Det här med tiden, predikan och söndagsmornar, eller ‘Att göra en far’

Min far brukade alltid stiga upp kl. 6 söndags morgon och skriva predikan. Inbiten kvällsmänniska som jag är så försöker jag undvika det, men vissa veckor har inte tillräckligt många timmar, som denna. Klockan stod på kl 6.30 i morse. Jag kallar det ‘Att göra en far’. Te, dator, och en timme. Och intensiva böner till helig And.

Här är resultatet, på söndagen som är Herdens och Vocation Sunday. Texten är herden och fårfållan, Johannes 10: 1-10, och texten finner du här.

Easter 4 2017 – Vocation Sunday

There was much excitement last Thursday, I voted. It’s the third time I vote here in England, and it’s been a privilege. In one sense, we live in advantageous times, we have an established democracy: with the security and freedoms that come with the system. But on the other, we live in dangerous times, because we’re a tired democracy, one where we many times feel our vote doesn’t count. And that, my friends, is how we, the voters, deconstruct democracy.

For it is a marvellous thing, isn’t it, that every citizen of majority, can have a say in the governance of their country? Regardless of social status, income, gender, race, we have this one right. What we often forget is that with our right, also comes duty: to exercise our right – even when we don’t think it will affect the outcome – because it is also the time we show that democracy is our preferred way of governance. But also, equally important, is to identify individuals in our society, with the right qualities for office, and encourage them to seek office

To encourage people around us, or to take on the task ourselves, is a duty we very often let slip. Because it is much easier to complain, isn’t it, than try to change? Even when all odds are against us.

Jesus wasn’t much for counting odds. Or he would never have gone up to Jerusalem, and the cross. He wasn’t seeking power for power’s sake, but looked for a way to ensure freedom and security for his people. His sheep.

There are some similarities with living in a democracy and to be a Christian. It is something we do together. Much like we build a democracy, we keep working on being church. When Jesus calls us, it is as individuals, but he calls us to be church. The flock that recognises the good shepherd. Being Christian is being church, where we worship together, support each other, and follow Christ.

Jesus did not call us to be passive, but active followers. In a democracy that means voting. In a church, it means to use our gifts for the community. And the marvellous thing is that everyone has a meaningful gift to share. In a democracy, every citizen of majority can vote. In church, every single person adds something of importance to the community. Regardless of age, of gender, of race, or background, of mental capabilities, or achievements, everyone has something to give.

And God recognises that. God, the good shepherd, knows your name and your worth. The fancy schmancy name for it is ‘vocation’. God calls you to himself. God calls you by name, so that you may get to know who you are with God. God calls you, so that you may identify the gifts within you, and use those gifts for the good of society. That’s vocation.

And today is vocations Sunday. When we think about our calling, and our vocation.

Now, ‘calling’, is simple, it is much like being born into a democracy and getting those rights and responsibilities bestowed on all citizens. We are baptised, and get the right and responsibilities that come with being a citizen of God’s kingdom. This parable with the shepherd and the gate has sometimes been used to shut people out. But the gate is much like our church doors. We know that everyone should be welcome, and that we make everyone feel welcome. The purpose of the gate, much as the church door, is that we have that safe place where we don’t have to question our calling. Here we are church, here we keep building on God’s kingdom, here we can recharge before going out in the world again.

When the world says that you’re insignificant, that’s it’s nothing worth, that working for good is hopeless, then God calls your name, shows you your gifts, and gives you a mission. That is what church should be, a place where we keep the ravenous wolves of hopelessness and despair at bay. Where we instead follow the shepherd, who gave his life to save us.

But what of the vocation? Isn’t that just, you know, for special tasks? For special jobs, like taking holy orders. Now as special as Deiniol and I like to think ourselves, vocations are not just about becoming clergy. Vocations is about everything that you can give to this church and the community.

I once resisted my vocation, because I was convinced that God only had unpleasantness in mind when he calls us. Like working with lepers in a remote part of the world. (And there’s no wearing high heels in the jungle.) That was not my idea of a good life. I think many of us have the same idea, that God only asks for sacrifices. Needless to say, I had a warped idea of God’s plan, for God always works with our strengths.

If you look around you will see so many people who give of their gifts and skills to this church. That’s vocation, whether it is cleaning or grass cutting, reading the lessons or washing up dirty mugs. Small but necessary tasks. Then there are the ones that are harder to identify, but are equally important. There are those among you who are wise. Those who are good at comforting. Those who are caregivers, healers, work-bees, encouragers, and visionaries. And most important of all, you pray, sometimes haltingly, sometimes wholeheartedly, but it is the greatest vocation. Praying is something we can always do, especially perhaps, when the body is frail, but we have time.

Much as we have a duty in a democracy to identify and support good leaders, we have a duty here in church as well, to help recognise and support each other’s vocations. The shepherd doesn’t just lead us to the gate to safety, he leads us out, into the world. So, when you’re leaving this church, don’t think you’re leaving the church behind. You’re following the shepherd, you’re on a mission, you have a vocation, to build God’s kingdom here on earth.

Amen.

 

 

 

Det här med fastan, del 1 – eller ’Fastlagen – Många pannkakor blir det’

Diverse högtidsdagar är ett utmärkt sätt att utforska kulturer och traditioner. Så också fastlagen. När svenskar går som man/kvinna ur huse i jakten på den perfekta semlan (märkligt förresten hur bruna bönor och fläsk glöms bort), så fylls tidningarna i England med recept på recept med pannkakor och diverse fyllningar.

Svenskar kan måhända (och med god anledning, för semlor är förödande goda) glömma bort att resten av världen ’icke äta semla’. Engelsmännen blir på samma vis förundrade över att andra inte äter pannkakor på den officiella ’Pancake Day’. Det blir ofta ett småpratsämne på vårt årliga pannkakeparty i församlingen.

Som ex-pat lever jag i två traditioner. Jag bakar mina egna (glutenfria) semlor och äter semla till lunch. Till middag tar jag mig sen till kyrkan, där vi har ett pannkakeparty som samlar många i församlingen, både kända och okända. Våra frivilliga drar fram bärbara elspisar och steker pannkakor för full muggar. Köttfärssås och vegan-sås finns till, likaså traditionella tillbehöret citron och socker, och nykomlingen glass- och körsbärs-fyllning. Som till alla klassiska engelska samlingar serveras inte vatten, däremot, Mängder. Av. Te.

Kön ringlade sig lång i kyrkan, och vi var ett steg närmare fastan. Fortsättning följer…17022245_1113788208744514_4526435357157267502_n16999166_1113788212077847_5539137442581781308_n17015910_10154798677065339_4169922970864948994_o

Det är en hund begraven, eller, The Curious Incident with the Dog in the Churchyard

Julen brukar förknippas med glittrande julgranskulor, skönsång i kyrkan och en del frosseri. I det stora hela en stämningsfull högtid. Det man kanske inte förväntar sig är kyrkogårdsbyråkrati för att man funnit en hund nedgrävd på kyrkogården. Gissa vad som hände i vår församling? Jo, någon fann en hund begraven, och en stackars tass som stack upp ur jorden.

Det här var julafton. Kyrkoherden trodde att kyrkvärden sms:ade för att önska God Jul, men icke. Bestörtning var vår första reaktion. Nästa var naturligtvis att ta itu med det stackars livet för att ge den ett värdigare avslut än en alltför grund grav på vår kyrkogård. Kyrkogården är dessutom ett populärt vandringsstråk, så en stenhäll lades strax över graven och tassen för att inte orsaka ytterligare bestörtning.

Präster i England brukar ta en suck av lättnad om man får en församling med en ’closed churchyard’, dvs en kyrkogård som inte längre är i aktivt bruk, istället för en ’open churchyard’. Vi har två kyrkogårdar som är i aktivt bruk, och ofta orsak till bekymmer. Mest ger de oss huvudvärk för att budgeten inte räcker till för skötseln (vi har frivilligdagar för att städa och klippa häckar), men administrationen av kyrkogården är också ett sjå.

Vad gör man då om man har en hund nedgrävd (knappt) på kyrkogården? Jo, först kontaktas den lokale Arch Deacon (ungefär lokal domprost), eftersom inte en pinal i kyrkan eller på kyrkans mark får störas utan ett officiellt tillstånd (Faculty). För att få ett officiellt tillstånd måste stiftsjuristen tillfrågas. Sagt och gjort, i mellandagarna börjar så en febril kommunikation med Arch Deacon och stiftsjurist, med många uttryck som ’Oh dear!’.

En kommunikation som producerade ett knivigt formulerat ansökan om tillstånd, och sedan resulterade i ett två-sidigt tillstånd, ett följebrev, ett publikt meddelande att sättas på graven. Tillståndet är skrivet på bästa juristengelska – några snippets finns nedan – av The Worshipful (så tituleras juristen) MA Barrister at Law.

Slutet gott allting gott? Inte riktigt. För att gräva upp hunden behövdes inte bara vår gravgrävare (en timanställd frivillig), utan också någon av oss präster närvarande, och en representant för en djurrättsorganisation, som djurskyddet eller veterinären. Nu är vi inne i veckan efter nyår.

När till slut alla dessa personer har kontaktats och hittat en gemensam tid (17 dagar efter julafton), så griper naturen in.

Två dagar innan hunden skall tas om hand, är det söndag. Undertecknad har gudstjänst, och får då höra att hunden är borta. Lokala församlingsbor går ut och inspekterar. Lokala församlingsbor tycker det ser ut som om det varit en räv framme. ’Oh dear’ säger vi. Lokala församlingsbor konsulterar då de fotona som togs på julafton, och undrar om det möjligen var en hartass, och inte en hundtass som stack upp. Fotona närgranskas nu. Jo, det kanske var en hare i alla fall…

Lokala församlingsbor förklarar då att räven ofta gräver ner byten lite var stans för senare konsumtion. De hade själva en fasan i sin rabatt. Så tassen, som orsakade så mycket bryderi, korrespondens, ’oh dear’, och ljuvlig juristengelska, var i själva verket ett hemmagjort skafferi. God Jul sa räven!

Exempel ur tillståndet:

To all Christian people and any other persons to whom these Presents shall come…

XX were desirous of exhuming the remains of a dog…

By virtue of power and authority enabling us in this behalf do hereby grant unto you this Our LICENCE and FACULTY for the exhumation for the purpose aforesaid SUBJECT

Det här med snö, eller ‘Warning: Extreme Weather!’

Efter att ha varit bosatt i Västerbotten i många år, är det alltid lika roande att höra vädervarningarna för snö och frost i England under vintern. Som idag. Vi kanske, möjligen, med viss sannolikhet får snö till kvällen. Och då talar vi inte om meterhögarna av snö som föll i Västerbotten, utan ett lätt puder.

Det här är också landet som varnar för ’hard frost’. Det tog mig ett tag att inse skillnaden mellan ’frost’ och ’hård frost’. Efter år av empiriska undersökningar har jag nu kommit fram till att ’hård frost’ ligger kvar under större delen av dagen. Kort sammanfattning, det vi i Sverige kallar frost. Jag får medge, lika roande är det att höra nyhetsrapporteringarna om bistra väderleksförhållanden i andra delar av världen, där temperaturen kan sjunka till sådana ytterligheter som –10 grader Celsius. De brukar låta utrikeskorren stå i en snödriva och rapportera. ’Oj!’ brukar den här svensken säga framför tv, men en dos av sarkasm. Jag minns också en av mina första år i England när jag skulle gå till banken och möts av en låst dörr och en handskriven lapp: ’Stängt på grund av extremt väder.’ Återigen, det låg ett puder av snö på trottoaren.

Sarkasmen har dock börjat avta med åren, i takt med att förståelsen för det engelska kynnet börjar öka. Varför ta sig till jobbet på sommardäck när man kan vara hemma och leka med barnen i snön, den där enda snödagen på året? Varför ha snöplogar när man bara har ett par snödagar om året (kanske), samhällsekonomiskt är det billigare att alla tar en fridag. Vi vill inte heller att våra seniorer vurpar på dolda isfläckar, eller blir fast i en snödriva, så gudstjänsterna ställs också in. Snödagen blir istället en dag av både lugn och lek, åtminstone för alla som håller sig hemma.

Jag har nu också börjat märka att jag blir mer brittisk för varje år som går. Jag skall ut med bilen i kväll, och jag, som under åratal pendlade med bil i Västerbottens inland (snö, gran och ren det enda man såg i miltal), börjar nu titta oroande mot himlen och undra om jag skall kunna ta mig till mitt kvällsmöte eller inte. Å andra sidan har jag alltid tyckt att en grön vinter är rätt trevligt (jag väljer högklackat mot skidor alla dagar på året), så det kanske var meningen att jag skulle hamna här.

Uppdatering: jag fick precis reda på att mötet i kväll är inställt, på grund av risken för snö… :-)

 

Det här med julkrubba och apelsiner, eller Christingles

Alla nya arbetsplatser innebär att sätta sig in i en hel del traditioner. Ni vet de där traditionerna som alla tar för givet och ingen tänker på att informera en om förrän det är dags att genomföra dem. För en präst kommer informationen gärna vid klockringningen: ’å, du tänker väl på att nämna ditt eller datt’, och ’den och den brukar ALLTID göra det där’.

Oftast inga problem. ’Flexibilitet’ är många prästers mellannamn.

När man byter land och kyrka möts man dock av traditioner av en helt annan dignitet. Som en ny typ av gudstjänst, som ALLA känner till, och som ALLA förväntar sig, förutom den förvirrade svenska prästen i främmande land. Har du hört talas om Christingle? Inte? Inte jag heller, till ungefär en vecka innan jag skulle genomföra ett antal min första jul här, medan min kyrkoherde (ende andra prästen på ett antal engelska mil) var på tjänstledighet.

Lösningen heter internet. Efter intensivt googlande fick jag reda på att Christingle

  • Är en Böhmisk tradition!
  • Som involverar en apelsin!
  • Och symboliserar Jesus som världens ljus.
  • Och firas under advent och jul.

Jag blev inte så mycket klarare efter det, utan hemföll till en prästs klassiska lösning: följ agendan. Efter fem år känner jag mig mer luttrad, och det som efterforskning inte riktigt kunde klargöra har istället klarnat medelst genomförande.

Kortfattat: en apelsin med ett ljus, ett rött band och lite godis, används för att illustrera att Jesus (ljuset) föddes för att ge ljus till världen (apelsinen). Gud gav oss världens frukter (godiset) att leva av, sin kärlek och sitt blod/offer (det röda bandet).

Christingles (apelsinerna med ljus) förbereds av våra volontärer och delas ut på våra krubbgudstjänster på julafton. Under gudstjänsten tas också upp kollekt till Children’s Society som arbetar med Englands mest utsatta barn. Följ länken för att läsa på mer om både organisationen och Christingles.

Det här med Caroling – eller ‘Från kyrka till pub’

Om jag som präst i Sverige har ett antal luciagudstjänster under adventstid, så är det ’same, same, but different’ i England. Här är det Caroling som gäller. Det vill säga en samling där det sjungs engelska julpsalmer. Jag säger samling i ordets vidaste bemärkelse, eftersom vi samlas i allt från kyrkor och byastugor, till pubar och tågperronger.

 

Varje år sjunger några av mina bekanta kända julsånger på tågstationen. De passar på att fånga julhandlare och pendlare från London, samtidigt som de samlar in medel till välgörenhet.

 

Själv är jag under en vecka med på fem vitt skilda caroling-tillfällen. Två är i mina två kyrkor, med klassiska carols som varvas med bibel-läsningar om julens mysterium. En annan är också i kyrkan, men organiseras av flickscouternas ledare (Trefoil guild), ett glatt gäng damer som har vad de kallar ett ’lighthearted evening of carols’. Här är de flesta texterna utbytta mot dikter om julevangeliet och julfirandet, men sångerna är desamma.

 

Byns WI (Women’s Institute, och har ni sett filmen kalenderflickorna så har ni också koll på denna damförening), har också en kväll med carols, och den är än mer lättsam. Här blandas julpsalmerna med upptåg och små sketcher. Här får man en härlig inblick i engelskt julfirande, och sjungandet av ’Twelve Day’s of Christmas’ är en självklarhet. Indelade i olika grupper står man upp för att ropa ut vad man fick av sin ’True love’, om det nu är tre franska hönor, eller tolv hoppande lorder.

 

I kväll är det puben som gäller. Vi samlas på byn pub med julpsalmshäften, en violinist, och glatt sånghumör. Tillsammans med pubens gäster sjunger vi över ett glas öl. Folk låter glatt maten kallna och drickat bli ljummet och sjunger istället med i sångerna. Dessutom får vi in en hel del kollekt till skolverksamhet i mellanöstern.

 

Det enda som saknas på puben, som vi har i kyrkan och byastugan, är mulled wine och mincemeat pies, men sångerna är desamma. Här är en av mina favoriter från ‘Love Actually’…

Johannes Döparen, politik och ansvar – eller, oj, det är dags att predika

Det har varit tyst på bloggen ett långt tag. Jag har varit i USA under hela hösten, och kom hem till min engelska församling lagom till tredje advent. Första predikan på flera månader… låt oss säga att den eldades på av det senaste halvårets världshändelser, allt från Brexit och presidentval till krig och cyberattacker.

Evangelietexten är Matteus 11:2-11. Följ länken för att läsa texten på engelska.

Advent 3 2016

Finally back home I had hoped to start on a positive note, but it’s difficult, for it has been a most difficult year. I am particularly thinking of the larger picture, and world events. This is not just because I’ve been in the US, and experienced the election there, but also the current trend of mistrust and intolerance.
There’s the false news spreading like wildfire on social media, which makes people pick up on and believe the worst kinds of rumours. The blatant racism that people express and that has made inroads on the front pages of our media. This intolerance is even worse, when considering that, at the same time, we hear reports of the suffering and hardships that refugees has to go through. And still, is nothing compared to those still trapped in warzones.
If there is anything I wish for of 2017, it is a bit more loving.
Which is also why advent this year feels a lot more important.
“Are you the one who is to come, or are we to wait for another?” John asked. “Are you the one?”
Well, Jesus, I can safely say we need you.
We need the hope. But we also desperately need the one who came.
Not a ruler who grasps for power. Not a ruler who will say anything to gain power. Not a ruler who will use any means possible to demoralise the world in warfare or cyberattacks.
But a ruler who came to serve. One, who, even as a baby, incurred love in those he met.

It’s been a difficult year, because in so many ways, we are faced with the consequences of human failing. And one of the major problems we have, as humanity, is our tendency to cast blame. We blame others so we do not have to face up to our own inability. We blame the EU. We blame our politicians. We blame our neighbour. But the fact remains, we choose our leaders. Even when our party or vote lost, we still have a responsibility for how public debates are conducted. We still have a say in what is regarded relevant issues. We still influence what kind of expressions and language we allow to be acceptable?
Even when our party or vote lost, we are still held responsible in a democracy, because our behaviour and our decisions shapes our society, and the world around us. If we want goodness to win, and love to conquer, then we cannot remain silent. We cannot let intolerance speak for our community.
I hope that 2017 will see a break in this attitude of fear and intolerance we have let loose in our society.
Which is why advent this year, feel so important.
Because to break a destructive trend, we need to identify it, and we need to ask ourselves who we wish would lead us. Who is our true king?
It is so easy to be swayed by easy answers. To listen to and be led by skilful rhetoric. This is not the first time it has happened in human history, and it will not be the last. And we all have to point out the false lies for what they are, or we’ll be like reed that let ourselves be shaken by the wind, hither and thither, or taken in by those who wears the soft robes of power, all bark, but no substance.
“Are you the one who is to come,” John asked.
“Are you the one who is to come,” is the question we have to ask ourselves this advent. Do we recognise a good leader when we see him or her? Do we recognise God’s leadership in our life? Who do we expect Jesus to be when he comes? Do I shape the character Jesus the be everything that I believe? Or do I dare listen to what he says. Dare let God challenge me?
Do we dare to let God transform us, because only then will we be able to truly answer his call and follow him.

This year has been a difficult one. But advent heralds a new era. A new beginning. And this is the time for us to decide whether we want to follow the one that is to come. It is not enough to ask, “Are you the one who is to come.” This is the time to prepare for God’s call. It is not enough to abide by the crib, and admire the Christ child. We also need to follow his example. It is not even enough to give Jesus our heart, as the carol tells it, we need to let God into our heart and give us a new one.
“Are you the one that is to come,” John asked. And Jesus replied, “Go tell John what you hear and see: the blind receive their sight, the lame walk… and the poor have good news brought to them.”
Our service to God is not just saying the words and singing the carols. Our faith is not just saying that we’ve found Jesus, and pay homage at his crib. Being a Christian is about actively follow Christ in everything. It is by answering the call and let our actions speak as loudly as our words.

So let’s make 2017 a better year. Let’s answer God’s call and make it a year with a lot more loving and a lot less intolerance. Let’s make it, in every way, a Year of our Lord.

Amen.

Det här med att bo i en liten by, del 2

Det här med att bo i en liten by märks när man går och handlar, bland annat för att man ofta blir igenkänd.

Ibland är det praktiskt, som jag skrev om tidigare, ibland är det däremot… komplicerat. Som när man skall till apoteket. Visserligen är apotekarna ett under av diskretion, det gäller också de som står i kassan och inte alltid är utbildade farmaceuter, men ändå, man tänker både en, och två, och tre gånger innan man bestämmer sig för att handla på det lokala apoteket. Påpekas skall också att vi alla vill stödja de lokala affärerna så att de kan vara kvar. Men ändå.

En av charmen (tolka det ordet hur du vill) med att bo i England är upplevelsen av att stundtals ha hamnat ett par decennier bakåt i tiden. Ett exempel är upplevelsen av att leva med kyla (Prästkittet innehåller numer halvhandskar och värmekuddar). Husen är dåligt isolerade (för det är bara kallt lite mer än halva året), och el och värme är dyrt. Trots att jag är uppvuxen i kalla Norden var jag inte bekant med köldknölar förrän jag kom till England. Nu är jag det.

Tänk dig en medeltida kyrka som aldrig riktigt blir varm, en präst som inte kan ha på sig handskar hur mycket hon än vill det, och resultatet blir ilsket röda, svullna och kliande händer. Köldknölar.

Tänk dig nu att du går och handlar köldknölskräm hos ditt lokala apotek. Och att hen som står i kassan genast börjar prata om den stackars prästen och hennes stackars händer. Och att hen varje gång hen stöter på sagda präst i kyrkan undrar hur det är med hennes stackars händer. Och gärna tar sagda stackars händer i sina för att kolla hur det står till. I all välmening förstås. Men, som sagt, man funderar både en, och två, och tre gånger vad man handlar på det lokala apoteket.

Det här med att bo i en liten by

Det här med att bo i en liten by märks så tydligt när man går och handlar, bland annat för att man ofta blir igenkänd

Ibland är det praktiskt. Som när min man går för att hämta julkalkon och -skinka hos slaktaren. Prästen – jag – hade visserligen lämnat in beställningen några veckor innan. Efter beställningen följer ”same as last year” konversation. Slaktaren säger på rutin, ”Så hämtar du det här på julafton?” Innan jag hinner svara hejdar han sig och, korrigerar, ”Nej just ja, det kan du ju inte.” (För var är prästen om inte i kyrkan, vilket en god slakare kommer ihåg) Varpå jag svarar, ”Nej, men jag skickar maken.”

När väl julafton infinner sig märks det att engelsmännen firar på juldagen och inte har några halvdagar lediga innan ledig dag, ALLA är ute. Så medan jag lugnt är i kyrkan och njuter av fulla hus med krubbgudstjänster, måste maken navigera trängseln. Skall här påpekas att en liten by i England ofta kan ha 10 000 invånare, eller 16 000 som vår. Det är fullt, speciellt i den pyttelilla slaktaraffären. Tack och lov behöver min man bara tränga sig in i affären för att slaktaren skall ropa ut över alla huvuden, ”Got it back here!” och vinka fram min man. Skall kanske påpekas här också att min man bor huvuddelen av året i Sverige och kanske besöker slaktaren 2-3 gånger per år, dvs jul och påsk. Men även prästens man går inte obemärkt i en ”liten” engelsk by.

Som sagt ibland är det praktiskt.

Det här med språket

Tycker du om Shakespeare? Han brukar ha något för alla: komedi, drama, konflikter, intriger och smäktande kärlek. Det är bara språket som kan vara lite knepigt, särskilt på engelska, men efter ett tag kommer man oftast in i det.

 

Men om jag frågade dig kl 8 på morgonen, före kaffe – skulle du fortfarande tycka om Shakespeare?

 

Det är en fråga jag ställer mig varje söndagsmorgon när jag släpar mig upp för att ha mässa kl. 8. Alla som känner mig vet att jag inte är en morgonmänniska. Känner man mig väl så ser man till att inte säga ’God morgon’ förrän jag har en halvdrucken kopp kaffe i handen. Varför då frågan om Shakespeare? Jo, 8-mässan här i min engelska kyrka följer Book of Common Prayer. För den som inte känner till denna bok så utgavs den på 1600-talet, och språket är detsamma då som nu. Inte riktigt Shakespeare, men inte långt ifrån. Mässan är också bara i talad form, och det är oftast bara prästen som talar, långa, lååånga paragrafer som bara är strösslade med ord som thee, thy, betwixt och Holy Ghost.

 

Försök säga ordet ’propitiation’ tio gånger en morgon när du precis har vaknat.

 

Jag har plågsamma minnen av just det ordet första gången jag firade den här mässan. En snubbelövningen utan dess like, efter vilken jag resolut tog med mig ordningen hem och övade och övade till dess att orden flöt lite smidigare. Men som sagt, även nu, fyra år senare så är 1600-talsengelskan och jag inte helt överens i tidig otta innan första koppen kaffe. Å andra sidan har jag svårt med svenskan då också.

Hear also what Saint John saith: If any man sin, we have an Advocate with the Father, Jesus Christ the righteous; and he is the propitiation for our sins. St. John 2.1