Det är gudomligt över att förlåta så att man når försoning. Det är däremot svårt utifrån ett mänskligt perspektiv. Jag tror att det är mycket kopplat till att vi är så sköra och svaga att vi ibland inte orkar med att upprättas när vi ”klappat ihop” eller skadats.
På söndag firar vi en söndag, som mycket sällan inträffar eftersom påsken kommer sent i år. Det är Femte söndagen efter Trettondedagen som infaller innan Förfastan kommer. I en av texterna står: ”Hur ska vi kunna leva, då våra brott och synder tynger oss och får oss att tyna bort?”
Den frågan kanske också kan formuleras på ett annorlunda sätt: ”Jag duger väl inte eftersom jag misslyckas så ofta med det jag gör?” Jantelagen tar också ofta överhanden och ger oss skuldkänslor om vi börjar säga att vi gör något bra, och jag tror att det är förödande för mångas självförtroenden. Ingen människa är perfekt men samtidigt duger vi som vi är!
Tänk om vi kunde lyftas ur det som trycker ned oss. Det kan handla om att vi ser att vi är älskade av Gud trots att vi inte alltid lyckas.
Det betyder också att vi får berömma både andra och oss själva när vi gjort något bra. Det är vägen till att vi också orkar förlåta och vågar gå vidare trots oförätter.
Guds förlåtelse genom Jesus är vägen till försoning med Gud men också föredömet för oss att våga skapa försoning oss emellan.