Mannen som bar Gud

_Q4A3471Kurt har varit aktiv i församlingen rätt länge nu. Han började komma till oss när han var i sextioårsåldern. Jag vet inget om hans tidiga år, anar att de inte var lyckliga. Ungdomen förde med sig den sortens utanförskap som ingen väljer, en nedförsbacke som aldrig ville ta slut. Någon gång när han var i sextioårsåldern hittade vår diakon honom, eller så hittade han vår diakon. Hos oss fann han en slags gemenskap.

Kurt är alltid snäll, alltid tacksam, alltid hjälpsam. Aldrig helt avslappnad, men aldrig helt spänd heller. Aldrig helt utanför, aldrig helt med. Trots alla människors vänliga ansträngningar kan han aldrig tvätta av sig själv stämpeln som utanför. Men här är han, ändå, verksamhetens praktiske man. Det finns en iver i hans hjälpsamhet som är berörande.

Och idag bär han Jesus. Ja, faktiskt.

En stor, broderad tavla, två meter hög, en och en halv meter bred, på Jesus som herde, omgiven av får. Broderad av en syförening har den hängt på församlingssalens vägg i åratal. Nu måste den ut, för lokalen ska bli ungdomarnas.

Ingen annan del av församlingsverksamheten vill ha tavlan. Någon har arbetat hårt med den, lagt ner mycket tid. Men den passade egentligen inte in någonstans, så vad som skulle vi göra? Inte kan vi slänga en gåva? Vi räddades av att Kurt lite blygt sade att om ingen annan ville ha den, så hade han ett hem åt den. Han fick den med varm hand. Vi erbjöd honom att hjälpa till att forsla den till hans lilla lägenhet, men han kunde själv. ”Vaktmästarna har annat att göra än att hjälpa mig!”

Nu stannar han upp och pustar lite. ”Tung ram,” konstaterar han. Ja, det måste det vara. Tungt, guldmålat trä. Stort, överdådigt broderi. Jag erbjuder honom en kopp kaffe, men han har inte tid.

Han tar ett nytt tag om ramen, går några meter till. Steg för steg, närmare dörren. Han bor i nästa trappuppgång, det är inte långt, men tungt. Det är Kurt i ett nötskal, vi vill ge honom hjälp, men han vill jobba själv.  Jag inser plötsligt att han, om någon, känner igen värdet hos det som ingen ville ha. Och det når rakt in i ryggraden på mig: Han stod inte ut med att tavlan skulle bedömas värdelös för han vet hur det känns att bedömas värdelös. Därför har han rum för tavlan, den behöver få en plats.

Det går långsamt, men han närmar sig sitt mål. Jag ler mot honom. Han stannar upp för att kunna le tillbaka. Torkar sig i pannan. Jag vill hjälpa honom att bära men han skakar på huvudet, ler finurligt: ”Det här är mellan Jesus och mig.”

Och där, plötsligt, stannar världen upp. Det är klart att det är mellan Jesus och honom. Det jag ser som en man som bär en tung tavla, är i själva verket ett möte mellan två som känt livets smärta. En har räddat den andre ur ett liv utan mening, och nu räddar den andre tillbaka honom. Det här är Kurt, som bär Jesus, eftersom Jesus bär Kurt.

En barnledare på väg in öppnar dörren för honom, han tackar varmt och bär ut Jesus i solen. Och nu flödar uppenbarelsens ljus in i lokalen, in i varje skrymsle. Så är det: Gud bär oss. Men ibland, när vi behöver det, så får vi bära Gud.

Charlotte Frycklund, präst

En present till Jesus

trettondagenKvällen den 23 december: Julförberedelserna i vårt hem har gått in i sin maniska fas. Godnattsaga med sexåringen, mitt i kaoset. Efter aftonbönen säger hon allvarligt:

– Jag gedde ju tomten gröt.
– Ja, du ställde ut på trappen.
– Då blir tomten så glad.
– Ja.
– Men mamma – vad ska Jesus få?
– Jesus?
– Om tomten får gröt, måste ju Jesus få något. Det är ju Jesus som gör att vi har jul!

Hon springer ut till vardagsrumskrubban och tittar på den lille i stallet. Han ligger redan på plats, omgiven av djur och människor, med änglarna snart beredda att  jubla. Allt är redo för undret. Allt, utom vår dotter.

– Vad tror du Jesus vill ha? frågar hon oroligt. Han kanske inte vill ha gröt. Han kanske vill… Jag vet inte. Vad brukar man ge Jesus?

– Man brukar inte… man brukar inte ge Jesus något alls, egentligen. Det är han som ger oss…

– Men om TOMTEN får något. Då måste faktiskt Jesus få något.

I hennes röst hör jag hela upprördheten hos den yngsta i en syskonskara, ständigt på sin vakt mot att bli missgynnad (allt från saft till surfplattor delas i vårt hem, med en millimeterrättvisa så noggrann att den nästan skapat sin egen byråkrati). I hennes röst hör jag alla småsyskons, överallt, en allmänmänsklig indignation över när de stora får men inte de små.

– Mamma, faktiskt. Vi TROR ju inte ens på tomten, men vi tror ju på Jesus. Han BEHÖVER presenter. Jag ska rita en teckning.

Och så ritar hon –  en gran och ett paket i klara färger. Sedan ställer hon sig vid krubban igen och tvekar. Hur ger man till Jesus? Var ska teckningen läggas?

På golvet i stallet? Nej, den kan bli trampad av en ko. Hos änglarna? Nej, de är för högt upp. Med Josef och Maria? Nej, de är upptagna.

Min idé, om att sätta upp den på väggen bakom krubban så att jag kan återvända till sillsallad och vörtbröd i köket förklaras ”jättedum”. Hon vänder sig mot julkrubbans personer igen, och lyfter prövande en av de vise männen. Han håller i guld redan. Men tänk om… tänk om… Näste man bär på rökelse och den siste på myrra. Tänk om…

Så har hon hittat rätt plats. Viskar förtroliga instruktioner i en gipsfigurs öra och går till sängs belåten. Jag återgår till kök och stök, men framåt tvåtiden kastar jag också en sista blick på vår julkrubba. Där, instoppad under en herdearm, sitter en hopvikt liten teckning.

Jo, för så har hon bestämt: herdarna ska få ge den. De vise männen har sina gåvor, änglarna har sin sång. Maria och Josef har ”mjölk och blöjor och sånt” till Jesus. Men herdarna vill också ge, visste dottern, en expert på givandets glädje.

Hela julkrubban utstrålar nu förnöjsamhet.  Alla ler, så som man ler när en andlig sanning har uppdagats. Vi vill få ge, behöver få ge. Givandet kommer från Gud: generositetens glädje, kreativitetens välsignelse, delandets sakrament.

När jag låser ytterdörren äter en av katterna redan tomtegröten utanför. Och när jag släcker i vardagsrummet strålar det från krubban. Undret sker. Gåvornas gåva, som inspirerat alla andra gåvor, räcks till oss, så att vi får ge vidare till varandra.

Nyårsbön i dialog med psaltarpsalm 121

joey-littlemore-flickrNyårsdagen, 1 januari 2017

Vilket år det har varit, Gud, vilken oro i världen, så skrämmande och upprörande.
Jag ser upp emot bergen, varifrån ska min hjälp komma?

Någonstans ifrån måste en ängel sändas, det kan ju inte bara fortsätta så här?
Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord.

Tänk om det är meningen att jag ska vara hjälp, inte bara få hjälp. Vill Gud att jag gör något?
Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg.

Det lilla jag kan göra kan inte ske utan att Gud stöttar mig.
Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar dig.

Gud, lova mig att du är med mig och alla jag älskar. Ge skydd, ge trygghet.
Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida.

Gud, det är så mycket som skrämmer, så mycket krav, så mycket ovisshet.
Solen ska inte skada dig om dagen, inte månen om natten.

Du som är min Gud, var med mig i allt det okända som kommer.
Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv.

Detta nya år, jag lägger det i dina händer och ber om ditt beskydd.
Herren ska bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.