Halvtid i Tanzania

Hej hopp vad tiden går när allt är nytt! Halva tiden har redan sprungit iväg här i Tanzania och de fyra veckor som återstår känns som noll och ingenting. Nu gäller det att insupa allt vi får vara med om och försöka kapsla in det i minnet.

Här i Tanzania så flyter vardagslivet på bra. Vi har hittills hunnit med att på i vår första helg i Bukoba, en orienteringsvecka på Ntoma College, 2 värdförsamlingar och familjer (2 veckor i Muleba och 2 veckor i Rwantege) samt semester i Serengeti och några vilo- och utvärderingsdagar i Bukoba. Just nu befinner vi oss i vår tredje värdfamilj, i Ilemera Parish. Förutom semestern i Serengeti har vi bara rört oss runt i Kagera-regionen och det nordvästra stiftet av ELCT (evangelisk-luterska kyrkan). Det är nämligen dem som är vår ”värdkyrka” här i Tanzania. Det finns både för- och nackdelar med att bara bo i ett stift. Fördelarna är att en lär känna den lokala kulturen mer, så som det lokala språket (kihaya) och traditioner. Nackdelen är att det inte riktigt blir representativt för hela landets kultur. Men oavsett så är jag väldigt tacksam för att få vara här och för allt jag får lära mig och ta del av.

Alla fyra, Louise, Oskar, Hanna och jag, har följts åt under hela vistelsen. Vi har gjort nästan allt tillsammans och bott i par i två olika värdfamiljen på varje ställe. Hanna och jag har i både Muleba och Rwantege delat säng (som inte varit tänkta för 2 personer). Det har varit lite trångt och varmt ibland, men allt går och jag har trivts bra med det. Dock var det väldigt skönt att få ett eget rum och en egen säng under vår vilo- och utvärderingsvecka i Bukoba. Även att få ha en riktig dusch, en sitt-toalett och ett handfat med rinnande vatten kändes väldigt lyxigt. Den senaste månaden har vi duschat med spann och skopa och gått på toa i ett hål i marken. Men som sagt: allt går, och det känns bra att få prova på hur det faktiskt är att leva här. Då blir det mer på riktigt!

Något som jag förvånas över varje dag är den otroliga gästvänlighet och glädje som vi möter överallt här. Under våra 2 veckor i Rwantege bodde vi hos en helt fantastisk kvinna – Frjden Nsangila – som gjorde allt i sin makt för att vi skulle trivas och må bra. Det som däremot ofta blev en barriär mellan oss var språket. Hon och hennes familj talar bara swahili och kihaya, vilket satte stopp för oss att kommunicera på mer avancerad nivå. Det gjorde mig lite ledsen i hjärtat ibland, då det fanns så mycket som jag ville säga och prata med henne om. Men trots det kände jag att vi klickade. Även om vi inte talar samma språk så kunde vi mötas i skrattet. Skratta när vi inte förstod, eller bara när vi haft en bra dag. Hennes enorma gästvänlighet och glädje kommer finnas kvar länge hos mig, som en påminnelse att man måste inte alltid förstå varandra för att vara medmänniska.

Vad som har blivit mer uppenbart för mig här är klasskillnaderna. Människor har generellt sett inte så mycket pengar och ibland känner jag mig som Joacim von Anka när jag drar upp min plånbok full med tanzanianska shillings på marknaden. Standarden på husen är väldigt olika. De hus som vi bott i har varit rejäla cement/tegelhus, med elektricitet och riktiga fönster. Grannens hus har ibland bestått av lerväggar och gräsgolv. Så det är en salig blandning och inte direkta områden där ”rika” respektive ”fattiga” bor. Vi har besökt ett flertal familjer som lever såhär och det känns väldigt långt ifrån den verkligheten som vi lever i hemma i Sverige.

Det är så mycket jag vill berätta och skriva om, men det känns som att mina ord inte riktigt räcker till. Tanzania är ett fantastiskt land och man måste själv komma hit för att se och få uppleva känslan av tacksamhet och glädje som jag fylls med här. Jag hoppas jag har kunnat förmedla lite av den känslan och om det är någon som undrar något så är det bara att höra av sig!

Kram från Maja

Vi tillsammans med pastor Edward i Rwantege

Vi tillsammans med pastor Edward i Rwantege

Jag tillsammans med en massa barn efter gudstjänst i Rwantege.

Jag tillsammans med en massa barn efter gudstjänst i Rwantege.

Vi anländer i Ilemera och välkomnas med sång, dans och blomsterkransar. Vi anländer i Ilemera och välkomnas med sång, dans och blomsterkransar.[/caption]

Jag bakar chapati hos vår värdfamilj i Ilemera.

Jag bakar chapati hos vår värdfamilj i Ilemera.

Snart åker vi!

Hej!

Jag heter Oskar Allerstrand och är en av de fyra stipendiater som åker till Tanzania idag. För ungefär tre månader sedan tog jag studenten från Täby Enskilda Gymnasiums naturvetenskapliga linje. Sedan dess har jag bland annat varit ledare på konfirmationsläger på Fårö för Täby församling, ett väldigt roligt uppdrag. Jag är alltså aktiv i Svenska Kyrkan i Täby församling, och mycket aktiv i SKU Täby där jag sitter i styrelsen. I SKU har jag varit aktiv sedan jag konfirmerade mig år 2012, och har där intresserat mig för internationella frågor. Det var också så jag kom i kontakt med utbytet och bestämde mig för att söka.

Jag är 19 år gammal och utöver mitt engagemang i kyrkan har jag under min gymnasietid hunnit med att jobba som fotbollstränare för ungdomar, engagerat mig i frågor som människohandel, och utvecklat ett intresse för specialkaffe.

Såhär på morgonen innan avfärd känns det supernervöst, jag är orolig för om jag har lyckats packa med allt jag behöver och för hur det kommer att kännas när jag kommer fram. Förhoppningsvis kommer nervositeten lägga sig när jag har satt mig på flygplanet och kommit iväg på riktigt. Jag är full av förhoppningar och är övertygad om att jag kommer att se otroligt mycket häftiga saker och träffa underbara människor.

/Oskar Allerstrand, Stockholms Stift

ska%cc%88rmavbild-2016-09-08-kl-09-58-05

Här är Tanzaniagruppen! Vilket härligt gäng! Ni kan följa oss på instagram @jambotanzania

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här är jag!

image
Foto: BLT/Lena Ehring

Hej!

Mitt namn är Maja Väpnare och jag är en av de 4 som kommer befinna sig i Tanzania i höst, som utsänd genom Ung i den världsvida kyrkan. För att ni ska få en liten bild av vem jag är så ger jag en liten presentation av mig själv:

– Jag är 19 år och kommer från Asarum (Karlshamn, Blekinge). Jag tillhör Lunds stift och är den enda deltagaren som kommer härifrån i år. Mitt engagemang i Svenska kyrkan började i Asarums församling vid 6-7 års ålder. Sedan dess har jag varit med både i kyrkans barnkör, Eftis och juniorgruppen, som sommarkonfirmand och senare Ung ledare, sommarjobbat i grannförsamlingens sommarcafé, samt varit körmedlem i kyrkokören Chorus. För mig är gemenskapen kring tron det viktigaste inom kyrkan och känslan av att man alltid är välkommen dit precis som man är.

Jag tog studenten i våras från det estetiska programmet – inriktning musik, men hoppas på att så småningom kunna gå vidare med mina studier inom mänskliga rättigheter och internationella frågor.

Imorgon åker jag och mina reskamrater iväg på vårt äventyr till Tanzania. Vi kommer befinna oss i och kring staden Bukoba, som ligger vid Victoriasjöns västra strand. Jag är supertaggad på att få åka iväg, samtidigt som det är lite nervöst och vemodigt att säga hejdå till familjen hemma. Men jag vet att detta kommer bli en fantastisk resa och jag kommer ha vuxit så mycket som människa när jag kommer hem i slutet på november. Det är det jag hoppas på i alla fall!

Följ gärna mig & Tanzania-gänget på Instagram:
Privat: @majavapnare
Gemensam: @jambotanzania

Mvh, Maja

Introduktionskurs i Sigtuna

image1

Här är vi – Några av oss i Ung i världsvida kyrkan 2016

Hej där!

Mitt namn är Maja och jag är en av de utbytesdeltagare som kommer åka till Tanzania under hösten 2016. Under den senaste veckan har jag och de andra i årets Ung i världsvida kyrkan-grupp träffats för första gången och tagit del av olika förberedelser inför våra resor till hösten. Kursen hölls på Sigtuna folkhögskola, som ligger kring Mälarens fina miljö. Vi tog del av allt från intressanta föreläsningar om Svenska kyrkans internationella arbete, kulturmöten och övningar i ställningstagande, till diskussioner med landgrupper, träff med tidigare deltagare och en workshop med afrikansk sång, rytm och dans. Vi har fått fantastiskt god mat (6 gånger om dagen – gott!) och lärt känna varandra under några intensiva, men väldigt roliga dagar.

Det som väntar härnäst är egna förberedelser under sommaren. Det är mycket som ska fixas och trixas med innan vi sätter oss på våra plan ut i världen i september. Exempelvis ska vi ta en hel del olika vaccin för att skydda oss mot sjukdomar, köpa bra grejer att ha med i packningen (som myggnät t.ex.), kontakta stift och församling för att sprida ordet om att våra resor, ordna med visum till en del av länderna och mycket mer. Vad gäller visum till Tanzania så är det lite knepigt, eftersom det är ett 90-dagars turistvisum som gäller från den dagen man får sin stämpel i passet. Eftersom vi ska vara iväg i ca 85 dagar är det väldigt tight inpå avresan som vi måste stämpla och vissa av oss har långt till ambassaden i Stockholm. Men det ska nog lösa sig på något sätt! Vi är ju inte de första som ska göra det här. :)

I augusti träffas vi igen och då under en längre period på två veckor. Alla 18 deltagare utgör ett superhärligt gäng och vi ser nog alla fram emot språk- och avresekursen i mitten på augusti. Då kommer vi befinna oss i Uppsala, för att lära oss mer om språk, säkerhetsfrågor, träffa regionsansvariga och få reda på annat som är bra att veta. Tanzaniagänget kommer sedan att resa iväg den 8 september.

Just nu ser jag fram emot hösten med både spänning, iver, en gnutta rädsla, men mest glädje och förväntan! Det kommer bli en unik resa, minst sagt!

/ Maja Väpnare, Lunds stift

GOTHENBURG – THE HOME OF VOLVO

God made the world and the Swedes made Gothenburg. Not only the fact that it is the second largest city in Sweden, but also is the best place you can always visit. Cold winds blowing from the Coast makes the city even colder despite being wormer than most of the Northern parts of Sweden. I think tomorrow it might rain because we have rains almost every day! When you come to Gothenburg don’t forget to bring with you your umbrella.

luther gtb

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fifty years years old, the Ålvsborg Bridge looks as beautiful as if it was built a few years ago.

“Where there are three cars in the parking one is Volvo.” I didn’t know the secret behind this during my first few hours here. Now I know that this is the home of the big car manufacturing company – Volvo.  That is why – here Volvo, there Volvo, everywhere Volvo and Volvo!  I know nothing about the price of one, who was the founder, how it works but I am sure that the name of the car is Volvo. Atleast one person in each family here in Gothenburg has a relationship with Volvo.  Volvo acts like a pivot to Gothemburg economy.

volvo 2

 

 

 

 

 

 

I have two options now, either come with one Volvo to Sigtuna during our last gathering or stay here and work with Volvo!

/ Luther Lutashobya

Luther is from Tanzania, Bukoba district and represents ELCT-NWD – Evangelical Lutheran Church of Tanzania – North Western Diocese in this years Youth Exchange. He is currently, during his second stay in a swedish congregation, placed in Gotenburg together with his traveling companion Enock Jackob.

 

168 timmar

Idag är det en vecka kvar tills vi flyger hem. En vecka. Sju dagar. 168 timmar. Det är med samma skräckblandad förtjusning vi längtar efter Europa, som vi såg fram emot Afrika. Tanzania har blivit vårt hem. Kagera har blivit vår trygghet. Bukoba har blivit vår vardag. Vallentuna, Borensberg och Lannaskede kommer att finnas kvar med samma miljö, samma omgivning och samma människor, men vi är inte samma Felicia, Malin och Anna. Stockholm, Linköping och Växjö kommer för alltid att vara förändrat i våra ögon, och Sverige kommer aldrig någonsin att bli samma land som vi lämnade för snart tre månader sedan. Alldeles för mycket har hänt. Vi har sett, hört och upplevt ting som har förändrat våra värderingar, våra relationer och våra personligheter. Vi har delat hysteriska skratt, salta tårar och energislösande irritation med varandra. Vi har fånat oss, kramats och förälskat oss i våra medmänniskor. Vi har genomgått stora förändringar. Och det har Europa också gjort.

Varje dag har vi haft möjligheten att träffa nya människor. Ibland träffas vi i samband med vårt program, ibland träffas vi på marknaden och ibland träffas vi på gatan. Vi hälsar på swahili och pratar med hjälp av en kaosartad röra av engelska, swahili och handgester när vi inser våra skilda språkkunskaper. Men människan är en nyfiken varelse, och vid nästan varje möte har vi fått frågan om vilken som är den största skillnaden mellan Sverige och Tanzania. Kanske förväntar de sig ett svar som ingriper välfärd, trygghet eller skolgång. Kanske vill de bli inspirerade. Kanske vill de lära sig. Men detta är inte de största skillnaderna som vi har valt att betona. Det finns någonting annat som vi har uppskattat, något som vi blivit inspirerade av och något som vi har att lära oss av: gästvänligheten. Den finns överallt, i det lilla som i det stora. Den finns där när vi blir inbjudna till att dela en måltid. Den finns där när vi blir inbjudna till dela våra berättelser. Den finns där när vi blir inbjudna att värma oss i de mest trånga hushåll. Den finns outtalad i det lilla ordet karibu. Ordet som är ett löfte om vänskap, gemenskap och kärlek. Inbjudan, ordet och löftet som säger: ”Jag ser att du inte har någonting i dina händer. Jag har inte mycket, men jag vill dela det med dig. Allt mitt är ditt. Dela din hunger, din kyla och din historia med mig, så ska jag dela min lycka, mat och eld med dig.” Det är lika vackert varje gång och jag fylls alltid av tro, hopp och kärlek. Tro på att mänskligheten faktiskt inte är helt igenom ond, hopp om att världen snart blir trygg och kärlek för mina medmänniskor. Tänk om det kunde fungera likadant på andra sidan jorden. Tänk om Europa kunde öppna upp sina gränser, om länderna kunde öppna upp sina kontroller och om människorna kunde öppna upp sina hjärtan. ”Jag ser att det du en gång kallade för ditt hem, inte längre är en trygg plats att leva på. Du är välkommen att bo här. Jag har inte mycket plats, men jag vill dela mitt hem med dig. Allt mitt är ditt. Dela dina bekymmer, dina bördor och din ensamhet med mig, så ska jag dela min glädje, värme och kärlek med dig. Tillsammans är vi aldrig ensamma.” Vi kommer från olika delar av världen, men vi är ändå medmänniskor, systrar och bröder. Vi har ett gemensamt ansvar över vår jord och över varandra. Det är lite häftigt.

Om en vecka, sju dagar och 168 timmar befinner vi oss ombord på planet som ska ta oss från vårt ena hem till vårt andra. Men Tanzania har en vecka på att fortsätta ta hand om oss. Tanzania har sju dagar på sig att fortsätta förändra oss. Tanzania har 168 timmar på sig att fortsätta fylla oss med Imani, Tumaini och Upendo. Påminnelsen av dessa tre finns alltid i vår vardag, alltid runt min armled och för evigt i mitt hjärta.

”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka henom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska henom som dig själv.” – Tredje mosebok 19:33-34

Kramar, gemenskap, ansvar, kärlek och världsfred,
Tanzaniagärizarna genom Felicia
image

Party med biskopen

Tiden är något underligt påhitt. Var tar den liksom vägen? Det känns som att inte var alls länge sedan vi hade vår första rundvandring i Kyaka men i själva verket är det ungefär sju veckor sedan. Och så finns det även de sakerna som ibland känns som en evighet sen, som att säga hej då till sin familj och sina vänner.
Tiden rusar iväg trots vissa oerhört sega dagar då jag (och Felicia och Anna också har det visat sig) är oerhört tacksam för att jag besökte pappas bibliotek innan jag åkte. Hur går det till? 85 dagar har blivit till 27. Jag antar att det trots allt ligger något bakom ordspråket ”tiden går fort när man har roligt”.

Nu till det lite mer konkreta. Efter Sergenti att vi bott i Ibura parish. Vi bor nu i våra tredje och sista värdfamiljer där vi alla än så länge trivs rätt bra med tillvaron och schemat.

Vi har fått vara med om två lite unika tillställningar. Till att börja med var det under söndagen den 18 oktober biskopsvigning här i Bukoba. Kyrkan var oerhört fint inredd med ljusslingor, blommor och olika tyger. Människor från alla möjliga delar av jordklotet var närvarande och stämningen var på topp. Gudstjänsten drog igång runt 8.30. Den bjöd på sång, dans, bön, predikan, tal och självklart själva vigningen med överlämningen av mitran ,korset och kräklan. Det mesta hölls på swahili så vi hade ganska stora problem att hänga med och blev lite smått uttråkade innan lunchpausen vid 13.30. Gudstjänsten drog sedan igång igen och avslutades inte förrän runt 19 då det återigen var dags för mat.
Veckan präglades sedan av söndagens biskopsvigning då representanter från bland annat Sverige, Danmark, Tyskland och USA stannade kvar på workshops för att knyta banden mellan den världsvida kyrkan samt finna lösningar på de utmaningar kyrkan och dess projekt ställs inför idag. I och med dessa dagar fick vi chansen att träffa många svenskar, höra deras fantastiska historier och knyta nya kontakter.

Den andra tillställningen är det oerhört intressanta valet som ägde rum den 25 oktober. Utan att gå in på för mycket detaljer så kan jag säga att årets val var ett av de mest intressanta valen i Tanzanias historia. CCM har suttit med makten de senaste 50 åren och för första gången såg det ut som att ett partibyte var på gång. Precis som med allt inom politiken så är alla vi pratat med väldigt vinklade i frågan vad de två partierna står för så vi har ingen aning om ifall ett skifte vore bra eller inte. I och med de starka åsikterna och de nya omständigheterna blev vi, likt många andra, tillsagda att hålla oss hemma, inomhus ifall kaos skulle utbryta. Vi var som tur var inte med om några oroligheter men vi hörde mycket oväsen och fick nyheter om vissa bråk men inget stort upplopp i landet utan det tycks ha varit relativt lugnt. Det blev inget partibyte när det gäller presidenten men vi, som många andra, hoppas att CCM känner lite press och kanske tar sig i kragen i vissa frågor nu när de har starka motståndare inför nästa val.

Nu är det ca 4 veckor kvar fyllda med aktiviteter och upplevelser som vi har att se fram emot. Lycko oss!
image

Tanzaniagärizarna genom Malin

Safari – Ett äventyr på djurens villkor

image

I skrivande stund ligger jag i en säng i en trång båthytt någonstans ute på Lake Victoria, slutdestination – Bukoba. I mitt tycke är detta ett ypperligt tillfälle att klura på ett blogginlägg som förhoppningsvis uppnår mina fina reskamraters skrivarnivå, då jag alltid haft svårt att somna i fordon som rör sig. Det är mörkt utanför fönstret och utanför hyttdörren hörs surret från människor samtalandes i båtens restaurang. Jag hör flera gånger uttrycket CCM, det nuvarande ledande partiet här i Tanzania. Det pratas mycket politik här, mycket mer öppet än vad det är i Sverige och man smyger inte med sina politiska intressen.

Jag må säga att det inte är någon lyxbåt direkt, och att vi var cirka två timmar försenade från hamnen i Mwanza. Men nu är vi påväg, vi är hela och näst intill rena så vi är nöjda.

Vi har just landat efter vad känns som tre dagar drömmandes om ett paradis bland molnen där djur fick röra sig fritt, leka fritt, sova fritt, äta vad de ville, slippa bli slagna av cirkusdirektör er, slippa leva i inhägnader som är endast en tiondel av den arean de borde få leva på. Det vackra med detta var att det inte var en dröm, utan den finaste och mest episka upplevelse jag varit med om. Och där vi stod med bilen cirka två meter ifrån en familj med lejon, eller då när en elefant stod mitt i vägen och åt och inte tänkte flytta på sig i första taget, nöp jag mig många gånger i armen för att se om detta verkligen var på riktigt. Det var det, lyckosamma jag.

Det var otroligt att se så många fina och graciösa djur i sitt rätta element. Under hela vår vistelse på Serengeti nationalpark kändes det som att vi lånade marken av djuren, att det var de som bestämde, de som drog i trådarna. Där var det inte fråga om någon djurparksmentalitet där ett visst slags djur ska befinna sig på ett visst område, utan där djuren var och bestämde sig för att finnas till just då, var vart vi åkte, om ett lejon var suget på att ligga och vila under ett träd var det vad vi fick se, det var ingen som tvingade det att göra konster eller hoppa genom en ring av eld. Det djuren som var ”in charge” helt enkelt.

Dessa tre dagar bestod av häpnadsväckande syner men också spänning och nervositet. Vi fick vara med och se hur ett gäng lejon låg och lurade i buskarna en bit från en vattenbuffel. Det var med spänning vi tittade på lejonen och buffeln fram och tillbaka och tänkte ”kom igen, attackera då, ge oss lite action” eller ”men hallå, hur kan du inte märka att det ligger lejon cirka 20 meter ifrån dig, spriiiing”. Jag tror att många av er kan relatera till någon form av spänning som denna, men jag lovar att om ni upplevde det vi upplevde skulle ni, som jag, aldrig känt er så levande som just i den stunden.

Vi har lärt oss, men också glömt bort cirka 99% av, de olika djurens namn på latin.

Vi har sovit i tält mitt ute i den öppna savannen med både hyenor och lejon strosandes runt om oss där vi lyckligt ovetandes om dem låg och sov. Vi undrade varför ingen väckte oss för att få se men vid närmare eftertanke tror jag att det var bäst, för min och alla andras skull att jag inte behövde bevittna detta, ingen vet nämligen vad jag kunde ställt till med i rent och skärt försvar mot detta enorma kattdjur.

Då jag inser att rösterna utanför båthytten har börjat försvinna, tittar jag på klockan, 23.37. ”Lala” betyder ”sova” på swahili och det är vad jag tänker försöka göra nu. Och drömma om lejon, elefanter, zebror och giraffer.

Usikumwema – Godnatt

Tanzaniagärizarna genom Anna

Det är samma himmel.

Även om solen aldrig lyser så starkt, molnen aldrig ser så hotfulla ut och om stjärnorna aldrig lyser så klart i Sverige som i Tanzania, så bor vi alltid under samma himmel. Det är en trygg tanke som brukar mildra vår hemlängtan, för visst längtar vi ibland. Vi längtar efter maten som får smaklökarna att dansa av glädje. Vi längtar efter kramarna som värmer inombords. Vi längtar efter dem som vi älskar. Vi längtar till det bekanta, trygga och familjära, men ingen av oss är redo att lämna än. Vi hör ihop, Tanzania och dess tre gärizar.

image

Tiden är ett vitt begrepp i Tanzania. Den tar bara slut en gång i livet, därför är det onödigt att ständigt känna sig pressad av tiden. Det är inte en helt dum tanke, den är till och med ganska behaglig, men vår vistelse är dessvärre begränsad och tiden bara rusar iväg. Det är som om vi är fast i det mest vackra timglas, kallat för Tanzania, under tre månader och ständigt kämpar för att hålla oss vid ytan. Under en månad har vi hunnit bo i fyra hem, tre byar och i två familjer. Människan är som en kameleont och jag slutar aldrig förundras över hur fort det går för oss att känna oss hemmastadda i en främmande by. Inte heller slutar jag förundras över familjerna vi bor i. De öppnar upp sitt hem för en främling, får denna främling att känna sig välkommen och ser hur främlingen förändras och blir till en familjemedlem när två veckor redan har gått. Det är magiskt.

Kashenye, det är namnet på den lilla gömda byn som många människor är omedvetna om, som överraskar med den vackraste naturen och som vi har tillbringat tio dagar i. Det är ett sagoland och vi har besökt nästan varje del av det. Vi har sjungit rövarvisan och skrikit vårskrik över bergen som sträcker sig högt över Victoriasjön. Vi har träffat de mest ödmjuka kvinnor. Vi har dansat med de mest vackra tyger knutna runt våra höfter. Vi har lagat köttbullar och potatismos i tre timmar. Vi har upplevt kärleken, värmen och gemenskapen som människorna delar med varandra. Vi har fått ta del av den vackraste av gåvor, minnen att spara i en evighet. Nu väntar dock nästa äventyr – Serengeti och dess djurliv.

Kramar och världsfred,
Tanzaniagärizarna genom Felicia

image