Slutseminarium i Curitiba

Brasiliengruppen är återförenad!

Vi befinner oss nu i Curitiba på en av kyrkans lägergårdar, vi avslutar vår resa med fyra dagars slutseminarium. Med oss är vår brasilianska koordinator Simone samt de fyra brasilianska ungdomarna Débora, Jefferson, Tatiane och Thais, som är en del av årets utbytesprogram och besökte Sverige i våras. Tillsammans delar vi våra tankar och upplevelser från utbytestiden, visar bilder och gör gruppövningar för att reflektera över resan.

15136019_1363864073626336_8555686453602690477_n

Från vänster: Månia, Isabella, Thais, Tatiane, Débora, Simone, Jefferson, Sofia och Martha

Under andra perioden bodde Månia i Tatianes familj i Pomerode och Martha var i samma församling som Jefferson i Vale do Sol. De reste hit tillsammans och kom fram till Curitiba redan i lördags, samma dag anlände Thais och Débora. I lördags började seminariet för brasilianarna och i söndags drog det för båda landgrupperna, då anlände även Isabella och Sofia. Dagen började med adventsgudstjänst i församlingen Bom Pastor i Curitiba, därefter hölls en festlunch, så klart med churrasco, i församlingen som vi deltog i. Eftermiddagen spenderade vi på lägergården och gjorde gruppövningar och på kvällen hölls en avslutningsmiddag för oss och inbjudna värdfamiljer i närområdet. En supertrevlig kväll med god mat och delande av svensk och brasiliansk kultur! Idag har har vi presenterat våra miniprojekt och en präst här från Curitiba kom och pratade med oss om arbete i ungdomsgrupper. Dagen avslutades med pizza, till efterrätt fick vi chokladpizza med jordgubbar – vilket är mycket godare än vad man först föreställer sig!

15253615_1196722443743320_8251600046135180919_n

Pizzamiddag med hela gänget!

Imorgon åker brasilianarna hem och vi får den sista dagen ensamma med Simone. Förhoppningsvis hinner vi ut på tur i stan för att få uppleva julmarknaden i Curitiba. På onsdag bär det av hemåt. Fastän det är tråkigt att lämna detta härliga land, så längtar vi lite ändå.

Abraços från Brasiliengruppen,

Sofia, Martha, Isabella och Månia

The land of Ubuntu

Tiden för mitt besök här i Sydafrika börjar gå mot sitt slut. Har spenderat en månad i gruvstaden Rustenburg. Och man har fått vänner för livet. Ända sen vi kom har det varit fullt upp med aktiviteter och möten med människor. Vi har bla besökt behandlingshem, barnbyar, skolor och dagis.

Vår första gudstjänst i vår nya församling var lite kul, De kunde inte hitta nyckeln till kyrkan så alla 300 gudstjänstbesökare fick gå in genom sakristian. Den försvunna nyckeln gjorde också att vi inte kunde sätta på aircondition så det var kokhett i lokalen. Sydafrikaner är verkligen bra på att gilla läget. Det är sällan några bekymmer, man löser situationen med lite dans, skratt och sång.

Ubuntu = humanity = medmänsklighet.

Mångkulturen och den nära relationen människor emellan är vacker. Alla är bröder och systrar och det är lätt att få kontakt med varandra. Ingen är främling alla är medmänniskor. Med tanke på landets historia kantat med kolonisering och Apartheid är detta viktigt att framhålla.

”This is my lovely mother” är en vanlig fras när någon presenterar en person för mig. Men jag har ju redan träffat din mamma.. Hur många mammor har du?!, tänker jag. Men även om det inte är en biologisk mamma så är relationen det centrala. Man väljer att kalla en vän för mamma, bror, syster, pappa mm. för att man känner en närhet till personen.

Rustenburg är en mångkulturell stad med stor gruvindustri. Många människor flyttar till Rustenburg från hela Södra Afrika för att söka jobb i gruvorna. Lönen för en som jobbar nere i gruvan är i snitt 6000 kr/månad. Det är ett slitsamt jobb där de mesta görs för hand. Hacka och gräva med en spade i trånga utrymmen. 8 timmars arbetsdag utan lunchpaus. En av anledningarna till varför man inte har maskiner som utför stora delar av arbetet är arbetslöshet. Skulle man byta ut arbetarna mot maskiner skulle många tusen människor bli arbetslösa. Sydafrika har redan en hög Arbetslöshet och landet jobbar febrilt med att få den att sjunka. Sista veckan i Rustenburg var vi nere i en gruva. Impala platinum mine – shaft 6. Det var en häftig upplevelse.

Ibland och i vissa fall spelar pengar roll. Sydafrika är komplext på många vis. Klasskillnaderna är stora, lönerna är låga och det är stora skillnader på privat respektive statlig välfärd. Många föräldrar pressar sina plånböcker och levnadsförhållanden för att ge sina barn en bra utbildning. Ge dem en plats i skoklass med 25 elever istället för 65. Ge dem en möjlighet till att skapa personlig relation med en lärare.Man hör historier om familjer som säljer allt de har för att skicka sitt barn till universitetet. Tanken är att barnet ska komma tillbaka med en examen som gör det möjligt att försörja familjen. Detta skapar en hög press på studenterna.

Något jag kommer ta med mig från Sydafrika är olikheterna och kontrasterna. Jag har fått uppleva olika miljöer. Allt ifrån Township, byar och kåkstäder till det toppmoderna Kapstaden. Landet har många olika sidor med olika språk,kulturer och människor. Det är svårt att ge en exakt bild av hur landet ser ut, eftersom det har så oerhört många sidor.

Kommer sakna människorna, sången, dansen, gemenskapen, fotbollen men framförallt det genuina intresset för människor och varandra. Att alltid hälsa och fråga hur man mår oavsett om man har träffats innan eller inte. En nyfikenhet och värme som jag hoppas kunna ta med mig till Sverige.

På återsende Sydafrika!

/Filip, Skara stift

20161101_105638

Union Building - Pretoria

Union Building – Pretoria

Jag och Julia besöker en skola i Thlabane

Jag och Julia besöker en skola i Thlabane

Min familj i Rustenburg

Min familj i Rustenburg

Young Adult Leauge i Thabang Parish

Young Adult Leauge i Thabang Parish

Från landsbygds- till storstadsförsamling

Nästan hela utbytestiden här i Brasilien har passerat. För min del har det varit full rulle hela tiden och jag har inte hunnit haft tråkigt en enda stund. Därför kommer tiden för reflektion nu, när jag endast har några dagar kvar i värdförsamlingen och schemat är glesare. På söndag åker jag till Curitiba för att möta upp de svenska och brasilianska deltagarna samt den brasilianska handläggaren för programmet för ett par dagars avslutningsseminarium. I mitten på nästa vecka flyger vi hem till Sverige igen.

img_4575

Jag med staden Jaraguà do Sul i bakgrunden.

Mina tre månader här i Brasilien har varit uppdelade i två perioder, ungefär en och en halv månad i två olika värdförsamlingar och familjer. Första perioden spenderade jag i delstaten Santa Catarina i södra Brasilien, i en stad vid namn Jaraguà do Sul. I samma stad var också Martha placerad under första perioden, men vi bodde hos olika familjer och hade skilda värdförsamlingar. För den andra perioden förflyttades jag ensam norr ut, till sydöstra Brasilien och till landets folkrikaste delstat, São Paulo. Jag placerades i Campinas, en storstad i närheten av metropolen São Paulo. Min värdförsamling här ligger mitt inne i Campinas centrum, tillskillnad från min första värdförsamling vars socken sträckte sig ut på landsbygden. Under min utbytestid har jag alltså gått från landsbygds- till storstadsförsamling och jag tycker verkligen att det har varit superkul att få ta del av dessa två olika perspektiv.

img_4988

Jag med São Paulo i bakgrunden, Brasilien och Sydamerikas största stad.

Mycket annat skiljer sig också mellan de olika platser jag varit på. Klimatet är en del, det är mycket varmare här i São Paulo än vad det var i Santa Catarina. Delvist beror det på årstiden, då jag var i Santa Catarina var det tidig vår och nu är det nästan sommar, men södra Brasilien har ändå ett kyligare klimat än sydöstra. Första veckorna frös jag faktiskt, jag hade väntat mig värme i detta tropiska land och kylan kom som en chock. Värst var det första dagen i Brasilien, då vi landade i Porto Alegre och det var kallare där än vad det var då jag lämnade Sverige. Jag är glad att min mamma övertalade mig att ta med mig en jacka, annars vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig. Nu, här i Campinas, är det istället tvärt om – värmen är närmare outhärdlig och jag har lyckats bränna mig två gånger.

img_4542

Jag (till vänster) och Martha på Oktoberfest i Blumenau.

En annan skillnad mellan de båda platserna är att Jaraguà do Sul har en stark germansk kultur som inte finns här i Campinas. Att det fanns så mycket tyskt inflytande var också något som förvånade mig ordentligt. Man åt surkål med den övriga brasilianska maten, de älsta husen var byggda med tysk akritektur och många av den äldre generationen talade tyska. Detta är ett arv från de tyska invandrana som kom till Brasilien i slutet på 1800-talet. Och de är riktigt stolta över sitt tyska arv, ofta vid festtillställingar dansas tyolerdans och de firar till och med Oktoberfest! Jag och Martha gick på invigningen av Oktoberfest i grannstaden Blumenau, vilket var hur häftigt som helst! Här i sydöstra Brasilien finns inte alls den tyska kulturen som det gör i landets södra region, eftersom det inte finns lika många tyskhärstammande brasilianare här som det finns där. Den luthersk evangeliska kyrkan i Brasilien finns också i mycket mindre utsträckning här än i södra Brasilien, vilket har samma anledning. Det är främst den tyskhärstammande befolkningnen som är medlemmar i den lutherska kyrkan.

Tyrolerdansuppvisning på min församlingens årsfest i Jaraguà do Sul.

Tyrolerdansuppvisning på församlingens årsfest i Jaraguà do Sul.

Dagarna under utbytestiden har ändå sett ut på liknande sätt, trots olika platser. Jag har gjort olika aktiviteter och besök tillsammans med antingen familjen eller värdförsamlingens präst, både inom och utanför kyrkan. Jag har bland annat deltagit i kyrkans olika grupper (i Jaraguà do Sul särskilt i ungdomsgruppen JULU), gjort dagsutflykter till närliggande städer, följt med mina värdsyskon till gymnasieskola och universitet och jag har varit på både socknens familjeläger och stiftets ungdomsläger. Här i värdförsamlingen i Campinas har jag också deltagit i kyrkokören och jag har också fått vara med och uppträda med dem!

Mycket tid har jag också spenderat med värdfamiljena jag har bott hos och på så sätt har jag också fått en väldigt god inblick i brasilianskt vardagsliv. Många av rutinerna är jag sedan länge bekant med, andra har varit helt nya och vissa är unika för just den familjen. Båda familjerna som jag har bott hos är familjer med ungdomar/barn och jag har också mottagits och behandlats som en dotter i familjen. Att jag kan portugisiska har varit en fördel i många situationen och har verkligen hjälpt mig integrera med familjerna, redan från dag ett kände jag mig som en del av dem. Jag har också fått följa med och träffa familjens släktingar, på flertalet släktkalas har jag fått presentera mig och svarat på nyfikna frågor om det kalla land jag kommer ifrån. Alla möten har genomsyrats av kärlek och värme, jag har känt mig välbemött och omhändertagen av alla människor jag träffat.

img_4197

Tillsammans med min värdfamilj i Jaraguà do Sul.

img_4887

Tillsammans med mina värdföräldrar i Campinas.

Sammanfattningsvis är jag mycket tacksam för dessa tre månader. Jag har hunnit se och ta del av otroligt mycket och har skapat många fina minnen. Allt har varit mycket lärorikt, jag har träffat många, nya, inspirerande människor och fått vänner för livet.

/Sofia dos Santos, Strängnäs stift

Update från Rustenburg

Dumelang!

Nu är det över två månader sedan vi landade i Sydafrika och jag har inte uppdaterat här en enda gång, så jag tänkte att det kunde vara dags nu. Livet rullar på här, och jag lever och frodas. Ibland är tempot lugnt och ibland rusar allt på i en rasande fart, men oavsett tempo får jag uppleva saker och se sidor av detta landet som jag inte hade föreställt mig. Sedan vi kom hit i början av september har jag flyttat runt en del. Vi började med en månad i en liten by på landet i provinsen KwaZulu-Natal, sedan följde en fantastisk semestervecka i Kapstaden och nu är jag inne på den tredje veckan hos min värdfamilj i staden Rustenburg i North Western Province. Där emellan har vi spenderat några dagar i huvudstaden Johannesburg.

Jag trivs otroligt bra där jag är just nu, och jag är så otroligt tacksam för att få vara en del av livet här. En stor och viktig del av upplevelsen har för mig än så länge varit det jag har fått se och uppleva när jag har förflyttat mig och bytt stad. Att förflytta sig inom Sydafrika är olikt allt annat jag tidigare varit med om. Landet har elva officiella språk med tillhörande folkgrupp och kultur, och bara det avslöjar ju att livet rimligtvis bör se olika ut på olika platser. Men utöver det ser människors livsstil och levnadsstandard väldigt olika ut. Sydafrika är Afrikas rikaste land, men på grund av avgrundsdjupa klassklyftor är fattigdomen trots det otroligt utbredd. Landet är en demokrati, men på grund av korruption och djupt rotade maktstrukturer är det allt för många många människor som lever under förtryck och saknar möjlighet att leva sina liv som de vill. Och sedan har vi ju det här med landets historia. Apartheidregimen föll för lite drygt tjugo år sedan, och spåren av denna tiden är fortfarande djupa. Hör om dagen besökte vi en primary school (en låg- och mellanstadieskola driven av staten). På denna skolan går det runt 1500 elever, och alla är svarta. Tydligen går det sällan vita elever på de ”svarta” (kommunalt drivna) skolorna, medan det förekommer att svarta elever går på de ”vita” (privatdrivna) skolorna – om deras föräldrar har råd att betala skolavgiften vill säga. Vi gjorde också ett besök i ett gruvområde med tusentals anställda gruvarbetare och en stor administrationsavdelning. Jag fick berättat för mig att på detta gruvområde är både svarta och vita anställda, men i gruvorna är det bara de svarta som jobbar medan de vita har t.ex ingenjörstjänster och chefspositionerna inom administrationen. I staden där jag bor är det väldigt få områden där svarta och vita lever tillsammans, och speciellt i de fattiga områdena är det omöjligt att hitta vita. Jag pratade också med en vit man om stadens lokala ”public transportations” och han meddelade att han tyvärr inte visste så mycket om den, för att han tog alltid bilen. Raden av exempel är lång, och vad jag vill säga med detta är att trots att segregering och förtryck numera är förbjudet enligt lag och rasismen inte praktiseras öppet återstår det en massa problem. I människors huvuden finns fortfarande tydliga regler för vad som är till för de vita och vad som är till för de svarta, och strukturerna låter sig inte riktigt övervinnas. Vägen till jämlikhet i detta landet är fortfarande så lång.

Varje dag ser jag saker som får mig att fundera över min livsstil. Ibland är det svårhanterligt för att huvudet blir så fullt av intryck och funderingar, men det ger mig så mycket och jag känner mig otroligt tacksam för att jag får vara här och uppleva allt detta!

Lev väl och ta hand om varandra.
Kramar från Julia

Mina tre fina resekompanjoner på toppen av Tablemountain i Kapstaden.

Mina tre fina resekompanjoner på toppen av Tablemountain i Kapstaden.

Jag, Filip och min nuvarande värdfamilj.

Jag, Filip och min nuvarande värdfamilj.

Kyrkan vi är stationerade i just nu.

Kyrkan vi är stationerade i just nu.

Glada barn när vi besökte skolan här om dagen.

Glada barn när vi besökte skolan här om dagen.

Och häromdagen var vi bjudna på bröllop. Fint!

Och häromdagen var vi bjudna på bröllop. Fint!

Tiden i Costa Rica

¡Hola!

Idag är det 1 november, alltså första dagen på sista månaden här i Costa Rica. Tiden har gått otroligt fort och jag kan nog inte riktigt förstå att om redan 26 dagar sitter vi på ett flygplan för att åka hem till Sverige igen.

Vi har hunnit med så otroligt mycket och jag är verkligen stormförtjust i landet och kyrkan här. Den skiljer sig väldigt mycket från vad jag är van med hemma och det har en fantastisk charm.

Som jag nämnde så har vi hunnit göra massor av saker, bland annat; samtalat med människor som jobbar inom kyrkan om deras arbeten och projekt, besökt stammar av ursprungbefolkningen, firat dia de la independencia, kollat på när pastor Julio tålmodigt försöker undervisa ca 15 barn i blockflöjt, planterat växter på en skola, besökt museum och nöjespark, varit på några av de otroligt vackra stränderna, ätit massor av ris, varit på Casa Abierta, firat gudstjänster, varit på läger med ungdomarna, besökt en vulkan (dock var det så dåligt väder så vi inte såg något, haha!), sovit i hängmattor, demonstrerat mot kvinnovåld och firat reformationen med 80-talsfest!

80talet

musiklektionNaturen här är helt utsiktfantastisk och vart man än tittar ser det ut som ett vykort med massor av härlig natur. Det är lätt att drömma sig bort när man ser utsikten från bergen, bland annat hos ursprungsbefolkningen i Quitirisi.

Människorna här är trevliga och otroligt välkomnande, och att kunna känna sig som en i familjen gick superfort. Jag trivs väldigt bra här i Costa Rica och att människorna är så glada och snälla tror jag är en viktig del. På måndag har vi planerat att åka på semester till Manuel Antonio – det ska bli otroligt skönt att få vila upp sig lite innan slutspurten här som jag ser mycket fram emot att få veta vilka erfarenheter och äventyr den för med sig!

Hälsningar Elin Lindkvist, Strängnäs Stift

Halvtid i Tanzania

Hej hopp vad tiden går när allt är nytt! Halva tiden har redan sprungit iväg här i Tanzania och de fyra veckor som återstår känns som noll och ingenting. Nu gäller det att insupa allt vi får vara med om och försöka kapsla in det i minnet.

Här i Tanzania så flyter vardagslivet på bra. Vi har hittills hunnit med att på i vår första helg i Bukoba, en orienteringsvecka på Ntoma College, 2 värdförsamlingar och familjer (2 veckor i Muleba och 2 veckor i Rwantege) samt semester i Serengeti och några vilo- och utvärderingsdagar i Bukoba. Just nu befinner vi oss i vår tredje värdfamilj, i Ilemera Parish. Förutom semestern i Serengeti har vi bara rört oss runt i Kagera-regionen och det nordvästra stiftet av ELCT (evangelisk-luterska kyrkan). Det är nämligen dem som är vår ”värdkyrka” här i Tanzania. Det finns både för- och nackdelar med att bara bo i ett stift. Fördelarna är att en lär känna den lokala kulturen mer, så som det lokala språket (kihaya) och traditioner. Nackdelen är att det inte riktigt blir representativt för hela landets kultur. Men oavsett så är jag väldigt tacksam för att få vara här och för allt jag får lära mig och ta del av.

Alla fyra, Louise, Oskar, Hanna och jag, har följts åt under hela vistelsen. Vi har gjort nästan allt tillsammans och bott i par i två olika värdfamiljen på varje ställe. Hanna och jag har i både Muleba och Rwantege delat säng (som inte varit tänkta för 2 personer). Det har varit lite trångt och varmt ibland, men allt går och jag har trivts bra med det. Dock var det väldigt skönt att få ett eget rum och en egen säng under vår vilo- och utvärderingsvecka i Bukoba. Även att få ha en riktig dusch, en sitt-toalett och ett handfat med rinnande vatten kändes väldigt lyxigt. Den senaste månaden har vi duschat med spann och skopa och gått på toa i ett hål i marken. Men som sagt: allt går, och det känns bra att få prova på hur det faktiskt är att leva här. Då blir det mer på riktigt!

Något som jag förvånas över varje dag är den otroliga gästvänlighet och glädje som vi möter överallt här. Under våra 2 veckor i Rwantege bodde vi hos en helt fantastisk kvinna – Frjden Nsangila – som gjorde allt i sin makt för att vi skulle trivas och må bra. Det som däremot ofta blev en barriär mellan oss var språket. Hon och hennes familj talar bara swahili och kihaya, vilket satte stopp för oss att kommunicera på mer avancerad nivå. Det gjorde mig lite ledsen i hjärtat ibland, då det fanns så mycket som jag ville säga och prata med henne om. Men trots det kände jag att vi klickade. Även om vi inte talar samma språk så kunde vi mötas i skrattet. Skratta när vi inte förstod, eller bara när vi haft en bra dag. Hennes enorma gästvänlighet och glädje kommer finnas kvar länge hos mig, som en påminnelse att man måste inte alltid förstå varandra för att vara medmänniska.

Vad som har blivit mer uppenbart för mig här är klasskillnaderna. Människor har generellt sett inte så mycket pengar och ibland känner jag mig som Joacim von Anka när jag drar upp min plånbok full med tanzanianska shillings på marknaden. Standarden på husen är väldigt olika. De hus som vi bott i har varit rejäla cement/tegelhus, med elektricitet och riktiga fönster. Grannens hus har ibland bestått av lerväggar och gräsgolv. Så det är en salig blandning och inte direkta områden där ”rika” respektive ”fattiga” bor. Vi har besökt ett flertal familjer som lever såhär och det känns väldigt långt ifrån den verkligheten som vi lever i hemma i Sverige.

Det är så mycket jag vill berätta och skriva om, men det känns som att mina ord inte riktigt räcker till. Tanzania är ett fantastiskt land och man måste själv komma hit för att se och få uppleva känslan av tacksamhet och glädje som jag fylls med här. Jag hoppas jag har kunnat förmedla lite av den känslan och om det är någon som undrar något så är det bara att höra av sig!

Kram från Maja

Vi tillsammans med pastor Edward i Rwantege

Vi tillsammans med pastor Edward i Rwantege

Jag tillsammans med en massa barn efter gudstjänst i Rwantege.

Jag tillsammans med en massa barn efter gudstjänst i Rwantege.

Vi anländer i Ilemera och välkomnas med sång, dans och blomsterkransar. Vi anländer i Ilemera och välkomnas med sång, dans och blomsterkransar.[/caption]

Jag bakar chapati hos vår värdfamilj i Ilemera.

Jag bakar chapati hos vår värdfamilj i Ilemera.

Från ett stilla KwaZulu-Natal till ett hektiskt Gauteng

2 månader har gått och jag kan knappt tro det. Jag har fått se och lära mig mer än vad jag kunnat tänka mig. Hela första perioden i KwaZulu-Natal var jag bosatt i en glesbygd utanför Estcourt där tid inte spelar större roll och lugnet bara existerar. Men efter ett tag kommer man in i det som med det mesta, men jag måste erkänna att hemlängtan blev mer påtaglig när dötiden blev vanligare och vanligare. Efter första veckan som bestod av orientering i den lilla byn Ephangweni började dem visa mig vad jag skulle få göra och få se. Allt ifrån skolbesök till hembesök i diverse olika byar omkring. Det blev 5 veckor av massa spännande utflykter och upplevelser.

En skola vid namn Kwazamokuhle fick jag spendera en hel del tid på vilket var otroligt givande och intressant. Det är en skola för funktionshindrade barn och klasserna sträcker sig från dagis till 7:e klass och därefter finns det high school för dem som kan. Skolan startade upp 1988 utav svenska missionärer om jag fattade rätt. Hur som helst finns det än idag ett partnership mellan skara stift och denna skola vilket gjorde denna skolan extra speciell för mig. Att åka ner och faktiskt få se och höra om vad svenskar har gjort är fint, även att se hur det sedan har utvecklats och fortsatt betyda mycket för folket här nere.

Jag lämnade KwaZulu-Natal den 9 oktober med gråten i halsen. Att behöva lämna när man precis har börjat känna sig som hemma var inte alls roligt. Men å andra sidan möttes vi alla 4 upp på flygplatsen redo för Kapstaden vilket gjorde allt lite lättare. I Kapstaden fick vi alla tid för reflektioner, bildvisningar och massa utflykter. Vi besteg berg, besökte Afrikas sydvästligaste punkt, testade på deras vin i Stellenbousch. Kapstaden är en otroligt vacker och unik stad med bergen och vattnet men att den var så otroligt europeiskt inspirerad var något jag tänkte på konstant.

Men vidare till nuet. Jag och Emma har nu varit här i Mabopane i en hel vecka. Denna vecka känns mer som 1 månad då vi gör saker KONSTANT. Redan när vi blev upplockade i Johannesburg välkomnades vi utav 20 personer. Sen dess, tisdag den 18 oktober, har vi varje dag mellan 08-18 gjort flertal besök på skolor, sjukhus och blivit bjudna på diverse olika event. Så som konfirmation och grillfester. Här i Gauteng som är Sydafrikask rikaste provins är livet hektiskt och det sker saker efter varandra varje sekund. Jag kan därmed säga att stress är något jag nu får uppleva.

over and out NIKLAS.

(Bilder utlovas när jag har starkare wifi)

 

Äntligen dags för en uppdatering

Hej på er igen!

Nu var det otroligt längesedan sedan mitt första inlägg här på bloggen kom upp, så tänkte att det var dags för en uppdatering. När jag tänker tillbaka på alla saker som jag har hunnit vara med om här i Brasilien så känns det som om det var ett år sedan jag lämnade Sverige. Samtidigt så har de senaste veckorna gått otroligt fort och jag undrar vart sjutton tiden och alla veckorna som låg framför mig har tagit vägen. Jag ficken liten chock när jag tittade i min kalender och upptäckte att jag om mindre än 5 veckor återigen befinner mig på Svenskmark.

Mycket har även hunnit hända på den tiden som har gått. Under min första tid så präglades min vardag mycket av att helt enkelt följa med min familj på deras vanliga vardag. Alltifrån dagsutflykter, mycket häng med min värdsyster, mycket mat som lagats och ätit, aktiviteter i kyrkan och stunder att bara vara hemma. Jag har verkligen njutit av att få vara en del av deras vardag och det har varit intressant att upptäcka både likheter och olikheter med min vardag där hemma. Sen blev det dags för hejdå och det slog mig hur fort man kan komma nära andra människor. Trots att jag bara har känt dessa människor i ungefär en månad så har de kommit att betyda otroligt mycket för mig. Min värdsyster och jag har tillbringat majoriteten av våra vakna timmar tillsammans och det var en konstig känsla att inse att man helt plötsligt inte längre skulle göra det. Att säga hejdå här var också så mycket annorlunda än när jag lämnade Sverige. När jag sa hejdå till mina nära och kära på flygplatsen i Sverige så var det såklart fruktansvärt jobbigt, men jag gjorde det med vetskapen om att jag kommer träffa dom om 3 månader igen. När jag nu stod på flygplatsen i Curitiba, så sa jag hejdå till min värdfamilj utan några som helst garantier om när eller ens om vi kommer ses igen. Det hejdået var tuffare än jag trodde det skulle vara.

- Hejdå till min fina värdfamilj på flygplatsen

– Hejdå till min fina värdfamilj på flygplatsen

Efter det kändes det därför otroligt bra att kunna återförenas tillsammans med Månia och Martha på vår resa till Rio. Rio är en otroligt häftig stad med mycket att se och ta del av. Det kändes skönt att få mellanlanda där, få njuta av tropisk värme, (som jag annars under min tid i Brasilien har varit utan ), bada i havet, turista på alla otroligt fina platser, äta acai till middag, gå i flipp flopp en hel dag som äkta brasilianare och kunna prata och dela med varandra alla upplevelser vi hittills hade haft.

- Jag, Martha och Jesusstatyn i Rio

– Jag, Martha och Jesusstatyn i Rio

Efter den mellanlandningen kände jag mig mer än redo för att träffa min nya stad, familj och församling. Och nu är jag här! Jag bor nu i Videira, en ganska liten stad om man jämför med Curitiba som jag bodde i förut. Här bor jag tillsammans med pastora Francinne och hennes man Paulo och deras lilla hund Penelope. Trots att staden är ganska liten så har kyrkan och församlingen väldigt många aktiviteter och grupper. Jag har nu varit här i 5 dagar, men idag är första dagen som jag överhuvudtaget är hemma inte endast för att sova. Det har alltså verkligen varit otroligt fullspäckade dagar, men oj vad kul med alla aktiviteter.

-Här är min nya värdfamilj, Francinne och Paulo

-Här är min nya värdfamilj, Francinne och Paulo

-Här är huset jag bor i med kyrkan som närmsta granne

-Här är huset jag bor i med kyrkan som närmsta granne

Förutom mycket tid i församlingen, så har vi också hunnit med att träffa otroligt många nya människor och jag kan inte annat än förundras över hur gästvänliga och välkomnade alla människor är här. Jag har redan på mina 5 dagar, hunnit sova över hos en familj, bli bjuden på släktmiddag hos en annan, varit på pizzakväll med julmusik hos en tredje, somnat i en massagesäng hos den fjärde och ätit otroliga mängder ostbröd hos den femte. Helt fantastiskt helt enkelt!

En stor utmaning jag stött på har varit språket. I min första värdfamilj så kunde min värdsyster engelska, vilket från början var en trygghet. Familjen jag bor med nu pratar dock bara portugisiska och alla som jag har träffat hittills här gör detsamma. Något som jag för en månad sen tyckte skulle vara en omöjlighet, är nu min vardag. Det har dock gått upp för mig nu hur mycket man kan utvecklas och lära sig beroende på vilken situation man hamnar i. Nu när jag på ett sätt tvingas att prata det har jag själv märkt hur fort min förståelse för språket har blivit bättre. Nu tycker jag snarare att det är spännande och är tacksam för att jag får möjlighet till det. Alla människor här är också så måna om att försöka få mig att förstå så gott det går. Såklart råkar jag ut för ett antal missförstånd då och då, men det är svårt att undvika och blir istället något jag kan skratta åt efteråt.

Ja så sammanfattningsvis så kan man säga att jag har det väldigt bra, njuter av denna upplevelsen och är tacksam för utmaningarna som gör att jag utvecklas hela tiden medans jag är här! Kramar till er där hemma!

P.s För lite mer daglig uppdatering följ mig gärna på instagram: Kozzakebra!

Isabella, Göteborgsstift

En bloggpaus i en hektisk vardag

Dumelang! Jag har slutat att befinna min i KZN (KwaZulu-Natal, också kallat Zulu-land), men jag är mer känd som det namn jag fick där, Nolwazi, i Moretele (Gauteng Province) där jag befinner mig nu. När jag träffar nya människor och presenterar mig som Emma är de först tveksamma, innan de får veta att jag också heter Nolwazi (som betyder typ mother of knowledge på zulu). Då kommer istället kommentarer som ”JAHAAA det är DU som är Nolwazi!”… en spännande upplevelse att få ett nytt namn, minst sagt!

Sen jag senast bloggade har det gått enormt lång tid, runt en och en halv månad, men det känns som att det skulle kunna ha passerat ett år. Ezakheni som till en början var ett märkligt ställe med enormt annorlunda kultur blev tillslut mitt hem. Trots att den generella inställningen till livet här är väldigt annorlunda än vad jag är van vid: att schemat förändras oförberett är inget konstigt och den sista veckan jag spenderade i Ezakheni var det skollov (så crechet/dagiset jag spenderat mycket tid på var stängt) och samtidigt hade någon bestämt sig för att renovera kontoret Sikhona Care Centre så där kunde ingen verksamhet hållas. Det gjorde att jag hela sista veckan fick ta det lugnt, läsa böcker, och förbereda mig för avresa. När dagen väl var kommen föll det några tårar när jag behövde säga hejdå till min värdfar Linda Mazibuko på flygplatsen i Durban den 17e oktober. Jag hann på bara 5 veckor bli en del av hans familj, och det är jag evigt tacksam för.

Sedan dess har det också hänt enormt mycket. Hela Sydafrika-gänget hade semester tillsammans och utforskade Kapstaden – en av de vackraste platserna jag sett i mitt liv. Framförallt har vi dock placerats i vårt andra circuit. Jag och Niklas (som nu faktiskt reser tillsammans!!!) är i Moretele circuit som ligger i Western Diocese. Fram till inatt har jag bott hos en familj med en 35årig son och hans mamma, men boende-planen under denna period är väldigt annorlunda än vad både jag och Niklas upplevde under den förra. På fyra veckor ska vi bo i fyra olika familjer, något som gör att tiden både känns som att den går fortare och långsammare på samma gång.

Schemamässigt är denna period också till en början väldigt annorlunda än vad jag upplevde i Ezakheni. Moretele Circuit har ett 30 år gammalt samarbete med Marburg Circuit som ligger i Tyskland. I samarbetet ingår resor av olika delegations både till och från Sydafrika, och när vi hämtades i Joburg för en vecka sedan kom en buss fullproppad med 22 personer, varav 8 tyskar, och en bebis. Tyskarna har ett hektiskt schema som vi följer till det att de åker hem på söndag. Hittills har vi hunnit besöka fem skolor, varav ett universitet (UNISA, det äldsta universitetet i landet) och en skola för funktionshindrade barn, tre sjukhus, en konfirmation och följande konfirmatonsfest, museum och en enormt rik kvinna som bjöd oss på mat. Jag och Niklas har även hunnit byta nationalitet ett antal gånger. Vi är oftast tyskar, eftersom vårt program antas vara en del av deras samarbete, men vi är också schweitzare ibland eftersom de flesta tror att Switzerland och Sweden är samma land – de används som synonymer i samma mening ibland… Vi är helt klart exotiska iallafall!

Den största skillnaden på livet här och livet i KwaZulu-Natal är att jag inte alls upplever att kulturen är en lika stor del av det vardagliga livet här, där de flesta människorna är Setswana. Snarare ser folk ner på hur Zulu-folket lever i sina gamla dagar med djurhudar som kläder och kycklingfötter som mat. Att man även här äter kycklingfötter är inte alls lika viktigt att tillägga i dessa diskussioner. I mitt förra inlägg skrev jag också att Zulu var ett väldigt svårt språk, men precis som allt annat i Ezakheni blev språken en del av mitt liv och nu sitter jag och saknar det språk jag för 1,5 månad sedan inte alls kunde förstå. Setwana är, tillskillnad från isiZulu, ett svårt språk PÅRIKTIGT!

För att följa min resa oftare och mer på djupet har jag ett instagramkonto tillägnat detta: emmareserruntjorden!

En av MÅNGA selfies på en av alla skolor

En av MÅNGA selfies på en av alla skolor

Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz

Här är vi, hela gänget, oavsett om vi är Sydafrikaner, Tyskar, Svenskar, eller från Schweitz

14874865_10207697216212005_1264360500_n

Och det är här våra dagar startar och slutar. Vi lämnas av värdfamiljer på morgonen och hämtas på kvällen vid the deanery utanför kyrkan Modisa.

 

På återseende Hlabisa

För en vecka sedan lämnade jag Hlabisa och jag saknar det redan. Platsen där jag spenderade 5 veckor, mitt första riktiga intryck av Sydafrika.

Livet i Hlabisa har verkligen varit ett liv i någons annans vardag. Ett stilla liv med inte allt för mycket valmöjligheter och sysselsättning. Det blev en omställning till ett annorlunda liv än det jag själv är van vid. Min värdfamilj har tagit emot mig som sin egen son och jag har känt mig hemma.

Det tog nån vecka innan man blev van och går ner i varv. Man inser att det man upplever är normalt och det är såhär som människor lever sina liv på denna plats. Människor lever enkla liv och ägnar sin lediga tid till kyrkan. Man lägger sitt liv i guds händer. Jag hör ofta när det är något som behöver fixas eller ordnas att folk säger: ”God will make a plan for that”. Och så löser det sig alltid. Man samlas ofta i bön i hemmet och det håller människor samman. Man inser att man är bortskämd hemma i Sverige där man har så mycket valmöjligheter.
Byn Hlabisa är omringat av ett väldigt vackert och öppet landskap och vägen till byn går igenom ett safariområde. Man ser ofta vilda djur såsom zebra, bufflar, noshörningar och elefanter.

Helgerna har vanligtvis varit fulla med aktivitet i kyrkan. Lördag kan det vara möte och på söndag är det gudstjänst.
Mötena är en blandning av bön, gospel, dans och sång men också rapporter och diskussioner om hur kyrkan kan förbättras.
Ett möte håller ofta på hela dagen, tidig morgon till sen kväll. När man tror att det är slut så är det alltid nån som börjar sjunga och så blir det full fart i kyrkan igen.
Gudstjänsterna brukar pågå 3-6 timmar beroende på vad det är för gudstjänst.
Det är ett väldigt spirituellt kyrkliv. Man lovprisar genom dans och sång. Plötsligt tar bara någon ton och så hänger alla på. Snubben på keyboarden får sen försöka hitta rätt tonart så att han kan spela med.
Förra helgen hördes en smäll från en av högtalarna och anläggningen började ryka. Men det var inga problem. Prästen tryckte bara dit de lösa delarna och vred upp volymen så var festen igång igen.
Kyrkan drivs verkligen runt av ideella krafter och alla får dra sitt strå till stacken för att kyrkan ska existera. Den enda anställda är prästen/pastorn sen får övriga församlingsmedlemmar bidra med det de kan. Alla hjälper till med att predika, läsa bibel och göra iordning lokalen. Alla har ett ansvar.

En plats jag alltid har kunnat gå till är fotbollsplanen. Ett enkelt sätt att umgås och dela glädje. Unga och barn i alla åldrar spelar tillsammans varje kväll alla dagar i veckan. Bollen är paff och planen är som en åker, men det spelar ingen roll. Överstegsfinterna blandas med hårda inlägg och barnen ligger som sträck i luften för att få till den där klockrena nicken. Målgesterna är lika passionerade som inställningen.

Kyrka, skola, mataffär, ett gäng hus och en fotbollsplan vad mer behövs för att göra en plats fulländad. Jag har verkligen känt mig hemma i Hlabisa och jag hoppas på att kunna återvända en vacker dag.

/Filip Lifvergren, Sydafrika

Mkhulu (farfar) visar frukten Ihlala

Mkhulu (farfar) visar frukten Ihlala

20160919_171454

Fotbollslaget Atletico United

20160908_105935

Marknad vid månadsskiftet då alla får sin pension och lön

20160911_121953

Stormöte för stiftet