Så vackert, så smärtsamt

Plötsligt är ljuset annorlunda. Våren har övergått i försommar och värmen har satt fart på grönskan. Det gråbruna filter som annars tycks täcka verkligheten är borta. Klara, starka, ljusa färger sköljer genom tillvaron. Sköljer genom tillvaron gör också alla pollen. Jag ser inte de små partiklarna trots att ljuset är så klart, men jag känner att de finns precis överallt. Med röda tårfyllda och svullna ögon ser jag på allt det vackra. Jag skymtar genom min grumlade blick vita och röda blommor, limegröna små blad på träden och den alldeles klarblå himlen som blir så otroligt vacker särskilt i kontrast till det solgula rapsfältet. Med ett pipande ljud drar jag in sommarluften och utbrister plågsamt: ”vad allt är underbart vackert”.

Jag tänker att aldrig förr har väl Karin Boyes berömda strof ”Visst gör det ont när knoppar brister” kunnat tolkas så bokstavligt. Det är märkligt att det vackraste man kan tänka sig och som jag längtat så mycket efter hela kalla vintern också innebär detta lidande.

Det som öppnar och ger liv, det som är sprudlande är också smärtsamt. Precis som passionen är svindlande och omdanande så är den också plågsam. En passion är som en karusell, fantastisk, överraskande och kittlande. Men den skapar också distans till omvärlden, yrsel, besatthet och illamående. Ordet passion kommer just från latinets patio som betyder lida.

Kanske är det så att all utveckling innebär smärta i någon grad. Alla förändringar behöver inte vara komplicerade eftersom de inte alltid är utvecklande. Men det som just är utvecklande handlar om knopparna som brister, att något gammalt lämnas och något nytt kommer till. Det är en slags sorg som föregår den verkliga utvecklingen. Och visst gör det ont. Trots att det leder framåt, trots att det kan vara väldigt vackert och bli mycket bra i det nya.

Allt är så vackert och det är så smärtsamt. Jag nyser, snyter mig, tar tabletter, inhalerar något slags medel, använder ögondroppar – inget hjälper – sommaren har kommit för abrupt. Plötsligt känner jag sorgen bakom mina rinnande allergiska ögon. Jag vill låta känslan ta plats. Jag vill erkänna den oavsett vad som väckt den. Bakom det som sker finns också ett annat skeende. Något som leder fram emot något nytt – inte bara till tiden efter pollensäsongen – utan till något mer genomgripande.