Samtal i tvivel, samtal i tro

SkärmklippDet finns en judisk tradition som kallas chavruta. Enkelt förklarat är detta ett sätt att studera Torah, (de fem Moseböckerna) Tanak (den hebreiska bibeln som ungefär motsvarar Gamla testamentet för kristna) och Talmud (som är tolkningar av de två tidigare). Man gör det tillsammans med en eller flera, som gärna tänker lite olika kring saker. På det sättet tvingas alla att bli bättre på att argumentera och utveckla sina tankar. Brottningen med tron och om tron blir utvecklande. Tvivel, ifrågasättande och motsättningen, får den enskilde att växa.

I mitt eget liv och vardag har jag en sådan person i min närhet, som när jag övertygat tror på olika trossatser vågar ifrågasätta, tänka nytt och tänka om. Det tvingar mig att tänka vidare, men också att vara lyhörd. Ibland kommer frågor av tvivel, ibland om nyfikenhet hur jag kan tro på något som verkar så otroligt. Varje gång vi samtalar om tro, tänker jag efteråt vilken tur jag har som har en person att bolla mina tankar med.

I söndagens evangelietext får vi möta lärjungen Tomas som kommit att kallas Tomas tvivlaren eftersom han ville ha verkliga bevis för att Jesus hade uppstått. Han tänker inte som de andra. Han ville se och känna Jesu sår för att verkligen tro att uppståndelsen ägt rum. Jag tänker att det ändå är en ganska naturlig reaktion. Tomas hade inte varit med och sett Jesus den gången då han visade sig för lärjungarna. Inte heller hade någon av dem varit med vid själva uppståndelsen, och att någon uppstår från de döda hör inte till vanligheterna. Det är inte svårt att förstå att Tomas ville ha bevis.

Själv kan jag inte låta bli att dra mig till minnes en diskussion med min tio år yngre bror. Det måste ha varit i början av mina teologistudier. Han kan inte varit mer än tolv år. Han frågade mig varför jag trodde på Gud, när det inte gick att bevisa att Gud finns. Efter en stund argumentation blev jag, som en storasyster kan bli på sin lillebror, lätt irriterad. Jag talade om för honom att han inte kunde bevisa att Gud inte finns och där tog argumentationen slut.

Vi talar inte ofta om tvivlet, trots att det är en naturlig del av tron. Ibland brottas vi med frågor och bibeltexter, vi söker bevis som Tomas. Jag tror att tvivlet utmanar oss att söka ny kunskap och kanske till och med leder till att vi möter nya erfarenheter av Gud.

Jesus möter Tomas behov av att se och känna. Jesus möter även oss idag, oavsett om vi befinner oss i en period av tvivel eller om vi står fasta i tron. Vi får ta hjälp av andra att tolka Bibelns berättelser, men också våra egna livs berättelser och erfarenheter av Gud. Vi får ifrågasätta, tänka nytt, tolka – och fortsätta att vara vittnen av den uppståndne i vår vardag. I tvivel och i tro!

Josefine G Franzén
Präst

”Följ mig!”

Tankar inför andra söndagen i påsktiden 3 april

Gud vänder sig inte ifrån en enda människa. Inte någon. Inte ens de som gett upp och gömt sig. Det är påskens budskap.

Vi firar just nu påskens glädje och i vårt sköna land går ofta påsk och vår hand i hand. Samtidigt som Jesus stiger ut ur gravens mörker och in i vårdagssolens ljus och värme, bryter påskliljor fram ur jorden och vitsippor breder ut sig i våra marker. Människor kommer ut på gatan och ler mot varandra. Det som såg tungt och tröstlöst ut i februari kanske har lättat på greppet om vår själ.

Vi hör om hur Petrus kämpar med februarimörkret i sitt hjärta. Bara några dagar tidigare hade han gömt sig i Jerusalem instängd, modlös och förtvivlad efter den där hemska natten som började i Getsemane och slutade på Golgata. Efterlyst och rädd hade han svikit sin älskade Herre och lämnat honom ensam till att arresteras, torteras och dödas. När det gällde så var det banal rädsla och egoism som styrde hans handlingar och val.

Petrus kan säkert inte sova på nätterna. Hela tiden hör han tuppen gala och minns med vånda Jesus blick på honom när Petrus säger: ”Jag känner inte den mannen.”

När Herren visar sig för lärjungarna efter uppståndelsen så rusar Petrus inte fram och kramar Jesus. Han orkar inte möta Jesu blick. Hans svek och förnekelse står som en ogenomtränglig mur runt honom.

Så han går tillbaka till det han gjorde innan han kallades av Jesus – till sitt fiske hemma i Galileen. Kan han inte vara en trogen lärjunge kan han i varje fall fiska.

Men det blir inget. Där i nattens mörker i båten med tomma nät inser Petrus sin totala vilsenhet. Han som var en lärjungarnas ledare och stor i orden kan inte ens fiska längre. Jesu utnämnande av Petrus: ”Jag säger dig, att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka” är så långt från verkligheten som man kan komma. Han är totalt misslyckad. Inget värd. Det är evig vinter i Petrus hjärta.

Men plötsligt händer det som vi människor inte kan planera. Solen bryter in och livet tänds. Som snödroppen inte finns där ena dagen så plötsligt finns den bara där i rabatten nästa dag.

I gryningen står Jesus på stranden och säger det han tre år tidigare sa till Petrus, ”Lägg ut näten på andra sidan.” Då hade Petrus tvekat. Jesus var ju ingen fiskare. Så dumt. Det fanns ju ingen fisk, då spelar det väl ingen roll vilken sida om båten man la ut näten. Men av någon anledning hade han den gången gjort så och fått sitt livs största fångst.

Plötsligt tänds ett svagt hopp i Petrus hjärta. Jesus ber honom att göra samma sak igen. Och så blir det lika tokigt mycket med fisk, igen! Och så gör Petrus den ena konstiga saken efter den andra, lika impulsiv som alltid. Han vill träffa Jesus omedelbart! Han kan inte vänta! Hundra meter från stranden tar han på sig sina kläder och hoppar i sjön, förmodligen troende att han kan gå på vattnet som Jesus en gång bad honom att göra. Sen tokdrar han ensam upp näten på stranden som de andra lärjungarna tillsammans inte orkat med.

Under tiden har Jesus lagat till en måltid och bjuder Petrus och de andra att vara med och dela. I ett smärtsamt tydligt och nära samtal mellan de två vännerna ger Jesus Petrus nytt förtroende och säger som han sa första gången de möttes: ”Följ mig.”

Gud vänder sig inte ifrån en enda människa. Inte någon. Inte ens de som gett upp och gömt sig. Det är påskens budskap.

Ut ur mörker in i ljuset kallar Herren oss, vilka vi än är, vad vi än har gjort, såsom solen nu kallar björkarna att slå ut sina blad.

Följ mig ut i världen! Följ mig in i det mörker människor lever i. Dela med andra det ljus jag tänt i ditt liv.

Rolf Pearson, präst vid dopplatsen i Jordanien

Tvivlet slår till mitt i vardagsslitet

1013273.fiske-438

Efter påskens triumf erbjuder denna söndag en annan ton. Det trosvissa jublet som ju naturligtvis dominerar påsken har lagt sig – nu får tron möta vardagsverkligheten.

Lärjungarna är tillbaka i sin vardag igen. Hur ska vi vara påskens vittnen i vår vardag? I evangelietexten får vi vara med vid ett fiskafänge vid Tiberias sjö. Jesus dyker oanmäld upp hos sina vänner på stranden ”men lärjungarna förstod inte att det var han”, berättar evangeliet  – och samtidigt – ”de förstod att det var Herren”, men vågade inte fråga. Lite vankelmodigt, lite oklart, lite osäkert…

Tvivlet är inget vi talat särskilt högt om i kyrkan. Inte ofta. Men dagens text, med de lite villrådiga lärjungarna, ger oss anledning att fundera över tvivlet. Det är angeläget. För tvivlet är en väsentlig del av tron. Vi måste ta varandras och vårt eget tvivel på allvar – först då kan tron bli sann, ärlig och grundad i mig själv.

Att vittna om en tro som inte också rymmer tvivel kan tendera att bli tomma ord – kan lätt uppfattas som en läpparnas bekännelse. Tvivlet måste alltid tas på allvar i en församling som vill vara mänsklig och leva sitt liv mitt i vardagen. Finns det något mänskligare än tro – och tvivel?

Kyrkan
En båt är ofta symbol för kyrkan. Många i kyrkan – runt om i den världsvida kyrkans församlingar – sliter hårt vid årorna. Det är förtroendevalda och det är anställda, och många frivilliga. Man kämpar vid årorna så att svetten lackar. Och ändå känns det ofta som att man inte kommer någonstans.

Näten kastas ut på nya platser. Man provar nya redskap, nya metoder. Men det är ändå klent med fångsten. ”Vi blir bara färre och färre medlemmar, allt färre döper sina barn och färre kommer till gudstjänsterna…”

Det kan lätt kännas lite tröttsamt. Många segar sig fram. Orken, inspirationen och framtidstron tryter…

Världen
Om det känns dystert omkring vår älskade kyrka så är det inte bättre när vi höjer blicken och ser vår värld. Gapet mellan de som har och de som inte har vidgas. Många trampas ner i ofattbar fattigdom och livslång kamp för att överleva. Svälten är som en cancersvulst i mänsklighetens kropp, hoten mot freden kastar sin långa skugga – och ständiga utbrott av död och elände i nya krig. Vi lider just nu bland annat med Syriens folk.

Samhället
Och vårt eget samhälle. Omvårdnaden av våra gamla, en skola för alla att växa och utvecklas i, ett bra mottagande av nya svenskar, en väl fungerande sjukvård. Allt det vi så hett eftertraktar. Men det finns anledning till oro också här. Välfärden, jämställdheten och allas lika värde är ständigt hotat också i vår närhet. Det finns allvarliga hål i våra skyddsnät – människor drabbas.

Det är om detta som söndagens text och tema handlar.

Många av oss är slitna av arbete och ansvar. Det är lätt att identifiera sig med lärjungarna i båten som är märkta av nattens lönlösa slit. ”Hur ska vi få mat på bordet, hur ska jag räcka till, hur ska det gå…? Med vår värld och med vårt eget samhälle – och vår älskade kyrka?”   Ja, det tycks riktigt långt till gryningen. Men den kommer – och i gryningen ger oss Gud nya perspektiv, vi ser plötsligt nya möjligheter.

Jesus kommer till sina vänner en morgon.
I Guds rike är det alltid morgon. Och varje dag bär på sina egna och helt nya möjligheter. När mörkret övergår i ljus så står han mitt ibland dem – och helt nära oss nutida lärjungar.

I gryningen kommer han oss till mötes.
Kanske på ett särskilt sätt efter en sömnlös natt. Här kommer han till vännerna efter en hel natts fruktlöst hårt arbete. Tron kommer, eller återkommer, eller blir tydligare, får ny klang – inte sällan när mörkret blir till ljus, när tunga nätter i våra liv går mot dag. Många kan vittna om gudsnärheten i dessa timmar.

Jo, så är det. Gud kommer oss till mötes från framtiden, varje morgon. Vår tro säger oss att det förklarande ljuset, den nya energin och arbetsglädjen, det förnyade hoppet om en rättvis värld och upprättade människor – stavas Jesus.

Påsken har just berättat det för oss. Jesus har gått genom det största mörkret av svek, har varit djupare nere i ifrågasättande och tvivel, känt en tyngre trötthet och uppgivenhet än vad vi varit i närheten av.

När han säger till sina vänner: ”Mina barn” och när han som första frågar undrar: ”Har ni ingen fisk?”, avslöjar han sig.
Han är vår vän och som sådan delar han sina lärjungars besvikelse och oro att inte få mat för dagen. Han bryr sig först och främst om det självklara.

Vår Gud kommer inte till oss med ett himmelsblått perspektiv – utan inifrån det djupt mänskliga. Jesu omsorg om dig och mig är född ur delad erfarenhet av liv. Och blir därför så verklighetsförankrad och krass: ”Har ni ingen fisk?” Kristen tro handlar om att tyda livet – inte att lägga till. Eller som den gamle ärkebiskopen Nathan Söderblom sa:
”Kristendomen är ej en grav att vårda utan ett liv att leva i världen”.   Den uppståndne möter i det vanliga. Det är en befriande sanning. Han är nära i vardagens uppgifter.

Jag behöver inte göra mig till som kristen. Jag ska inte låtsas tro mer än jag gör. Jag behöver inte bli någon annan.

Tro är ingen teater. Att bära hoppet om trons förändrande kraft vidare till medmänniskan kräver inte skola och akademiska poäng. Troligen är det inte prat eller många ord som gör skillnad. Ofta når den goda gärningen längre än ord. Att vittna kan vara modet att handla. Ibland kan det vara viktigt att säga: Jag är kristen.

Gud kommer oss till mötes. Det finns en gryning efter den mörkaste natt. Inte ens de hemskaste saker eller vår egen död kan förändra det. Den uppståndne kommer till oss i gryningen.   Det är med tron som med demokrati – den måste hela tiden tillkämpas. Liksom mänskliga rättigheter – eller kärleken i en relation. Det är inget som är givet – en gång för alla. Utan något som måste vårdas, bearbetas och ständigt stärkas.

Ett väl beprövat sätt att vårda tron är att dela måltiden – den som dukas upp på stranden vid Tiberiassjön eller i en kyrka nära dig.
Jesus säger: ”Kom och ät”.

Mats Hermansson
domprost i Visby             

Påskens vittnen i Kina – 1 maj

6d235751-d31e-4845-909c-5d993f5900f1

Mao Zedong, som Kinas fattiga hade hoppats så mycket på, ledde in sitt folk i förödande politiska experiment, som den kaotiska och destruktiva Kulturrevolutionen 1966-76 då ingen vardag fungerade. Då unga förnekades skolutbildning. Då platser för intellektuell och andlig näring skändades och stängdes. Då människor pressades med rädslans maktmedel till att utlämna grannar och arbetskamrater, och till och med förråda sina familjemedlemmar.

Vad händer med oss som individer – och som folk – när vi lever i långfredagens dödsdal i tio år och mer?…

Men mot alla odds kom påsken till Kina! Våren 1979 återöppnades den första kyrkan, efter att Kinas nye ledare Deng Xiaoping rehabiliterat religionsfrihetslagen. Den följdes strax av Mu’en-kyrkan i Shanghai och Dongshan-kyrkan i Guangzhou (Kanton). Till omvärldens förvåning och vänkyrkors oerhörda glädje fanns kristna kvar i Kina! Fromma buddister, taoister och muslimer likaså. Från sina enkla hem, där de kunnat be i det fördolda och ibland lyckats hålla sina heliga skrifter gömda under brädgolvet, strömmade de nu till de återöppnade helgedomarna.

Det som vi trodde var dött och utrotat levde. Jesu grav var tom – men Kristi kyrkor fylldes av människor!

Sedan påsken 1979 har 55,000 kyrkor och huskapell återöppnats eller nybyggts i Kina. Överallt är gudstjänstlokalerna idag sprängfyllda och skarorna fortsätter öka.

Påskberättelsen som försonings-verktyg
Pastor Chan var i 80-årsåldern när jag hörde honom berätta, påsken 1991. På grund av prästbristen var han, liksom så många andra åldriga präster, fortfarande heltidsarbetande. Vi satt i övre rummet i hans kyrka på landsbygden.

Med låg röst, och till synes utan bitterhet, tog han oss med på sin dramatiska livsresa, så typisk för många i hans generation:

Under antihögerkampanjen 1958 hade pastor Chan angivits av församlingsbor för att han sparat brev från västerländska kristna vänner. Det räckte för att man skulle dömas som anti-revolutionär och Kinas fiende. De följande 23 åren hade pastor Chan tillbringat i husarrest, i arbetsläger, i olika fängelser, medan hans hustru och barn fått klara sig själva. Inga församlingsbor vågade under dessa kaotiska decennier ha kontakt med dem som var svartlistade av Kinas kommunistparti.

Pastor Chan blev, tillsammans med många andra, upprättad av Deng Xiaopings nya regering 1981. Då insattes han som präst i sin gamla församling. Nu skulle han vara pastor och själasörjare också för sina medkristna bödlar, för dem som en gång angivit honom och förrått honom, i rädsla för att själva råka illa ut.

Pastor Chan var inte ensam i denna situation. Ibland var det pastorerna som angivit församlingsbor, ibland vice versa. Men angiveriet var så utbrett i hela Kina, att ingen församling eller mänsklig gemenskap var förskonad från förnekelse och förräderi.

Hur skulle man kunna leva i samma by och församling som dem man svikit och angivit, respektive dem som förrått en själv?

I många av Kinas sargade församlingar upptäckte man nu berättelsen om Petrus’ svek mot Jesus. Man kände igen sig både i den förnekade och i förnekaren, både i Jesus och i Petrus. Hur förtvivlade de båda måste ha varit, när deras vänskap och tillit fullständigt raserades.

Hur gjorde Jesus och Petrus för att lyckas bli verkliga vänner igen? Hur lyckades de till slut reparera den raserade tilliten, så att de kunde fortsätta kyrkans arbete in i framtiden?

Så kom Johannes inspirerande påsk-berättelse (21:15-17), om samtalet mellan Jesus och Petrus där på stranden av Tiberiassjön, att bli ett avgörande och konkret verktyg för kyrkans helande- och försonings-process i Kina i vår tid.

Jag har hört Johannes-berättelsen läsas i den ena kyrkan efter den andra under våra otaliga besök i församlingar på den kinesiska landsbygden genom 1980- och 90-talen.

I mer än en bemärkelse utgör Kinas miljontals kristna en påsk-kyrka. Och pastor Chan, och många med honom, är vittnen om påskens livgivande och helande krafter.

Lennart Hamark, kyrkoherde, Svenska kyrkan i Kina / Hongkong.

Redaktionen@svenskakyrkan.se