Förra veckan var jag inbjuden till S:ta Katarina kyrka i Malmö. Kyrkan var i bruk från 1960-talet fram till 2002 då den avsakraliserades. Jag minns den sorgliga gudstjänsten då kyrkan togs ur bruk och alla kyrkliga insignier bars ut. Det kändes tomt, dött och hopplöst.
När jag nu, nästan femton år senare, åter klev in i lokalen kändes värmen i hela min kropp. Den stilrena 60-talsarkitekturen är omslutande och välkomnande. Trots att det är längesedan lokalen användes som kyrka strålade heligheten i rummet. Trots att alla saker som påminner om en kyrka är borttagna så bär byggnaden i sig självt på helighet. Väggarna, taket, alla arkitektoniska linjer och mosaikdetaljer, allt bär ett sakralt uttryck. Rummet vibrerar av det gudomliga.
Nu ska allt rivas. Allt det vackra krossas och smulas sönder. Det är sorgligt. Här har människor döpt sina barn, sagt ja till sina älskade och sörjt vid avskedstagandet av sina närmaste. Nu ska byggnaden jämnas med marken för att ge plats åt ett höghus, ett attraktivt seniorboende i elva våningar. Byggmästaren själv ville knyta ihop dåtid med nutid och bjöd in till fest i den gamla kyrkan. Alla som ska flytta in var inbjudna liksom ett par representanter från Svenska kyrkan. Vi bjöds in till rivningsfest, nybyggarfest och Respekten för allt som varit och hänt på denna plats fick vara kvällens osynliga hedersgäst.
Det bjöds på en påkostad kväll med fördrink, trerättersmiddag med olika goda viner till varje rätt. Och vi hade riktigt trevligt. Jag satt tillammans med Svenska kyrkan Malmös kyrkoherde, och de äldre paren vid samma bord tyckte det var spännande att sitta ihop med två präster. Frågan kom snabbt från ett par som jag tyckte såg nykära ut trots att de levt tillsammans flera decennier. De undrade om jag kunde tänka mig att välsigna deras nya lägenhet så fort den blir färdigbyggd. Jo sa jag, men behövs det egentligen? Lägenheten ska ju byggas här mitt i detta heliga rum vi nu sitter i. Även om ni bor på elfte våningen så är ju hela ert hus rotat rakt ned i en plats där kyrkan levde och verkade i över 40 år… Jo, det tycke paret kändes bra, även de andra runtomkring lyssnade intresserat och log. Ett annat par avslöjade plötsligt att de tänkte drop in-vigas följande helg i Limhamns kyrka och de undrade nu vilken präst av oss som satt vid deras bord som skulle bli deras vigeselpräst. Vi fick svara som det var: ingen av oss, men Malmö har några fler präster så det blir säkert bra… ”Men”, kom nu kvinnan på, ”vi är ju i en kyrka nu, kanske kan vi bränna av vigseln här direkt?”
Många höll tal under kvällen, framför allt de som var inblandande i projektet kring nybygget. Många uttryckte det klassiska: ”jag är inte religiös, men att få bo på en plats där det har stått en kyrka känns väldigt tryggt.” Det framkom också att man kommer att ta tillvara kyrkans mosaikfönster, vissa delar av golvet och det vackra taket för att ge det nya platser och bygga in i det nya höghuset.
Festen tog slut och redan dagen efter tror jag grävskoporna kom till platsen för att börja riva ner det som en gång var S:ta Katarina kyrka i Malmö. Visst är det sorgligt, men efter alla de goda mötena jag fick med de blivande grannarna som ska flytta in i det nya, känner jag mig trygg och viss: Kyrkan lever vidare i deras hjärtan, i deras inställning till vad som varit och hur de tänker kring mänskliga möten framöver. Något nytt sakralt utstrålades från människorna när vi tillsammans lämnade lokalen och vandrade ut i natten.
Om vetekornet inte faller till jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. (Joh 12:24)