Det här med att bo i en liten by

Det här med att bo i en liten by märks så tydligt när man går och handlar, bland annat för att man ofta blir igenkänd

Ibland är det praktiskt. Som när min man går för att hämta julkalkon och -skinka hos slaktaren. Prästen – jag – hade visserligen lämnat in beställningen några veckor innan. Efter beställningen följer ”same as last year” konversation. Slaktaren säger på rutin, ”Så hämtar du det här på julafton?” Innan jag hinner svara hejdar han sig och, korrigerar, ”Nej just ja, det kan du ju inte.” (För var är prästen om inte i kyrkan, vilket en god slakare kommer ihåg) Varpå jag svarar, ”Nej, men jag skickar maken.”

När väl julafton infinner sig märks det att engelsmännen firar på juldagen och inte har några halvdagar lediga innan ledig dag, ALLA är ute. Så medan jag lugnt är i kyrkan och njuter av fulla hus med krubbgudstjänster, måste maken navigera trängseln. Skall här påpekas att en liten by i England ofta kan ha 10 000 invånare, eller 16 000 som vår. Det är fullt, speciellt i den pyttelilla slaktaraffären. Tack och lov behöver min man bara tränga sig in i affären för att slaktaren skall ropa ut över alla huvuden, ”Got it back here!” och vinka fram min man. Skall kanske påpekas här också att min man bor huvuddelen av året i Sverige och kanske besöker slaktaren 2-3 gånger per år, dvs jul och påsk. Men även prästens man går inte obemärkt i en ”liten” engelsk by.

Som sagt ibland är det praktiskt.