Det här med fastan, del 1 – eller ’Fastlagen – Många pannkakor blir det’

Diverse högtidsdagar är ett utmärkt sätt att utforska kulturer och traditioner. Så också fastlagen. När svenskar går som man/kvinna ur huse i jakten på den perfekta semlan (märkligt förresten hur bruna bönor och fläsk glöms bort), så fylls tidningarna i England med recept på recept med pannkakor och diverse fyllningar.

Svenskar kan måhända (och med god anledning, för semlor är förödande goda) glömma bort att resten av världen ’icke äta semla’. Engelsmännen blir på samma vis förundrade över att andra inte äter pannkakor på den officiella ’Pancake Day’. Det blir ofta ett småpratsämne på vårt årliga pannkakeparty i församlingen.

Som ex-pat lever jag i två traditioner. Jag bakar mina egna (glutenfria) semlor och äter semla till lunch. Till middag tar jag mig sen till kyrkan, där vi har ett pannkakeparty som samlar många i församlingen, både kända och okända. Våra frivilliga drar fram bärbara elspisar och steker pannkakor för full muggar. Köttfärssås och vegan-sås finns till, likaså traditionella tillbehöret citron och socker, och nykomlingen glass- och körsbärs-fyllning. Som till alla klassiska engelska samlingar serveras inte vatten, däremot, Mängder. Av. Te.

Kön ringlade sig lång i kyrkan, och vi var ett steg närmare fastan. Fortsättning följer…17022245_1113788208744514_4526435357157267502_n16999166_1113788212077847_5539137442581781308_n17015910_10154798677065339_4169922970864948994_o

Det här med stavarna

Eller: när man vet att man bott för länge i England.

 

Förra vecka, som en del av rutinerna i Stilla veckan, åkte jag till Oxford och vår stiftskatedral. Varje Skärtorsdag är det Chrism Mass för stiftets präster, diakoner, lekmannapredikanter och biskopar, då man förnyar sina löften och dessutom välsignar olja för dop, sjuka och konfirmationer.

 

Föreställ dig en kombination av tv-serierna Kommissarie Morse, Vicar of Dibley och en dokumentär om Drottning Elizabeth II, så har du en uppfattning om dagens upplevelser.

 

Katedralen är också ett kapell för Christ Church College, alltså ett typiskt Oxford-college, med den typiska Oxfordmiljön. Japanska turister en masse, check. Vaktmästare i bowler-hattar, check. Gräsmattor som är klippta i millimeterprecision, check. Gräsmattor som man absolut inte får gå på, check.

 

Det sitter numer i ryggraden att gräsmattor på college är förbjudna för alla utom för fellows på college. Jo, det är allvar. En vaktmästare i bowlerhatt skulle eskortera ut dig om du bryter mot reglerna – vilket också hände när filmteamet för Chariots of Fire gick på gräsmattorna på Trinity College, Cambridge (filmen fick istället spelas in på Trinity i Dublin).

 

Min stackars svenske gäst som var med mig i Oxford var inte riktigt lika medveten, så jag både hörde mig ropa ut en varning och grabbade tag i armbågen innan olyckan var framme.

 

Nåväl, väl inne i katedralen fortsätter den genuint engelska upplevelsen. Vaktmästare i särskilda kåpor, check. Vaktmästare som med speciella stavar som visar var man skall gå, sitta och när det är dags att gå till nattvarden, check. Ett vitt hav av prästerskap och diakoner i vita röcklin och stolor, check. Ett gyllene sken av domprostar, biskopar och ärkediakoner i gyllene kåpor, check.

 

Jag tror det särskilt är vaktmästarna med sina stavar (som måste bäras med en synnerligen allvarlig uppsyn) som får utlänningen att reagera. De visar på var alla skall gå och stå, även biskoparna. Ve till den som tror sig kunna gå någonstans utan att fått vägen utstakad av personen med staven.

 

Och det är just det, numer reagerar jag inte på det utan tar det för det ordinära. Jag letar efter hen med staven, som visar var jag sitter. Vid nattvarden väntar jag på hen med staven som låter mig veta när det är dags att stå och vilket station jag går till. För en svensk kanske lite väl överritualiserat, men för mig, numer, en stund för ro och kontemplation.

Välkomna till prästen i Prestwood!

Eller, Dibley – it’s for real!

Jag heter Teresia Derlén och jobbar som präst i England. Jag är svensk, utbildad och vigd för Svenska kyrkan, lutheran i hjärtat, men just nu har jag tjänst i den anglikanska Engelska kyrkan, något som är möjligt med Borgåöverenskommelsen.

 

Trots min förkärlek för stadsmiljöer – ni vet: caféer i varje hörn, högklackade skor som smattrar på trottoarerna, bussar som kan ta en till muséer eller konserter, folkvimmel i högsta allmänhet – så befinner jag mig nu i lantliga Bucks (Buckinghamshire). Är det något som klapprar här så är det hästhovar, och får finns i de flesta hagar runt kring mig. Mycket mysigt, men höga klackar har bytts mot gummistövlar.

 

Jag jobbar i två små församlingar som komminister med en kyrkoherde, en sekreterare, en timanställd musiker och många frivilliga. Den ena kyrkan Holy Trinity, Prestwood, är en viktoriansk kyrka från 1840-talet, den andra, St Mary Magdalene, Great Hampden, är lite äldre och byggdes på 1200-tal.

 

Har ni någon gång sett Vicar of Dibley (Ett Herrans Liv), så har ni en någotsånär uppfattning om hur livet är här. Det finns skrämmande många likheter, och det är dessa jag ämnar beskriva.