Innan lyktorna slocknar

IMG_1985

Jag har skrivit om i stort sett alla delar av Mattias Lönnebos författarskap här på bloggen (sök i sökfältet så hittar du allt) men en del har fattats. Nu har jag fyllt en lucka och även läst ”Innan lyktorna slocknar” som är hans näst senaste bok.

Boken är en fortsättning på ”Genom skuggornas dal” och utgår precis som den från frälsarkransens pärlor, välkända i kyrkliga sammanhang sedan ett bra tag tillbaka och dessutom uppfunna av Mattias far Martin Lönnebo.

Jag måste nog säga att det var ganska lång startsträcka i början av boken. Kanske hade det varit annorlunda om jag mer varit i rätt åldersgrupp för det kanske blev segt eftersom jag tyckte jag kunde förutse en hel del av det som hände i början. Sedan tog det mer fart och som vanligt kan man fundera på en hel del djupa frågor utifrån boken. Den här gången  utgår boken framförallt från den lilla gröna skapelsepärlan och tankarna går till hållbarheten (eller bristen på den) i våra ekosystem och de tysta små varelser som håller igång allt.

Slutet kanske är lite väl abrupt och går undan lite väl bra och det finns väl en och annan skavank som gör att jag inte håller boken lika högt som ”drömfångarna” som jag läste senast men den är ändå läsvärd och med lite finurlighet kan man säkert hitta många bra ingångar till att tala om vårt ansvar för skapelsen och om att vi inte får förfalla i cynism om vi ska kunna sköta den.

En Gud mäktig nog att hjälpa

 

Jesus som "pantokrator", allhärskaren. Kokar man ner det hela så är det viktiga vad det betyder för oss av trygghet och förtröstan?

Jesus som ”pantokrator”, allhärskaren. Kokar man ner det hela så är det viktiga vad det betyder för oss av trygghet och förtröstan?

Här är en tanke jag gått med sedan jag var på prästmöte för ett tag sedan. Föreläsaren talade (med hjälp av en språklig härledning på hebreiska som jag inte alls kan göra rättvisa så ta detta för vad det är och ring Jesper Svartvik om ni vill ha bättre svar) om Guds allmakt.

Det hebreiska Gudsnamn som brukar förknippas med Guds makt är ”El-shaddai”. Detta har senare på grekiska kommit att bli ”pantokrator” som betyder ”allhärskaren” eller ”den allsmäktige”. Och när den kristna tron rörde sig ut i den grekiska omvärlden så kom man generellt att ha ett betydligt mer filosofiskt förhållningssätt till trons sanningar. Därav mängder av lärda samtal om var gränserna för Guds allmakt går och vad Gud kan och inte kan göra.

Det som var roligt med föreläsningen nu var att jag förstod att det inte var där det började. Allra först måste det ha börjat med en erfarenhet. Inte med spekulationer och smarta distinktioner utan med erfarenheten av att Gud bryr sig om och förmår gripa in. Innan det var fråga om vad Gud är förmögen till var det förundran över att ha en Gud som är mäktig nog att hjälpa oss.

Så är det nog för oss som tror på Gud idag också. Viktigare än den mer abstrakta teoretiska sidan av tron är den personliga. Kanske inte så att det behöver bli privatreligiöst och väldigt individualistiskt men trons viktigaste fråga är ändå hur den hänger ihop med våra liv.

En Gud som är mäktig, åtminstone mäktig nog att hjälpa, och engagerad, även i oss, det är grunden vi måste stå på innan tankarna för vandra vidare.

Vad säger du om detta? Skriv en kommentar!

Jag har förresten skrivit en hel del om makt här på bloggen tidigare. Titta under ämnet ”makt” eller titta på dessa mäktiga inlägg om makt.

Livet som präst förr i tiden

IMG_2067

För en tid sedan hade min församling husförhör i Ljungsarps sockenstuga. Det var inte särskilt välbesökt men gjorde starkt intryck på alla oss som var där. Det var prästen Folke Elbornsson som först berättade om husförhörens historia och sedan dramatiserade ett där han var en mycket barsk präst och vi var hukande rotebönder. Han hade i förväg delat ut små roller för oss att spela så det hela blev väldigt interaktivt och roligt.

Jag har ju redan tidigare förstått att det kanske inte var helt roligt att lära sig sin katekes (en bok som jag verkligen håller högt och gärna lär mig av) under de förutsättningarna, att man skulle bli strängt förhörd såväl på den som på sitt leverne när prästen kom till husförhör.

Vårt husförhör utspelade sig vid något tillfälle på 1800-talet och det var verkligen en dramatiskt annan tid i kyrkan än vår. Ändå sjunger vi ofta samma sånger och ber samma böner som vi gjorde då. Det är samma kyrka men ändå inte. För att samhället är ett helt annat och för att kyrkans plats i samhället förändrats.

Den förenklade sanningen vi brukar säga är att både samhället och kyrkan blivit mer sekulariserat med tiden. Det ligger ju förstås mycket i att kyrkan har mindre plats i människors liv idag men visst var kyrkan förr också ofta väldigt märkligt blandat med det sekulära samhället. Backar man lite så kom det an på prästen att inte bara vara religiös ledare utan bygdens nav och statens förlängda arm.

Prästen skötte utöver sitt ”religiösa” arbete om sin gård, ledde skola och fattigvård, skötte folkbokföringen och läste från predikstolen upp nyheter samt alla nya lagar och förordningar i riket (vilket kunde ta flera timmar efter gudstjänsten på söndagen).

Sett ur allmogens synvinkel var prästen på alla sätt en överhetsperson. Till de mer extrema uppgifterna (helt motsatt hur vi tänker oss själavårdens uppgifter) hörde att skriva ut soldater till krigstjänst och att döma ut mindre straff (såsom att sitta i stocken utanför kyrkan eller på ”horpallen” därinne om man var kvinna och dömd för äktenskapsbrott).

Det hela började förändras i samband med att de borgliga kommunerna delades ut ur församlingarna (kanske 1862?) och vårt moderna sekulära samhälle började ta form.

Som svenskkyrklig präst kan man för all del ha ganska skiftande uppgifter idag också men det känns ändå som att det hänger ihop till en något mindre motsägelsefull helhet.

10 blandade tankar på söndagen

Se punkt 9.

Se punkt 9.

1. Glad andra påsksöndag kära läsare! Nu är det påsk igen och påsken varar än till… pingst.

2. Kyrkan firade som bekant påsk varje vecka tidigare än den började göra det en gång per år så varje söndag är tänkt att vara en påminnelse om Jesu uppståndelsedag. Därav just söndagen som gudstjänstdag.

3. Det har hänt rätt mycket i veckan. I måndags på annandagen hade pastoratet mottagning för vår nya kyrkoherde Patric Cerny i Tranemo och senare på kvällen fick jag vara med och leda en vacker musikgudstjänst i Grimsås kyrka. Sedan har det varit en massa mailande och ringande och allt möjligt och igår var det ”det flödar glädje” pastoratets dag för alla som är engagerade i våra församlingar på olika sätt.

4. Det var en väldigt fin och bra dag. Hoppas det blir många sådana. Mitt bidrag bestod mest i att jag nu faktiskt på riktigt har gjort en tavelutställning av mina lutherbilder och hängt upp dem till beskådan. Det var väldigt roligt och bilderna kompletterades fint av nån slags gammal grisa-dörr hemifrån familjen Blåbergs gård. Den fick man spika teser på.

5. Som det ser ut så kommer förresten utställningen att visas på fler ställen framöver. Hör av dig om det kan vara något för din kyrka eller bibliotek eller vad det nu kan vara för plats som behöver lite Luther-bilder.

6. Utöver utställningen så såg jag förstås till att stå och säga några ord i mikrofonen så att det ska verka som att jag har bidragit väldigt mycket till dagens program i förväg men sanningen är att jag inte kunnat vara med så mycket och förbereda nu när jag är hemma med barn på halvtid. Känns som ett klassiskt prästknep att hålla sig framme så?

7. Så var jag också på ett seminarium med stipendiater från mitt gamla utbytesprogram ”ung i den världsvida kyrkan”. De hade varit i Sydafrika och i Brasilien. Det kändes fint. För 10 år sen stod jag där och berättade om Filippinerna i snarlika sammanhang. Och jag kan nog egentligen inte värdesätta de erfarenheterna för högt.

8. Vi har fått nya grannar. Jag har ansträngt mig för att hälsa och verka vettig och allt. Ganska snart kommer ändå dagen då jag springer på dem glatt visslande iklädd kaftan så det är bra att inte vara för läskig från början.

9. Några dagar före påsk hittade jag den här märkliga skapelsen på bilden ovan här hemma. Två tygormar upphängda på en sopskyffel. Jag väljer att tolka det som att barnen har lekt Mose i öknen med ormen på staven som räddade från dödliga ormbett. Tänk att mina små barn redan kommit så långt i meditationerna över påskens djupa innebörd genom bibelns berättelse som helhet!

10. Vad gör du idag? Skriv gärna en kommentar!

Dinosauriejägarna

"Dinosauriejägarna"

”Dinosauriejägarna”

Det är sällan jag hinner läsa några vidare tjocka böcker nuförtiden men plötsligt har det i alla fall hänt! Jag var på biblioteket och hittade ”Dinosauriejägarna” som jag tänkt läsa en lång tid men nu var tiden på något sätt inne.

Dinosaurier var en väldigt stor del av mitt liv under mellanstadieåren. Drömmen var att jag en dag skulle bli en paleontolog och ägna mig helt åt dinosaurierna. Efter att ha gått naturvetenskapligt gymnasium så bytte jag sedan spår i livet och blev så småningom präst istället. Nu har i alla fall dinosaurierna återvänt till mitt liv eftersom mina barn tidigt börjat intressera sig för alla mina gamla konstiga böcker.

Så nu har jag då läst denna spännande bok med vetenskapshistoria. ”Dinosauriejägarna”. Det är en bok om pionjärerna på 1800-talet som var först med att börja ana existensen av nu utdöda djur som levt före oss. Det är en historia med namn som Gideon Mantell och Richard Owen som jag känt till sedan jag var liten men som nu fått konturerna ifyllda med personligheter och slitsam vardagsverklighet. Den ena knäckte förresten både äktenskap och hälsa i jakten på fossil, den andre visade sig ha haft psykopatiska drag och visa de värsta sidorna av akademiskt intrigerande.

Det är också en bok om evolutionsteorins förhistoria och av den anledningen är den relevant för den här bloggen. Vid bokens början blir vetenskapsgrenen geologi långsamt till och det börjar anas att jorden är mycket äldre än man trott med enbart bibeln som källa. Några av vetenskapsmännen gör tappra försök att harmoniera de nya rönen med bibelns skapelseberättelse men det blir allt svårare i takt med att bilden blir klarare. I slutet av boken kommer Darwins lära om det naturliga urvalet att slutligen kasta allt över ända.

Det är ju olyckligt att det under lång tid i många kyrkliga läger framstått som att naturvetenskap och kristen tro inte går att förena. I boken anar man att mycket av det ligger i att de tidiga utvecklingsteorierna kom från Frankrike och förknippades med politisk radikalism. Den ”gudagivna” ordningen i samhället var hotad om naturens skapelseordning var det. I England var dessutom många av de tidiga geologerna präster (som William Buckland som namngav Megalosaurus) och gjorde vad de kunde för att vinna erkännande för sin nya vetenskap utan att skapa en omöjlig situation gentemot kyrkan.

Det är en fascinerande berättelse man får ta del av. Om när man från att ha hittat en eller okänd benbit eller tand började återskapa hela jordens historia!

 

Jag har dött som du -Guds son i dödsriket

Jesus stiger ner till dödsriket och bryter sönder dess portar.

Jesus stiger ner till dödsriket och bryter sönder dess portar.

Även idag på påskafton vill jag dela en slags dikt med dig. Påskaftonen är en dag då det inte händer något i påskfirandet. Jesus ligger i graven och väntar på att uppstå på den tredje dagen. Men detta är ändå dagen då vi ska minnas det som står i trosbekännelsen ”nedstigen till dödsriket”. Våra trossyskon runt jorden firar hur Jesus steg ner där för att befria dess fångar.

 

 Jag har dött som du

 

-Guds son? Vad gör du i dödsriket?

-Jag har dött som du.

-Min död var en svår död. Den sista tiden var bara smärta.

-Jag har dött som du.

-Och inte blev det lättare för rädslan och ångesten som gjorde det outhärdligt även de stunder då smärtan gav med sig.

-Jag har dött som du.

-Det smärtar mig också att jag aldrig fick upprättelse för det jag lidit oförtjänt för. Det är så mycket som jag fått lämna ouppklarat.

-Jag har dött som du.

-Jag stod så ensam. Ingen förstod vad jag gick igenom. Och himlen verkade tom och tyst.

-Jag har dött som du.

-Jag skäms att säga det till dig, men jag var inte tapper. Jag uthärdade inte utan förtvivlade och ropade ut min ensamhet.

-Jag har dött som du.

-Guds son. Det är gott att du är här. Nu känns det som att jag är hemma igen i min Faders hus. Stanna här och var med oss.

-Jag är alltid med dig. Jag har kommit för att söka upp det förlorade. Jag har kommit för att ta dig hem.

-Är det inte slut? Finns det något efter denna plats?

-Denna plats är verkligen slutet. Världens slut.

-Tack ändå att du kommit hit.

-Gud gör allting nytt. Ta min hand min vän. Den första dagen gryr redan.

Tas det här emot? -poesi på långfredagen

Jesus på korset. Jag tycker om att det ser så utsmyckat och vackert ut, som en dyrbar gåva.

Jesus på korset. Jag tycker om att det ser så utsmyckat och vackert ut, som en dyrbar gåva.

Lite poesi på långfredagen. Det är svårt att skriva något som man leva upp till den här dagen men de här orden kom i alla fall till mig efter skärtorsdagsmässan igår.

Tas det här emot

 

Så ofta är jag osäker

På om det jag gör blir värdesatt

Eller om det jag lagt möda på

Ändå tas emot med ett jaså

Eller till och med kritiseras

Herre, är du som jag?

Längtar du efter att det du gör av kärlek

Ska tas emot

Av mig. Oss.

Att ge och få är ibland samma

Ge mig glädjen i att ge

Och låt mig glädja dig

Med att ta emot

Digitaliserad kristendom -en gästbloggpost

Foto 2017-04-07 13 31 51

Kära läsare! Idag har jag än en gång glädjen att ha Daniel Azzopardi som gästbloggaren på Vandra Vägen. Denna gång om vad som händer med kyrkorna när de påverkas av digitaliseringen av samhället. Mycket intressant och viktigt att tänka på i vår tid. Ordet över till dig Daniel!

Digitaliseringen av kristendomen – en nödvändig trend?

Förra veckan kommunicerade ledarskapet bakom den ryskortodoxa kyrkan sitt ställningstagande om sociala medier. I Yelokhovo-katedralens väggar ekade missnöjet kring ungdomars användning om de här medierna, och enligt kyrkans ledning valde man att klassificera sociala medier under benämningen ”en sjukdom”.

– Vissa människor finner ingen mening i livet, bortsett från de ”lajks” som de får. Har de ingen annan mening så ser vi det hela som en stor tragedi, löd meddelandet.

Det var dock inte bara sociala media som var ett nytt problem för kristendomen, påstod ledarskapet. Ett annat problem ansågs vara bildinnehåll som dessa medier sprider eller kan sprida, vilka i sin tur kan leda till syndfulla tankar.

Men trots den ryskortodoxa kyrkans dramatiserande inställning till sociala medier så har andra kristliga inriktningar kommunicerat en annorlunda, mer positiv inställning under samma vecka. Den största överraskningen kommer från den katolska kyrkan som för första gången någonsin väljer ut en biskop som får vara med och närvara på SXSW Festival (ett evenemang som består av konferenser, workshops och festivaler inom musik, film och teknisk interaktion). Enligt uppgifter till Npr.org ska den katolska biskopen Paul Tighe, även känd som den katolska kyrkans ”medieguru” diskutera kyrkans roll på sociala medier.

Ledarskapet i Vatikanstaten har länge varit skeptiska till sociala medier och internet, men sedan påven dök upp på Twitter verkar kyrkoledningen fått en mer liberal inställning till teknik och digitaliseringen i våra samhällen. En liknande trend har återsetts bland andra kristliga inriktningar, inte minst inom den anglikanska rörelsen i USA som gått ett steg längre och börjat acceptera donationer i form av bitcoins. Överraskande nog har fenomenet och kyrkornas digitalisering öppnat upp för en helt ny industri, inte minst inom underhållningsbranschen som snabbt fångat upp kyrkornas intresse för digitala medier. Ett tydligt exempel kan återses hos många av de underhållningssajter som nyligen implementerat bitcoins inom diverse segment. Som användare kan du alltså skänka bidrag eller pengar till kyrkliga verksamheter även om du inte tillhör någon specifik kyrka eller församling. Kyrkan som mottar din gåva kommer i det här fallet aldrig få veta att den kommer från dig (om du självklart inte märker den uttryckligen).

De resultat som digitaliseringen medfört har varit utstickande och kyrkorna sägs ha inspirerat många nya följare. Bäst verkar det ha gått för den lokala pastorn Mark Helton som fått idén att starta interaktiva gudstjänster på nätet. Varje månad har han över 5 000 följare som deltar i gudstjänsterna genom sina mobiltelefoner, surfplattor och datorskärmar.

– Det har verkligen öppnat upp ögonen för mig, säger han i en intervju.

– Teknologin har gett oss otroliga möjligheter för att sprida bibelns budskap.

Den sociala närvaron på internet har alltså blivit ett betydelsefullt kapitel för kyrkans framtid. Skulle det då fungera i Europa som i USA, och vilka konsekvenser kan det medföra?

Förra helgen befann jag mig i den österrikiska huvudstaden Wien på en bibelcirkel tillsammans med åtta andra studenter. När vi talade om digitaliseringen fanns det både positiva och negativa kommentarer. Slutsatsen var hursomhelst att digitaliseringen och de sociala medierna var bra för samtliga kristliga inriktningar såväl som religionen i sin helhet.

Tyngdpunkten ansågs ligga i interaktion snarare än marknadsföring och reklam. Ett exempel som låg till grund för teorin var pastorn Adam Webers sociala genomslag på nätet. Sedan hans kyrka började arbeta med sociala medier 2006 har antalet medlemmar expanderat från 30 till 4 000. På Twitter har den lokala kyrkan 13 000 följare, respektive 33 000 på Facebook.

Enligt Weber låg den framgångsrika hemligheten i interaktion med de användare som söker efter lokala kyrkor på nätet, bibelsvar eller böner. Kyrkan svarar vanligtvis inom loppet av en timme och övervakar aktiviteter på daglig basis. Ser man att någon förlorat en familjemedlem eller vän så är kyrkan väldigt snabb på att interagera med dessa användare. Men målet verkar ändå ligga i att kommunicera med människor snarare än att ”marknadsföra” kristendomen eller bomba följarna med bibelcitat.

Hur stora är de svenska samfunden på Facebook?

Nedan kan du se en aktuell lista på de mest inflytelserika kyrkosidorna på Facebook och antalet följare respektive sida har.

1. Svenska kyrkan: 55 330

2. Frälsningsarmén: 15 489

3. Equmeniakyrkan: 4 368
4. S:t Bola Koptiska Ortodoxa Kyrkan: 4 124
5. Evangeliska frikyrkan: 2 576

6. Svenska missionskyrkan: 2 031

7. S:Ta Maria Armeniska Apostoliska Kyrkan i Södertälje: 1 243
8. Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga: 1 036

9. Serbisk Ortodoxa Kyrkan i Göteborg: 863
10. Ortodoxa kyrkan i Sverige: 839
11. Kyrkan på Pride: 803

12. Livets ord: 579

13. Mor Johannes – Syrisk Ortodoxa Kyrkan i Märsta: 503
14. Svenska baptistsamfundet: 343

15. Metodistkyrkan: 238

 

 

Bor vi alla i Djursholm? Nåd för nutidssvensken

Denne person bor absolut inte i Djursholm. Ett enklare liv där man lättare ser livet som gåva?

Denne person bor absolut inte i Djursholm. Ett enklare liv där man lättare ser livet som gåva?

Jag fortsätter att skriva tankar utifrån präst och diakonmötet om nåd för ett tag sedan. Pekka Mellergård skrev i sin del av prästmötesboken om något som jag tror är väldigt relevant för kyrkan idag.

Tydligen finns det en undersökning om livet i Djursholm där en del av landets toppskikt lever sina liv. Det kräver visst en del att bo där för det gäller att vara framgångsrik på i stort sett alla livets områden för att duga. Karriär, träning, smak och skötsamma barn och så vidare. Och dessutom skriver Pekka att resten av Sverige strävar mot att bli som Djursholm.

Utifrån detta skriver han följande citat om nåden att inte behöva vara perfekt:

”Hur många längtar inte efter befrielse från krav på att vara perfekt? Att bara få vara? Att vara accepterad och kanske till och med älskad. Helt utan motprestation? Är det vad Nåd handlar om i Sverige på 2010-talet?” (nåd i realtid s70)

Detta hänger förstås mycket ihop med en tro på Gud. I alla fall för mig. Att vi har vårt värde utifrån att vi är skapade och älskade av Gud.

Vad säger du? Skriv en kommentar!

Hjältarnas seriebibel

Mose med lagtavlorna, ur hjältarnas seriebibel

Mose med lagtavlorna, ur hjältarnas seriebibel

Man håller ju liksom lite koll på både bibelutgivningen och serieutgivningen i landet. Så när det kommer nya seriebiblar vill jag gärna ta en titt på dem. Nu nyligen har libris förlag gett ut ”hjältarnas seriebibel” och den har jag läst.

Gamla seriebiblar är ofta rätt tråkigt tecknade men den här flörtar, som namnet antyder, en hel del med superhjälteestetiken. Det är dramatiska bilder och ofta mörka färger och kanske har det gått lite överstyr när de bibliska personerna fått olika superhjältenamn på engelska (Jesus heter ”the Son” och Mose ”Law man”) men det kan man ju leva med.

Bibeln är en tjock bok och det är nog lätt hänt att det blir så att en del bibelberättelser blir riktigt bra återgivna, andra kanske mindre bra och en tredje grupp snabbsplolar man förbi lite pliktskyldigt. Det är också intressant att fundera över den stora skillnaden i stil när vi kommer fram till Jesus och nya testamentet. Som helhet tycker jag ändå att det här är en bra seriebibel. Den jag håller allra högst är Madsens ”Människosonen” som verkligen är en fantastisk skildring av framförallt johannesevangeliet. Sen kom det en riktigt bra mangaseriebibel som heter Messias, med fortsättning i apostlagärningarna. Men sedan kanske hjältarnas seriebibel kommer trea.