor sedan publicerade organisationen Global witness information om det. I Chocó, Colombia är de som nu utsätts för ökande hot ofta Afrocolombianer och urfolk, som har drabbats oproportionellt hårt av den väpnade konflikten och som nu utsätts för nya övergrepp för att de utkräver sina rättigheter, till sin mark och till gottgörelse för de mycket grova övergrepp som de har utsatts för under den väpnade konflikten.

I Guatemala har Svenska kyrkan under de senaste åren följt den luterska kyrkan ILUGUAs arbete för mänskliga rättigheter. ILUGUA arbetar också ekumeniskt med den katolska kyrkan och lokala urfolksorganisationer. Tillsammans kräver de respekt för urfolks rättigheter och att den guatemalanska staten ska stoppa den skogsavverkning som sker i deras område. Ett område som egentligen är skyddat. Skogsavverkningen har också lett till att vattnet i området, som ligger i ett område som regelmässigt drabbas av torka, har sinat. På grund av detta arbete utsätts de för dödshot.

I slutet av januari besökte den svenske ambassadören Georg Andrén ILUGUA och de organisationer de samarbetar med. För ILUGUA och de andra organisationerna är sådana besök mycket viktiga. Det visar att andra stater följer hur deras situation ser ut och bryr sig om att de kan arbeta för mänskliga rättigheter. EU har antagit riktlinjer för hur EUs egna institutioner, såsom de EU-delegationer som finns i många länder, men även EU-medlemmars ambassader bör agera för att bidra till att skydda människorättsförsvarare.

Den 16 februari antog EU-parlamentet en resolution om situationen för människorättsförsvarare i Guatemala. I resolutionen uppmanar man Guatemala att skydda människorättsförsvarare och utreda brott mot dem. Svenska kyrkan har tillsammans med andra organisationer uppmanat EU-parlamentet att anta en sådan resolution. Den kan vara ett sätt för EU att visa att man följer vad som händer i Guatemala och att man bidrar till att skydda människorättsförsvarare.

 

 

FNs: resolution får inte stanna vid diplomatisk retorik

Dagen före julafton antog FN:s säkerhetsråd en resolution som klargjorde att israeliska bosättningar på palestinsk mark är ett brott mot folkrätten och att alla aktiviteter relaterade till bosättningarna måste upphöra omedelbart. Resolutionen understryker även att säkerhetsrådet inte kommer att erkänna några förändringar gällande gränsdragningar mellan Israel och Palestina som antogs 1967, såvida inte parterna själva kommer överens om det.

Vad innebär resolutionen?
Säkerhetsrådet bekräftar genom resolution 2334 att israeliska bosättningar på ockuperad mark saknar juridisk legitimitet och utgör ett flagrant brott mot internationell lag och den humanitära rätten. Resolutionen fördömer alla förändringar som gjorts på ockuperad mark. Den tydliggör även att beslagtandet av palestinsk mark är illegalt, och att förflyttningar av israeliska medborgare in till ockuperad mark samt förstörandet av palestinsk egendom är i strid med internationell humanitär rätt och måste upphöra omedelbart. Resolutionen riktar sig även till Palestina och uttrycker att palestinska myndigheter måste fördöma uppviglande till terrorism, våld och avväpna väpnade grupper då även detta utgör ett hinder för fred och en tvåstatslösning.

Hur antas en resolution?
Säkerhetsrådets mandat är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Detta görs bland annat genom antagandet av resolutioner som beslutar om såväl sanktioner som insatser. Dessa beslut vilar på FN-stadgans sjunde kapitel. I säkerhetsrådet sitter totalt 14 medlemmar, varav fem är permanenta. För att rådet ska kunna ta ett beslut om en resolution krävs det totalt 9 röster för beslut, vilket måste inkludera de fem permanenta medlemsstaterna som har vetorätt. Resolutioner som antas av säkerhetsrådet är bindande för alla FNs medlemsstater.

Vid omröstningen om resolution 2334 lade USA ned sin röst, och då ingen av de 14 medlemmarna av säkerhetsrådet röstade emot den, resulterade det i att resolution 2334 antogs. Om ett land utsätts för attacker har det rätt att skydda sig. Men USA:s FN-ambassadör Samantha Power kommenterade resolutionen med att fortsatt utbyggnad av bosättningarna inte är nödvändigt för att skydda Israels säkerhet, och att en omedelbar frysning av bosättningarna kan hjälpa till att skapa förtroende. Power menade att resolutionen ligger i linje med USA:s ställningstagande i konflikten och underströk att de inte hade låtit den gå igenom om den inte ställt krav på båda sidor.

Vad händer nu?
Sverige sitter med i FN:s säkerhetsråd under 2017-2018 och har under januari månad ordföranderollen. På agendan för januari står bland annat fredsprocessen i Mellanöstern. Resolution 2334 må vara bindande och ett viktigt erkännande av att israeliska bosättningar strider mot internationell humanitär rätt, men den stora frågan är hur resolutionen kommer följas upp och vilken förändring den bidrar till för människor i såväl Palestina som Israel. Nu är det viktigt att resolutionen inte stannar vid diplomatisk retorik, utan blir ett instrument för fred, hopp och en väg mot tvåstatslösning. Sverige har därför nu, som medlem av säkerhetsrådet och ordförande under januari, möjligheter att lyfta resolutionen och fredsprocessen i Israel och Palestina i linje med tidigare avtal och resolutioner.

Sofie Grundin Humanitär Handläggare och Johanna Wassholm Policydialoghandläggare Mellanöstern
Svenska kyrkans internationella arbete

 

 

Fred i Colombia! Kan det vara sant?

Efter tolv timmar av överläggningar beslutade Colombias kongress och senat att godkänna den något omförhandlade version av fredsavtalet mellan Colombias regering och FARC. Vår partner, Dipaz, inbjöds att tala för kongressen och lyfte nödvändigheten att lämna våldet bakom sig. Framför sig har landet att ta itu med den djupa klyfta som diskrimineringen mot urfolk och afrocolombianer och andra grupper skapar.

Den 2 oktober hölls en folkomröstning om ett fredsavtal mellan Colombias regering och FARC. Valdeltagandet var lågt och nejsidan vann med en låg marginal på 54 000 röster. Resultatet var oväntat och kastade ut landet i limbo. Vad skulle hända nu? Skulle fyra år av förhandlande vara förgäves?

Parterna lovade dock återvända till förhandlingsbordet och under 41 intensiva dagar träffade regeringen olika representanter från några av de grupper som varit emot fredsavtalet. Den 24 november meddelade Colombias regering och FARC att de nu hade kommit fram till en ny version, där 500 ändringar i det ursprungliga avtalet hade gjorts.

Colombias juridiska ramverk kräver inte att ett fredsavtal ska underställas en folkomröstning, utan det räcker med att kongressen fattar beslut om att godkänna avtalet. Den 30 november fattade kongressen ett sådant beslut. Något som dagen därefter bekräftades av senaten.

Innan kongressen röstade om avtalet hölls en 12 timmar lång diskussion, med mer än 50 inlägg från kongressledamöter, regeringens fredsförhandlare och representanter från civilsamhället som var för och emot avtalet.

Jenny Neme, som representerade det ekumeniska nätverket för fred ”Dipaz”, som Svenska kyrkan stödjer hade bjudits in att tala inför kongressen. Dipaz röst är viktig eftersom många av de evangeliska kyrkor som finns i Colombia gick ut och tog ställning emot fredsavtalet och uppmanade colombianerna att rösta nej. De kyrkor som samlas inom Dipaz; Mennoniterna, den lutherska kyrkan ”IELCO”, den presbyterianska kyrkan och den anglikanska kyrkan, för att nämna några, har valt att ha en stark röst för fred och det avtal som har förhandlats fram mellan colombianska regeringen och FARC.

Så här inledde Jenny Neme sitt tal inför kongressen:

 – ”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen. Det finns tid för att säga nej och tid för att säga ja, tid för krig och tid för fred, inspirerad av orden i Ordspråksbokens tredje kapitel, Bibeln.

Jenny Neme fortsatte med att säga att kyrkorna i Colombia idag inte är enhetlig eller talar med en enda röst. Detta uttalande ska ses just mot bakgrund av den kampanj för nej som föregick folkomröstningen där ett stort antal kyrkoledare från evangeliska kyrkor uppmanade människor att rösta emot avtalet. Jenny Neme fortsatte att lyfta de kyrkor och andra ekumeniska organisationer som arbetar tillsammans inom Dipaz, sedan 30 år tillbaka har vädjat om och arbetat för fred i Colombia och stått vid offren, för den väpnade konfliktens, sida.

– Medlemmar från våra kyrkor röstade ja till fredsavtalet. Det var inte ett improviserat beslut. Det handlar om år av övertygelse om nödvändigheten att lämna våldet bakom oss i Colombia…det är en nödvändighet att ta sig an Guds löfte till Colombia. Vi kyrkor som röstade för ja till fredsavtalet gjorde det utifrån vårt uppdrag om försoning i ett samhälle som är delat och brutet av smärtan som orsakats av att livet har lämnats utan värde i Colombia. Vi stödjer också freden eftersom vi själva har upplevt lidandet. Våra egna medlemmar tvångsförflyttades, förföljdes och våra präster och familjer drabbades av konflikten på olika sätt. Nejet efter folkomröstningen fick oss att känna smärta för att det inte fanns medkänsla och känslor av samhörighet med offren för konflikten; så fortsatte Jenny Neme.

För några veckor sedan, under dagarna för Mänskliga rättigheter 16-18 november och därefter hade Svenska kyrkan besök av andra organisationer som vi samarbetar med i Colombia. Maryuru Mosquera från den afrocolombianska organisationen Cocomopoca,  Lucia Morillo från urfolksjuristorganisationen Akabadaura och Sandra Gonzales från LWF Colombia var här i Sverige, inbjudna av Svenska kyrkan.

Jag frågade hur Lucia Morillo och Maryuru Mosquera hade känt efter folkomröstningens nej. Maryuru Mosquera svarade att i Chocó hade 79,76% av dem som röstade, röstat ja och lyfte att i de områden som är hårdast drabbade av den väpnade konflikten i Colombia var ja-rösterna i stark majoritet.

Lucia Morillo sa att hon som urfolk kände sig ledsen över att de som inte själva lever i de konfliktdrabbade områdena röstade nej och att hon känner det som att de inte bryr sig om den konfliktdrabbade befolkningen. Lucia Morillo fortsatte med att säga att fred i Colombia enbart kan uppnås när Colombia tar itu med den djupa klyfta som diskrimineringen mot urfolk och afrocolombianer och andra grupper skapar. Colombia måste skapa ett samhälle där allas mänskliga rättigheter respekteras och allas röst lyssnas till och har ett värde. Ojämlikheten i det colombianska samhället kan enbart adresseras genom att man arbetar för att uppfylla människors mänskliga rättigheter.

Maryuru lyfte fram att fred i Colombia måste byggas lokalt i territorierna. Hon och andra som lever på mark som ägs kollektivt av afrocolombianer och urfolk måste inkluderas i processen när man bygger fred.

Lucia Morillo och Maryuru Mosquera anser att Sverige kan spela en viktig roll i arbetet för att bygga ett hållbar och delaktig fred i Colombia till exempel genom att ställa krav på och följa hur de stora fredsfonder som administreras av EU och FN kommer lokala samhällen till del, genom att civilsamhällesorganisationer ges möjlighet att söka medel från dessa fonder. Sverige har en viktig roll för att lyfta civilsamhällesorganisationers roll i att bygga demokratiska och fredliga samhällen. Sverige kan också följa implementeringen av fredsavtalen för att just säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras.

Maryuru Mosquera berättar:

– Som afrocolombianer har vi liksom urfolk också rätt till vårt traditionella land. Cocomopocas befolkning bodde från början på ett markområde om 150 000 hektar. Inbördeskriget, som drabbat regionen Chocó hårt, tvingade oerhört många afrocolombianer på flykt. Vår traditionella mark ligger inom de områden som har högst koncentration av guld och vissa andra mineraler i världen. Från början bodde ca 30 000 personer inom vårt område. Nu, när vi lyckats få tillbaka vår traditionella mark, efter en 11 år lång rättstvist, är vi bara cirka 12 000 personer.

De urfolk och afrocolombianer som har lyckats få sin rätt till mark erkänd har trots det ofta problem nu med den reella förvaltningen av sin mark. När de fått handlingarna som visar att de äger marken har det för Cocomopocas del och även för urfolket Embera i Chocó visat sig att deras mark  är full av gruvkoncessioner. Innan Cocomopoca och Embera i Alto Andagueda fick sina landrättigheter erkända hade staten beviljat gruvbolag och företagare dessa gruvkoncessioner.

Så snart Cocomopoca fick sina landrättigheter fastställda i domstol 2011 insåg de att de skulle vara tvungna att fortsätta driva rättsprocesser för att få bort gruvbolagen från sin mark. 2014 lyckades de få gruvkoncessionerna inhiberade, dvs koncessionerna finns fortfarande där, men gruvbolagen får inte utvinna något. Därför tvingas nu afrocolombianer och urfolk i Chocó fortsätta kampen för sin mark och ser det som en central del av det arbete som måste göras för att uppnå fredliga samhällen i Colombia.

Sofia Nordenmark

Läs mer om Svenska kyrkans arbete i Colombia och hur du kan stödja det på: https://www.svenskakyrkan.se/p90

 

 

 

Kyrkan del av problemet och lösningen på hiv och aids

Jag vill inte att min kyrka ska säga: ”Jag kan hjälpa dig att dö”, utan: ”Låt mig hjälpa dig att leva!”.

Japé Heath

Idag är det Internationella världsaidsdagen, en dag som uppmärksammas globalt och som kommer att fortsätta behöva uppmärksammas så länge som hiv är en verklighet för människor och samhällen.

År 2016 lever 37 miljoner människor med hiv. I flera delar av världen betyder en hiv-diagnos fortfarande livslång sjukdom, stigmatisering och allt för tidig död. Att prata om hiv innebär att prata om massa saker samtidigt.

Det handlar om rättvisa och rättigheter, sexualupplysning och sexualitet. Det handlar om tillgång till dyra mediciner, om ekonomisk rättvisa och påverkan på samhällsutvecklingen när barn förlorar sina föräldrar och hela generationer påverkas.

tveit-foto-marianne-ejdersten

Rev. Dr Olav Fykse Tveit, Kyrkornas världsråds generalsekreterare testade sig häromdagen i Oslo, till stöd för Kyrkornas världsråds kampanj “Leading by Example: Religious Leaders and HIV Testing,”

Det handlar om normer och makt, och de strukturella förändringar som krävs för att bland annat kvinnor, flickor och HBTQ-personer ska ha rätt till sin sexuella hälsa och rättigheter. Det handlar också om det intima livet, att känna sin kropp, sin sexualitet och vem som då får tillgång till den.

Hiv idag innebär fortfarande stora orättvisor för människor, framförallt för dem som lever i utsatthet. Myter, tystnad och stigma är också en stort del av problemet, i Sverige som i resten av världen.

För så länge som tystnad fortgår skapas myter och de fakta och framsteg som sker blir inte synliggjorda. Idag är det till exempel fullt möjligt att leva med smittfri hiv.  En person som lever med hiv och har en välfungerande behandling har så låga virusnivåer att det inte ens går att upptäcka i blodprov.

Med god behandling är risken att överföra hiv från mamma till barn minimal och sedan 2010 har antalet barn i världen som föds med hiv eller som smittas via amning minskat med hälften, tack vare att många fler mammor får förebyggande behandling.

I södra och östra Afrika bor flest människor som lever med hiv. Det är också där flest har förlorat nära och kära i sjukdomar relaterade till aids. Men framstegen i regionen är stora och de senaste fem åren har fler än dubbelt så många människor fått tillgång till behandling, vilket också gör att de inte utvecklar aids och dödsfallen har minskat med nästan 40 procent.

Från att makthavare och beslutsfattare förnekade att det ens finns en koppling mellan hiv och aids, har nu hälso- och utbildningsministrar i 22 länder i Södra Afrika lovat att alla unga ska få rätt till sexualupplysning och till sexuell och reproduktiv vård.

För att dessa goda framsteg ska bli norm och för att de ambitiösa mål som UNAIDS har satt om att ”Ending Aids by 2030” ska nås, så måste en hel del politisk vilja till. Samtal och aktion krävs också bland de som i världen bidrar till att skapa normer i samhällen, så som kyrkliga samfund och kyrkliga ledare.

Arbetet mot stigmatisering och för prevention har pågått i flera år tillsammans med partnerkyrkor och kyrkoledare över hela världen, där de har lett vägen för oss. Svenska kyrkans internationella arbete har sedan 2014 ett uttalat strategiskt arbete för allt som rör sexuell, reproduktiv hälsa och tillhörande rättigheter.

Arbetet med hiv ingår både i våra program och i det globala policydialogarbetet med kyrkor, trossamfund och andra beslutsfattare. En del av problemet har varit och är kyrkans oförmåga att hantera sexualetiska frågeställningar. Kyrkans tystnad eller missriktade rekommendationer har bidragit till att epidemin har fortsatt att spridas.

Kyrkornas roll i arbetet mot hiv handlar inte minst om just värderingsfrågorna och där kyrkan deltagit i upplysningsarbetet och givit rekommendationer har det resulterat i effektiv prevention och motverkat marginalisering och stigmatisering.

Ett exempel på detta är Svenska kyrkans partnerorganisation INERELA som sedan 2002 arbetat med prevention och avstigmatisering inom kyrkor världen över och som samlar ett globalt nätverk av religiösa ledare som lever med hiv.

Nätverket har också åtagit sig uppdraget att stärka kapacitet hos kyrkoledare genom att utveckla utbildningsverktyg för att kunna skapa utrymme för att diskutera stigma och diskriminering kring hiv och aids. Detta innefattar ett samtal om genus och sexualitet och är en metod och möjlighet för att ta itu med känsliga frågor på ett öppet, informativt och icke-stigmatiserande sätt.

Trosbaserade aktörers roll är central i ett arbete mot hiv och aids. Idag, 1 december, uppmärksammas trosbaserade aktörers roll när UNAIDS väljer att ge ut sitt årliga pris på en konferens i Bogota Colombia där våra partnerorganisationer möts för att samtala om teologiska perspektiv på sexuell, reproduktiv hälsa och rättigheter.

För snart 10 år sedan antog Sveriges biskopar biskopsbrevet om hiv från ett globalt perspektiv. Det som sades då är lika viktigt idag:

”När vi som Svenska kyrkans biskopar nu uttalar oss om hiv gör vi det dels utifrån de erfarenheter som kyrkan vunnit i sitt arbete bland hivsmittade personer, dels utifrån de erfarenheter som kommit oss till del från andra kyrkor. Att bryta tystnaden och motverka isolering och stigmatisering är något av det viktigaste vi som kyrkan kan göra i arbetet med hiv och aids. Det handlar i grunden om mänsklig värdighet. Alla är skapade till Guds avbild och har samma värde.”

Hör mer om INERELA i podden RFSU Dokumentär >>

Ladda ner Biskopsbrev om hiv i ett globalt perspektiv >> 

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud

Emilie Weiderud
Policyrådgivare för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, Svenska kyrkans internationella arbete

Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

 

 

 

 

Sydsudan granskas inom FN:s MR-mekanism UPR för första gången

Måndag 7 november uttfrågas Sydsudan om läget för mänskliga rättigheter i landet. Tjugotre civilorganisationer har skickat in rapporter som vittnar om att många av krigets grundorsaker är olösta och övergreppen fortsätter. Svenska kyrkan stödjer civilsamhällets krav på bland annat yttrandefrihet och fri media, och lagstiftning mot könsbaserat våld och diskriminering. 

FN:s UPR (Universal Periodic Review) mekanism är en relativt ny process för återkommande granskning och uppföljning av hur det står till med de mänskliga rättigheterna i FNs 193 medlemsstater. Granskningen görs som en interaktiv diskussion mellan FNs medlemsstater och staten som granskas.

Processen ger den granskande staten möjlighet att visa hur de arbetar för att förbättra situationen för mänskliga rättigheter i sitt land. Syftet är att situationen för mänskliga rättigheter ska förbättras för människor över hela världen. 42 stater granskas varje år och i år granskas Sydsudan för första gången.

Sydsudan som blev självständigt så sent som 2011 är åter på brinken till fullskaligt inbördeskrig. Fredsavtalet som tecknades 2005 lovade så mycket och självständighetsfirandet i juli 2011 var hoppfullt. 2013 bröt ett nytt inbördeskrig ut med oerhörda civila humanitära umbäranden som följd. Ett fredsavtal tecknades i augusti 2015 och såg tillfälligt ut att ha fått stopp på stridigheterna men i dagsläget ser det mycket osäkert ut efter juli månads utbrott av våld i Juba.

Fred måste komma. Inget land i världen har haft en enkel övergång från krig till demokratiskt fredligt statsskick, så inte heller Sydsudan. Många av krigets grundorsaker är olösta. Övergången från att vara rebell i opposition till att leda en nation med allt vad det innebär av ansvar har varit svår.

Inför granskningen har 23 olika enskilda organisationer, såväl nationella som internationella, skickat in intressentrapporter (sk stakeholders reports). Granskningen just nu är särskilt relevant eftersom kopplingen mellan ofred och övergrepp mot civilbefolkning är så stark.

Svenska kyrkan arbetar för att de mänskliga rättigheterna skyddas, respekteras och tillgodoses i Sydsudan. Vi vill värna och öka utrymmet för civila samhällsorganisationer att verka i egen rätt och arbeta mot diskriminering i alla dess former och för mänskliga rättigheter och en mer jämställd värld. Därför stödjer vi civilsamhällets krav på förändringar som bland annat inkluderar att:

  • Anta lagstiftning som skyddar kvinnor mot genusbaserat våld och alla former av diskriminering.
  • Implementera lagstiftning som skyddar yttrandefrihet och fri media.
  • Anslå tillräcklig budget och avlägsna hinder för kvalitativ utbildning.
  • Samarbeta fullt ut med den Afrikanska Unionen och det internationella samfundet för att påskynda utformandet av en hybriddomstol för Sydsudan senast 2017.

Låt oss tillsammans arbeta för att dessa uppmaningar kan bli verklighet!

Den 26:e sessionen av UPR pågår just nu på FN-palatset i Genève. Måndag 7/11 kl. 14.30 står Sydsudan på agendan. Det går att följa live här >> 

Läs mer om vårt stöd till flyktingar på Afriikas horn >>
Ge en gåva >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Humanitärt arbete måste också fokusera på mental hälsa

I Haiti arbetar Svenska kyrkans lokala partners med full kraft för att bistå de människor som drabbats av orkanen Matthew. Inom kort skickar Svenska kyrkan en av sina experter inom psykosocialt stöd för att bistå i utvecklingen av den humanitära responsen i att inkludera människors psykosociala behov och stödja människornas möjlighet att finna kraft, mitt i katastrofens efterdyningar.

 

nibha-shresta-foto-svenska-kyrkan

Ett psykosocialt förhållningssätt inkluderar människor som drabbats av katastrof i beslut som rör dem själva och samhället. Det tar vara på och stärker människors egen förmåga att återhämta sig.

I humanitära insatser, i samband med att en naturkatastrof inträffar, är det lika viktigt att se till människors psykosociala behov som de fysiska och materiella behoven. Mental ohälsa minskar ofta möjligheten att ta hand om sig själv och sina närstående. Att dela ut mat och vatten, bistå med tak över huvudet och kläder blir ofta den omedelbara assistansen. Men även de psykosociala effekterna är ofta akuta i ett första skede, men kan även ha långtgående negativa effekter på utveckling och stabilitet inom det drabbade landet.

Inte på lika stort allvar
År 2015 upplevde världen 50 väpnade konflikter, det högsta antalet på 24 år. Likaså har civila dödsoffer ökat sedan kalla krigets slut. I takt med att världen upplever en ökning av kriser så ökar de humanitära behoven. Och trots att de psykososociala behoven, på samma sätt som de synbara fysiska och materiella, är större i länder med utbredd fattigdom, tas de ofta inte alls på lika stort allvar.

Olika sårbarhet och motståndskraft i katastrofer är inte bara kopplat till geografi, det handlar också om samhällen, individer, skilda förutsättningar och levnadsvillkor. Vi vet att utsatta människor med dålig standard på boende, och människor som möter diskriminering i samhället, är extra utsatta vid naturkatastrofer och väpnade konflikter. När människor tvingas lämna sina hem och fly så är det ofta kvinnor tillsammans med barn och personer med funktionshinder som är extra sårbara.

Inneboende motståndskraft
Inter-Agency Standing Committee Reference Group on Mental Health and Psychosocial Support in Emergency Settings, som Svenska kyrkan ingår i, arbetar för att mental och psykosocial hälsa ska integreras i alla humanitära insatser. Det betyder att alla människor ska ha tillgång till psykosocialt stöd för att kunna återhämta sig och återgå till en fungerande vardag, med utgångspunkt i människors inneboende motståndskraft och kapacitet att läka och stödja varandra inom ett samhälle. Socialt stöd med meningsfulla aktiviteter för alla och där människor med sårbara livsvillkor deltar, är avgörande för individers välmående. Liksom att förebygga konflikter i samhället.

Studier visar att det finns en starkare koppling mellan effekter på människors psykiska mående utifrån graden av stöd från familj och samhälle, snarare än hur pass hårt drabbade de blivit i samband med en katastrof.  Genom att integrera ett psykosocialt förhållningssätt i program med fokus på mödravård, utbildning och säkerhet/skydd så skapas mer hållbar förändring som bygger på befintliga resurser på individ och samhällelig nivå samt bidrar till ökat hopp och känsla av värdighet hos människorna.

 

Läs mer om Svenska kyrkans stöd till Haiti >>
Läs mer om Svenska kyrkans arbete med ett psykosocialt förhållningssätt inom humanitärt arbete >>
Följ oss på Instagram,  Facebook och Twitter

Förstärk rättighetsperspektivet i politiken

När regeringen tillträdde år 2014 utlovades en nystart för Politik för global utveckling, PGU. Tillsammans med övriga medlemsorganisationer i CONCORD Sverige presenterar Svenska kyrkan idag en analys över hur PGU bättre kan bidra till genomförandet av Agenda 2030 och för hur rättighetsperspektivet i PGU kan förstärkas i politiken.

global-goalsNystarten för PGU har bland annat inneburit att alla departement har fått i uppdrag att ta fram handlingsplaner för hur de kan bidra till att förverkliga politiken, och att dessa ska göra en tydlig koppling till genomförandet av Agenda 2030.

För att beskriva hur regeringen arbetat med PGU, presenteras vartannat år en skrivelse. Årets skrivelse, ”Politik för global utveckling i genomförandet av Agenda 2030” är uppbyggd runt de 17 målen i Agenda 2030. Organisationer i CONCORD Sveriges arbetsgrupper för Agenda 2030 och samstämmighet har gjort en gemensam analys av skrivelsen, och tagit fram rekommendationer för hur regeringen kan förbättra arbetet både med samstämmighet och hur detta arbete kan ligga till grund för genomförandet av Agenda 2030.

Organisationernas övergripande rekommendationer är att regeringen bör:

  1. Utgå ifrån de grundläggande perspektiven i PGU och Agenda 2030

Målet för PGU är att alla politikområden ska bidra till en rättvis och hållbar utveckling. Kopplat till målet finns två perspektiv som beslutsfattare ska ta hänsyn till när de utformar sin politik: rättighetsperspektivet, vilket inkluderar ett jämställdhetsperspektiv, och de fattigas perspektiv på utveckling.

Perspektiven återfinns i flera avsnitt av skrivelsen. Samtidigt pekar analysen på flera fall, till exempel kring vapenexport och skatteflykt, där perspektiven i PGU inte verkar ha legat till grund för de uppställda målen.

  1. Tydliggör hur PGU ska bidra till genomförandet av Agenda 2030

Regeringen bör redogöra för hur en mer sammanhängande struktur för genomförandet av PGU och Agenda 2030 ska byggas upp och utvärderas. Vi föreslår också att regeringen tydliggör hur PGU ska bidra till genomförandet av Agenda 2030 i ett kort och ett långt perspektiv.

  1. Offentliggör handlingsplaner och höj ambitionsnivån

Skrivelsen innehåller flera positiva initiativ för arbetet med PGU de kommande två åren. Det är dock svårt att få en bild av regeringens samlade arbete för att uppnå de olika målen när departementens handlingsplaner inte har gjorts offentliga.

En generell kritik i analysen är också att skrivelsens målsättningar i flera avseenden brister i ambitionsnivå och uppföljningsbarhet. Regeringen skriver exempelvis att man i slutet av 2017 ska ha ”bidragit till att stärka förutsättningarna för att kunna bedöma hur exportkontrollärenden rörande krigsmateriel påverkar rättvis och hållbar global utveckling”. Detta är inte en ambitionshöjning utan ett steg tillbaka jämfört med regeringens tidigare uttalade position. En ökad prioritering av PGU från politisk nivå, hoppas vi medför att målsättningen i departementens handlingsplaner blir tydligare redan nästa år.

En mer utförlig beskrivning av våra övergripande rekommendationer och för områden som till exempel flyktingpolitiken, hållbart företagande, skatteflykt och klimatpolitiken, går också att finna i analysen.

Analysen och skrivelsen kommer också att diskuteras vid ett seminarium den 19 oktober.

Jenny Haraldsson Molin
CONCORD Sverige är en plattform för 59 civilsamhällesorganisationer. Vårt uppdrag är att bedriva informations- och påverkansarbete om EU:s utvecklingssamarbete och utvecklingspolitik, med fokus på minskad fattigdom.

Det går att utrota hungern

Den 16 oktober, på Världshungerdagen, uppmärksammar vi att det krävs nya krafttag för att utrota hungern i världen! Idag beräknas nära 800 miljoner människor – var nionde människa – vara undernärd.  Hunger, svält och undernäring, nära sammankopplat med fattigdom, hotar människors möjlighet till fullgoda liv.

Undernäring drabbar i första hand människor i fattigdom. 98 procent av alla människor som lever med kronisk hunger lever i utvecklingsländer. Och värst drabbas barn och kvinnor. Även om stora framsteg har gjorts sedan 1990-talet – färre människor lever i fattigdom och fler människor har idag tillräckligt med mat för dagen – så återstår en rad utmaningar.

Foto: Gunilla Hallonsten /Ikon

Torkan som drabbat flera länder i Afrika under 2016 slår hårt mot kvinnor och barn. Mamma Sahara har fått näringspasta till sin son Ahmed. Foto: Gunilla Hallonsten /Ikon

Klimatförändringar, global ojämlikhet och utsatthet skapar idag grogrunder för konflikter och flyktingströmmar. Dessa tillstånd är förödande för människors möjligheter att försörja sig och få tillgång till näringsrik mat.

Nyckfulla och extrema väderförhållanden försvårar särskilt för många småjordbrukare i framför allt utvecklingsländer. Dessa människor saknar ofta de nödvändiga resurserna för att anpassa sig och en grundläggande social trygghet som kan lindra vid nöd som uppstår när skördarna uteblir.

Små satsningar ger motståndskraft
Torkan, som under 2016 har drabbat många länder i Afrika i spåren av väderfenomenet El Niño – från Etiopien till Zimbabwe – och som har lett till utbredd hungersnöd är ett tydligt exempel på kopplingen mellan klimatförändringar och mat. Svenska kyrkan jobbar här nära våra partner med stöd till anpassning i jordbruket för att kunna stå emot klimatförändringarna. Där har det framkommit på ett tydligt sätt att små satsningar på lokal nivå – till exempel småskaliga bevattningssystem – har goda förutsättningar att förbättra böndernas möjligheter att klara sig även under svår torka och extrema variationer i väderfenomen som el Niño.

Foto: Lutherska världsförbundet

Enkla bevattningssystem kan förbättra bönders möjlighet att klara jordbruket under torka. Foto: Lutherska världsförbundet

Utbyggnaden av sociala trygghetssystem är också nödvändigt. En stärkt ekonomisk grundtrygghet förbättrar människors tillgång till näringsrik föda och minskar utsattheten vid stora förändringar.

2015 antog FN en ny utvecklingsagenda – Agenda2030 – med ett tydligt mål om att helt utrota den globala hungern. Det behövs ett kraftfullt stöd till utvecklingsländer för att bekämpa fattigdomen och för att möjliggöra klimatanpassning i småjordbruket så att antalet undernärda människor minskar inom en snar framtid. Tillgång till mat handlar om en rättvis fördelning av världens resurser. Nu handlar det om att frammana den politiska vilja som krävs för att en gång för alla utrota världshungern!

Erik Lysén
Internationell chef för Svenska kyrkan

 

fastan_blogg_1024x600

Många fallgropar på vägen mot fred i Colombia

Folkets nej till fredsavtalet blev en väckarklocka för dem som trott att freden nu var säkrad i Colombia. Det skriver Erik Norman i en kommentar till den folkomröstning som blev ett allvarligt politiskt nederlag för regeringen, och som förändrade förutsättningarna för den fortsatta fredsprocessen.

Colombia är utan tvekan den magiska realismens hemland. Här är det otänkbara en del av vardagen och det omöjliga blir gång på gång verklighet. För bara en vecka sedan undertecknades ett historiskt fredsavtal mellan regeringen och FARC-gerillan för att få slut på över fem decenniers inbördeskrig.

Något som de många sedan länge har ansett vara omöjligt var nu till slut möjligt. Igår gick folket till röstlokalerna för att ratificera detta fredsavtal, som förhandlats fram under mer än fyra års tid. Och de sa nej. Det som av de flesta, inklusive de som röstade nej till fredsavtalet, ansågs otänkbart var plötsligt ett faktum.

Nej till freden
Hur kunde folket rösta nej till freden? Är det över huvud taget möjligt att förstå detta, som för de flesta icke-colombianer (och för många Colombianer) är praktiskt taget ofattbart? Och vad betyder det för Colombias framtid?

Foto: Erik Norman

Landet befinner sig sedan söndagens omröstning i ett slags juridiskt och politiskt limbo, i vilket ingenting längre är otänkbart eller omöjligt, skriver Erik Norman. Foto: Erik Norman

Till att börja med måste man betänka att den väpnade konflikten har pågått i över ett halvt sekel och skördat hundratusentals offer i flera generationer, samt att alla sidor i kriget har gjort sig skyldiga till oerhörda övergrepp mot civilbefolkningen. Under årtionden har fienden avhumaniserats i det folkliga medvetandet, och det Colombianska samhället är därför djupt polariserat.

För många människor är det helt enkelt otänkbart att försona sig med dem som under så lång tid varit deras dödsfiender. Och verklig försoning är en både lång och svår process som kan ta flera generationer. Trots viss mental och känslomässig förberedelse under de fyra år som fredsförhandlingarna har pågått så är det uppenbart att en majoritet av colombianerna inte är redo att göra upp med landets förflutna riktigt ännu.

Dessutom kan bara mycket få Colombianer minnas en tid utan krig och jag tror faktiskt inte att särskilt många kan föreställa sig hur ett fredligt samhälle verkligen skulle se ut; hur ett Colombia i fred faktiskt skulle vara. Eller hur man kommer dit.

Majoriteten har inte upplevt kriget fasor
En annan avgörande faktor är utan tvekan de stora skillnaderna inom landet. I de regioner som drabbats hårdast av den väpnade konflikten var rösterna för fredsavtalet överväldigande. I Choco, där Svenska kyrkan stödjer Lutherska världsförbundets samarbete med lokala urfolksorganisationer och afrocolombianska organisationer, röstade nästan 80% ja till avtalet. Men regioner som Choco är inte särskilt folkrika, bl a som en följd av kriget. En överväldigande majoritet av Colombias befolkning lever istället i storstadsområden som varit relativt förskonade från krigets fasor.

I Colombia pratades det därför mycket innan folkomröstningen om att landets välmående samhällsklasser hade landsbygdsbefolkningens framtid i sina händer, att de nästan 70% av befolkningen som inte till vardags påverkas av kriget hade möjligheten att avgöra ifall det skulle fortsätta att skörda offer bland den övriga 30 procenten.

Så är det vad som händer nu? Fortsätter kriget som vanligt?

Ingen vet med säkerhet vad folkets nej till fredsavtalet innebär i praktiken eller vad det betyder för framtiden. Landet befinner sig i sedan i går kväll i ett slags juridiskt och politiskt limbo, i vilket ingenting längre är otänkbart eller omöjligt.

Vapenstilleståndet fortsätter
Den goda nyheten i detta tillstånd av nästan total osäkerhet är att vapenstilleståndet mellan regeringen och FARC gerillan fortsätter – i alla fall för stunden. Det försäkrade både Colombias president Juan-Manuel Santos och FARC-gerillans högsta ledare, alias Timochenko, i sina tv-sända tal direkt efter folkomröstningen.

Företrädare för de politiska rörelser som manade folket att rösta nej till fredsavtalet säger också att de trots allt inte är emot freden, men att de har reservationer mot vissa delar av avtalet. Det kan ses som en ljusglimt och som att det finns hopp om att det fortfarande är möjligt att fortsätta framåt på vägen mot en förhandlad fred.

Bland våra samarbetsparter, kyrkorna, andra internationella hjälporganisationer och inom det internationella samfundet som under flera år har stött fredsprocessen var det nog många som med mig inte trodde sina ögon igår när det slutliga valresultatet var ett ofrånkomligt faktum, och som i djup besvikelse kände att det bara var att kasta in handuken och ge upp. Och man ska verkligen inte underskatta stundens allvar eller för riskerna som osäkerheten medför i synnerhet för lokala ledare och människorättsförsvarare runt om i landet. Men Colombia är trots allt den magiska realismens hemland. Det som var otänkbart igår är idag ett faktum, och det som verkar omöjligt idag kommer såsmåningom att bli verklighet.

Ju närmre målet ju svårare
Men vägen mot fred är inte utan fallgropar. Om något så är folkets nej till fredsavtalet en väckarklocka för dem som trott att freden nu var säkrad i Colombia. För tvärt om så blir vägen bara svårare att gå ju mer man närmar sig målet. Omvärldens fortsatta stöd har därför aldrig varit viktigare än nu. Vi får inte ge upp! Allra minst nu när vi är så nära!

Folkomröstningen var ett allvarligt politiskt nederlag för regeringen, och den förändrar förutsättningarna för den fortsatta fredsprocessen, men Colombia har slagit in på och redan tagit flera stora steg på vägen mot fred, som inte kan göras ogjorda. Undertecknandet av fredsavtalet var en historisk händelse, inte i första hand för sitt innehåll utan för att det bevisade att det är möjligt att nå en förhandlingslösning på den väpnade konflikten. Hur eller när den möjligheten till slut kommer att tas till vara återstår att se, men det råder ingen tvekan om att freden är möjlig och att den är alltför värdefull för att inte fortsätta kämpa.

erikErik Norman är liaison officer för Svenska kyrkans partner i Colombia med fokus på fred, demokrati och fredsbyggande samt påverkansarbete och humanitära frågor.