Om när livet slutar i ensamhet och förnedring…

Nära ett vackert hotell låg Gregs skrubb.

Nära ett vackert hotell låg Gregs skrubb.

 

Hur det såg ut när Greg bodde här.

Hur det såg ut när Greg bodde här.

 

Greg föddes i Skottland i slutet på 30-talet. Han gick tidigt till sjöss. På en resa till Sverige i mitten av 50-talet träffade han kvinnan som skulle bli hans fru. Tillsammans fick dom tre barn, två pojkar och en flicka. Dom bodde i perioder i östra Sverige, men längtan efter att resa gjorde att Greg alltid återvände till livet som sjöman. När barnen flyttade hemifrån i mitten av 80-talet öppnade dom tillsammans restauranger på Kanarieöarna och Mallorca. Varje försök att slå sej till ro gick dock mindre bra för Greg. Han ville styra sitt eget liv, han ville vara fri. För honom innebära det att vara på sjön. Han klarade inte att slå sej till ro, han ville kunna kontrollera sitt eget liv. Hans svenska fru gav upp, dom skildes och hon flyttade till Sverige. Efter ett par år som pensionär och en del krångliga restaurangaffärer sålde Greg allt han hade i både Sydeuropa och Sverige, och så flyttade han till Thailand.

Han hade varit en del i kontakt med ambassaden, och önskar att få någon att samtala med. Ambassaden rekommenderar oss. Han känner sej oerhört kränkt av framförallt svenska myndigheter. Ett av dom stora områden han känner sej frustrerad över är det svenska skattesystemet. Han betalar skatt på sin lilla pension, som han uttrycker det, men han menar sej inte få något för sina skattepengar.
’Har man bott så länge som jag utomlands, ska man inte behöva betala skatt i Sverige’, menar han, ’och särskilt inte om man aldrig för någonting för dessa skattepengar’.

När vi träffar honom första gången markerar han att han uppehåller sej lagligt i Thailand. På telefon ger han oss en vägbeskrivning till ett ganska fint område. Han bor på hotell, verkar det som. När vi kommer fram visar det sej dock vara något annat. Hans bostad visar sej vara en skrubb där hotellet i vanliga fall förvarar redskap. Det är mängder av växter både framför och runt omkring den lilla dörren, samt någon slags vattensamling (som antagligen varit en damm en gång i tiden) bredvid ingången, vilket gör att det alltid är kopiösa mängder mygg. Spindlarna som bor i hans skrubb är mycket stora och på väggen har han av någon orsak nålat upp en skorpion (!) Han vill gärna bjuda oss på en kopp kaffe när vi kommer. Det är naturligtvis trevligt, men eftersom han vid ett tillfälle råkat förväxla kaffebryggaren med ett bensinfilter blir det inte riktigt någon bra smak.

På väggen har Greg nålat upp en skorpion...

På väggen har Greg nålat upp en skorpion…

Vi besöker honom ganska ofta under ett halvårs tid. Vi upplever att han dels behöver få lite samtalsstöd, samt att han vill komma åt ett konto i en bank som han har i Sverige. Han är arg på det mesta, men vi upplever båda två att han är ganska lätt att tycka om. Att besöka honom går ganska bra, så länge vi lyckas hålla besöken någorlunda korta. Han berättar en del spännande historier från livet spå sjön och som restaurangägare. Av olika orsaker lyckas vi dock aldrig hjälpa honom att få sina pengar. Detta gör honom om möjligt ännu argare på Sverige. Vid ett tillfälle tar vi med honom till konsulatet för att han ska få ringa en del samtal till banker i Sverige. Det går bra, men han vill samtidigt undersöka om det går att söka politisk asyl i Thailand… Det tror inte konsulatpersonalen, vilket innebär att vi åker hem med honom igen. Nu är han ännu argare på fler byråkrater.

Varje gång vi varit hos honom pratar vi med varandra och vi kommer fram till samma sak. Vi gillar Greg. Han har humor och självdistans, han är en fantastiskt underhållande historeberättare och han har ett varmt hjärta bakom all sin frustration över det svenska samhället.

Fram på vårkanten kommer plötsligt hans dotter på besök. Vi träffar henne och gör ytterligare några tappra försök att få loss Gregs pengar från kontot där dom sitter. Vi får bra kontakt med dottern. Vi frågar om hon är oroliga för sin pappa, hon svarar ungefär vad vi förväntade oss.
‘Jag älskar min far högt och rent, men han har alltid markerat att han vill leva sitt liv som han själv vill, jag får inte honom att komma till Sverige’.
Dottern undrar också om vi kan hålla kontakten, eftersom dom inte besöker Thailand särskilt ofta. Vi svarar naturligtvis ja på det, det känns bra att se honom tillsammans med henne.

I maj blir Greg mycket sämre. Vi besöker honom och försöker få honom att köpa mediciner och att åka till Sverige. Han vill inte, han vill göra som han själv tycker är riktigt. När vi åker på semester lånar vi ut en telefon till honom, så att han ska kunna ringa efter hjälp om han blir svagare.

Under sommaren blir han sämre. Vi får via lite olika kontakter veta att han blir tvångsintagen på sjukhus. Han är aggressiv och vill hem till sej. Det går inte sjukhuspersonalen med på. Dom fattar beslutet att binda honom vid sjukhussängen. Ensam i sin säng, med endast en blöja på sej, lever han sina sista veckor i livet. Mitt i den svenska sommaren hör konsulatet av sej och meddelar det vi nog var inställda på: Greg har dött.

För oss blir det paradoxalt. Vi har besökt honom ofta, vi har kommit honom nära och utvecklat någon slags vänskap. Vi ville vara med och hjälpa honom, besöka honom även fortsättningsvis. Det gick inte. Mannen som satte frihet och självbestämmande allra högst på sin önskelista över vad som är viktigt i livet, dog ensam och fastbunden i sin säng.

Gregs köksbänk...

Gregs köksbänk…

Gregs skrubb... Större var det inte, men han trivdes. Nu har ägarna rensat ut allt. Berget var en del av hans innervägg.

Gregs skrubb… Större var det inte, men han trivdes. Nu har ägarna rensat ut allt. Berget var en del av hans innervägg.

Lågsäsong…

Tom och nästan lite spöklikt på hotellet, full orkan över havet.

Tom och nästan lite spöklikt på hotellet, full orkan över havet.

En av våra arbetsuppgifter är att försöka vara kyrka på den lilla paradisön Koh Lanta. Här finns bl.a. tre svenska skolor och en stor mängd svenskar som lever sina liv. Livet här präglas till stor del av svenska familjer som valt att ta en paus från Sverige.
När vi varit här tidigare har det på många sätt varit fullt ös. Barerna, framförallt hotellbarerna, har varit fulla av folk, poolerna har varit full av barn, stränder har innehållit mängder av svenskar osv. Nu är det lågsäsong, svenskarna har inte kommit ännu. Det är märkligt tomt överallt? Vi har träffat rektorer på skolor samt en del bofasta svenskar och planerat kommande verksamhetsår. Det känns bra på många sätt, vi kommer att ha fullt upp varje gång vi kommer hit, vilket verkar bli ungefär en knapp vecka per månad.

Vinden får bra fart...

Vinden får bra fart…

Men när jobbet är färdiggjort och mötena av genomförda dessa dagar, åker vi hem till vårt hotell. Vädret har karaktären av orkan och det ösregnar hela tiden. Och vi har nu undrat om vi inte är dom enda gästerna? Det är helt mörkt i korridorerna, vi hör inga ljud, matsalen och baren är inte öppen, ingen beställer resor vid resedisken som alltid annars när vi varit här. Och vi pratar faktiskt om The Shining…

Långa tysta och tomma hotellkorridorer...

Långa tysta och tomma hotellkorridorer…

Både Anna och jag har läst och sett The Shining, Stephen Kings fantastiska berättelse om en författare som behöver avskildhet för att skriva färdigt sin nya roman. Han får det i bergen i Colorado, där han förväntas tjänstgöra som vaktmästare under lågsäsongen. Med sej till det öde hotellet tar han sin fru och sin son. Under dom stilla månaderna blir författaren Jack Torrence, mästerligt gestaltad av jack Nicholsson, allt mer och mer galen…

...där man nästan kan ana gestalter komma gående i natten...

…där man nästan kan ana gestalter komma gående i natten…

9e september. Och?

Denna bild möter oss på fb när man vill visa sin uppskattning över sin lokala präst :-)

Denna bild möter oss på fb när man vill visa sin uppskattning över sin lokala präst :-)

9e september… The international buy your priest a beer day…

Jo, faktiskt, det heter så. Tydligen startades detta trevliga evenemang år 2013. Jag kan väl inte på något sätt säga att jag laddar eller ser fram mot just den 9e september. Å andra sidan har jag inget emot denna dag, det ska medges.

’Tro det eller ej, präster är verkliga människor, och dom tycker om att träffas, äta och dricka gott, precis som vi andra’, samt ’dom förtjänar lite uppskattning’, är några av klokheterna som ’katholic gentlemen’ delar med sej av i informationen om denna dag.

Det får vara hur det vill med den saken. På Phuket är det nu lågsäsong. Turisterna har inte riktigt kommit än och den stora mängd svenskar som bor här halvårsvis förväntas komma i mitten av oktober. De flesta som är här nu har helt enkelt slagit ned sina bopålar och vill leva sitt liv i södra Thailand. Det innebär bl.a. lite färre akututtryckningar för oss, vi kan planera vår arbetsvecka. Vi kan också åka omkring och träffa svenska företagare som vi inte hinner annars.

Igår reste vi runt tillsammans med en av våra församlingsmedlemmar. Hon ville trevligt nog presentera oss för en del företagare på västra Phuket, lite mer norrut än vad var vi annars brukar röra oss.  När dagen gick mot sitt slut kom ett av dom imponerande Thailändska ösregnen. Vi klarade oss in på dagens sista mötesplats, en svenskrestaurang som funnits här i snart tio år. Eftersom timmen var sen och vi bara ville äta kvällsmat för att sedan åka hem, hade vi inte funderat så mycket på ’the international buy your priset a beer day’. Det visade sej däremot att restaurangägaren hade gjort.

Han kom fram och undrade vilken som var min favoritsort. Jag svarade lite svävande att ’helst tycker jag mest om mörk öl, men det är ju inget…’

– Okej, mörk öl, sa han, och försvann i regnet på mopeden.

Jag förstod inte riktigt vad som hände, men vår församlingsmedlem sa att ’nu sticker han iväg och fixar lite mörk öl till dej, han är kolossalt serviceinriktad’.

Efter en halvtimme kom han tillbaka, med några öl i ett par påsar. Genomblöt pga. regnet.

– Hmmm, mumlade jag till min fru, nästan lite generad över servicen, kan man verkligen ta emot dom här…

– Men din tönt, han har gjort det här bara föra att du är präst och för att han vill vara snäll, klart du ska ta emot dom!

Jag insåg att hon hade rätt och tog glatt emot dom.

Och mörk öl smakar som bekant alltid ljuvligt, även i ösregn i södra Thailand.

Genomblöt barägare som åkt moped i en halvtimme bara för att köpa en öl till mej...

Genomblöt barägare som åkt moped i en halvtimme bara för att köpa öl till mej…

Pojken på stranden…

image

 

Gode Gud…pojken på stranden…kan inte få bort honom från näthinnan…försöker tänka på allt som är viktigt i vanliga fall…pensionsförsäkring, bilservice, husköp,…men pojken på stranden…

Jag vet inte hur många döda människor jag sett under mina år som präst. Jag vet inte hur många gånger jag har hållit förtvivlade föräldrar i händerna som mist sina barn i det vi kallar ’plötslig spädbarnsdöd’. Men någonstans minns jag hur det har varit.
’Skulle du vilja gå med, vi skulle så gärna vilja se vår lille en gång till, han ligger på sjukhuset.’
Jag har gått med. Jag har känt mej stark, känt att jag gjort mitt jobb. Jag minns t.ex. Simon, som låg i sin lilla kista med blåvittnappen i munnen… Jag hade döpt honom ett halvår tidigare, nu var mamman i upplösningstillstånd. Ändå klarade jag av begravningen, bara för att det är mitt jobb.

Men pojken på stranden… Gode Gud, han står för allt som är omänskligt och fel. Han kunde inte åka hem, han fick inte komma någon annanstans. Jag minns min son, för 17-18 år sedan, hur glad han var för sina nya blåa byxor med fickor. Han stoppade ner händerna i dom, gick omkring och var cool, bara för att det fanns fickor.

Jag vet inte när jag grät senast. När jag såg bilden på pojken, gjorde jag det. Maktlöshet, att vara på andra sidan jorden…så ofattbart. Jag vet att det dör ca 15000 barn (minst) under fem år i snitt varje dag. Jag vet att det finns oändligt lidande i världen. Det finns länder som tar hand om överlastade flyktingbåtar genom att bara bogsera ut båtarna på internationellt vatten och lämna dom där. Jag vet allt det där…

Men pojken på stranden…Gode Gud, förlåt oss…