Har du en minut?


Tiden bara går och går och går oavsett vad som sker. Den är helt oberörd av vad som händer eller vad vi upplever. Gryning och skymning oavsett. Klockan tickar obarmhärtigt på. Ger inga uppskov, tycker inget, vill inget.

Ändå fixerar den oss så lätt. Vi måste ju relatera till klocktiden eftersom den utgör en struktur för hela vårt samhälle. Den mäter ålder, delar in veckor, reglerar ledigheter och hjälper människor att stråla samman. Vi vet att vi inte har all tid i världen, sekunderna är begränsade. Vi har ansvar, olika förpliktelser som vi gemensamt strukturerar med hjälp av klockor och almanackor.

Men det är inte själva tiden, sekunderna som tickar fram, som gör livet. Tiden läker inga sår. Det är vad som sker innanför tidens ramar som kan skapa mening. Livet är större, rikare och djupare än vad klockan är slagen. Djupt inom oss vet vi att hur vi än planerar, bestämmer, drömmer, hoppas och längtar, så är allt vi har på ett sätt bara just nu.  Det är nu vi får möjlighet att leva.

I Bibeln talas det om tid på lite olika sätt. Klocktiden som tickar kallas på grekiska chronos. Det är planeringen, dagar, sekunder, månader och år. Men så talas det också om en annan slags tid som kallas kairos. Det är en tid som inte lika lätt kan mätas utan som handlar om ett tillstånd bortom tid och rum, om hur liksom tiden står still. Kairos är ögonblicket, närvaron, upplevelsen att vara ett med verkligheten. Som att vara uppfylld av kärlek, närhet och evighet. Det är en tid där klockans betydelse bleknar för en stund och något djupare och djupt meningsfyllt bryter in och tar plats.

Om vi reflekterar våra kairoserfarenheter kan vi säkert också påminna oss om hur vi vuxit, utvecklats, förlåtit och läkts. Det går att öppna sig för livet mitt bland alla sekunder och minuter.

Nu är evighetens mysterium närvarande, just nu denna sekund. Så flätas vår tillvaro ihop – vår tid – med det gudomliga nuet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *