Bön om att göra nytta

Inte helt till nytta, dessa gondoler. Så är de ju också på samma ställe allihop. Kanske därför?

Inte helt till nytta, dessa gondoler. Så är de ju också på samma ställe allihop. Kanske därför?

Så var det fredag igen och det betyder i vanlig ordning bön här på bloggen. Jag hittade den vackra bön i den katolska bönboken Oremus och den vill jag gärna be tillsammans med dig var du än är för jag tror det är en god bön. Låt oss be.

Låt mig göra nytta utan att tränga mig på, så att jag blir till hjälp för andra utan att förödmjuka dem. Vänd mitt hjärta till allt som är ringa och oansenligt så att jag bryr mig om det som ingen annan bryr sig om. Lär mig att vänta, lyssna och tiga. Gör mig liten och fattig nog att ta emot hjälp av andra. Led mig på vägen genom denna värld när jag söker bröd för färden, när jag söker dig. Amen

Pokemonkristendom

Min snälla fru lade upp den här bilden på mig häromdagen. Tillsammans med en liten rackare som fanns just där. Eller gjorde den det?

Min snälla fru lade upp den här bilden på mig häromdagen. Tillsammans med en liten rackare som fanns just där. Eller gjorde den det?

Det är mycket med Pokémon just nu. Jag tror att jag kan ha varit lite för gammal när det första pokemon kom eller så hade jag bara inga kompisar som spelade det eller så tyckte jag att de där japanska figurerna var för konstiga. Hur som helst har jag aldrig hållit på med  Pokemon alls. Nu har jag testat lite Pokemon Go med min fru för att se vad det är.

MEN det här är ju ändå en klurigt teologisk blogg så ni trodde väl inte att det här plötsligt skulle handla om ett spel? På ett sätt kanske det gör det men min associationer har spunnit vidare en bit. Dessutom har jag inte gått särskilt djupt i spelet så det här får röra en grundläggande beståndsdel.

Grejen med pokemonspelet är ju att det utspelar sig i ”augmented reality” -man lägger ett lager av information över den geografiska verkligheten så att man rör sig i spelet när man rör sig i terrängen. Och så plötsligt ”finns” det små monster och ställen där man får bollar och allt möjligt på olika platser i ens närmiljö.

Kyrkor har på många ställen sammanfallit med "Pokestops" av olika slag. Ofta snyggt och trevligt bemötande. Som här.

Kyrkor har på många ställen sammanfallit med ”Pokestops” av olika slag. Ofta snyggt och trevligt bemötande. Som här.

Det är ju en bra fråga på vilket sätt monstren och det andra ”finns”. De hänger ju bevisligen ihop med platser, men finns de där? Det är en intressant fråga eftersom även andra, till exempel de flesta kristna, på ett liknande sätt menar att det finns en osynlig verklighet bortom och överlappande den vi ser och tar på. Det känns som att jag skulle behöva någon stabil teolog här med lite gamla latinska distinktioner så att vi kan reda ut vad som är skillnaden i existens mellan en ängel och en pokemon.

Jag är nyfiken på alla som vill bidra med sina tankar nedan. Själv tänker jag mig att den andliga verkligheten inte bara är som ett lager klistrat utanpå verkligheten och utan egentlig kontakt med den utan som något som finns både immanent (närvarande i den värld vi ser omkring oss) och transcendent (bortom det vi ser och rör vid).

Jag har skrivit en något mer genomarbetade bloggpost om ”panteism, naturalism och en kristen världsbild” här tidigare. Läs gärna den.

Jag tänker satsa på att mynta ett nytt begrepp – ”pokemonkristendom” för kristen tro som saknar verklig kontakt med vår vardagsverklighet utan som liksom bara är klistrad utanpå. Kanske lite långsökt eller krångligt men skulle det slå hårt så kom ihåg var du hörde det först.

En del skulle förstås säga att kristen tro bara är människors hittepå och i så fall kanske man kan säga att änglar (eller vad det nu kan vara) och pokemons finns på precis samma sätt eftersom de båda bara finns på grund av oss människor. Eller så skulle den andliga verkligheten finnas där likafullt utan att det fanns en enda människa som kunde ana den.

Vad säger du om detta? Skriv gärna en kommentar!

Att läsa bibeln som man läser serier

Riktigt humorlös och eländig syn på kristen tro. I serieform. Ur "Chick tracts"

Riktigt humorlös och eländig syn på kristen tro. I serieform. Ur ”Chick tracts”

Jag lyssnar en del på Kalle Linds pod ”Snedtänkt” om allehanda obskyra ämnen. Nyligen hörde jag honom tala om superhjältar i ett gammalt avsnitt. Som du som följt Vandra Vägen ett tag vet så är det ett ämne som alltid engagerar mig så det var förstås roligt att höra. Kalle själv var ganska skeptisk mot superhjälteserier och hade aldrig läst några som barn så han fiskade många gånger efter om hans samtalspartner Jimmy Wallin VERKLIGEN tyckte serier var roligt och häftigt eller om även han kunde inse att det ibland var ganska larvigt och töntigt.

Jimmy svarade då att han givetvis också kunde se att det var rätt märkliga och löjliga saker som försiggick i seriernas värld men att han ändå älskade dem högt. Det gjorde liksom inget, hans kärlek till serierna var för stark och grundmurad så den tålde att han blev lite töntig som serieläsare.

Plötsligt drämde han till med en liknelse vid bibeln. Han sa något i stil med att han kanske läste serier ungefär som en troende läste bibeln. Han höll dem så högt att han kunde bortse från mycket underligheter. Typ så. Jag tyckte det var en intressant bild för det sätter fingret på några saker kring bibelläsande.

1. Även inbitna bibelläsare kan (tvärtemot vad många kanske tror?) ha förmåga att se hur märkliga och underliga många saker är i bibelns värld. Ser man det inte som något hot så kan det hända att det bara blir roligare att läsa bibeln tack vare dem.

2. Många som är mer skeptiska till bibeln kan nog anta att mer inbitna bibelläsare missat att tänka på en hel massa problematiska saker som rör motsägelser i bibeltexten, omöjligheter i berättelserna eller vad det nu kan vara men jag tror det brukar vara tvärtom. Att ju mer man fördjupat sig, desto fler stenar har man vänt på. I alla fall om man vågar ha en öppen och ärlig inställning till sin bibelläsning.

2. Man skulle kanske kunna säga att man kan älska bibeln, tolka sitt liv utifrån den och hålla den väldigt högt men ändå ha ett avslappnat förhållande till den. Kanske rentav skämta om den personerna i den. Och kanske är det över huvud taget inte ens någon motsägelse i det. Det kanske snarare är en del av att älska den?

Så tänker jag. Hur tänker du?

”Grunden” -poesi på Vandra Vägen

Jag vet inte så mycket om denna tavla mer än att det är vacker och passande.

Jag vet inte så mycket om denna tavla mer än att det är vacker och passande.

Jag fortsätter att ruva på söndagens bibeltexter. Här är en dikt jag kunde ha läst i någon av gudstjänsterna om jag kommit ihåg det.

Grunden

 

Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns

var fanns jag den dag då den lades

jorden under fötterna

fotosyntesens underverk

släktenas stafett där vi nu fått pinnen

den mor som födde mig

och bakom allt

ett ömt leende

 

jorden står på stadig grund, den kan aldrig i evighet rubbas

den virvlar för evigt i stjärnors och planeters dans

vilande i starka krafters grepp

uppspänd i naturkonstanternas nät

som armar på en bjälke

 

På denna lilla plats i denna korta tid

har jag att bygga

med det jag fått

lär mig ändå

att bygga för evigheten

med det enda material

som evigt består

Att se på världen med kristna ögon

 

Petrus och Paulus ser klart hur Kyrkan ska vara.

Petrus och Paulus ser klart hur Kyrkan ska vara.

Här är nu min predikan från igår. Den har jag nu hållit fyra gånger under gårdagen och vänt och vridit på formuleringarna. Det var en intressant övning i att se hur olika det är att säga i stort sett samma sak på olika ställen och för olika människor. Det kan inte sägas för många gånger att en predikan faktiskt är något vi gör tillsammans. Det går inte att predika bra utan att känna att man har församlingen med sig. Det hade jag nog för det mesta igår men någon gång var det trögt och då känns genast innehållet sämre också lustigt nog. Väldigt tänkvärt. Nog pratat. Här är vad jag sade om att bygga hus på stadig grund. Hoppas det är till glädje.

8e efter trefaldighet 2016 årg 2

(texter: Ord 7:1-3, 1 Kor 3:10-15, Matt 7:22-29)

”Bygg inte hus på en sandig strand, bygg inte hus på grus. Kanske verkar det ok men en dag du ångrar dig, du måste bygga huset en gång till. Du måste bygga huset på ett berg, på en stadig grund som inte rubbar sig. Så när stormen piskar på har du frid i ditt hus ändå”.

Det kanske är en välkänd barnsång för fler än mig? Det är hur som helst som vanligt att det ofta är väldigt djupa sanningar som finns i det enkla i barnsångerna. Idag så handlar det ju också om det grundläggande så det passar bra.

Rubriken för dagen är alltså ”andlig klarsyn” och det låter ganska svårt men det handlar om ganska påtagliga saker. Förra veckan var det Kristi förklarings dag och tre lärjungar fick se klart på berget hur det egentligen är med Jesus och med allt här i livet. Det de såg, den större verklighet som omger oss, gjorde att de sedan måste se på allting annorlunda i sina liv och det är nog det det handlar om idag. Hur kan jag se på världen med kristna ögon. Se på den och leva i den utifrån det jag tror på?

För att krångla till det lite så har jag också tänkt hänvisa till kyrkofadern Augustinus. Han gjorde en uppdelning i om hur vi borde förhålla oss till allt i livet, och hur vi i själva verket gör. Vi borde hålla Gud som det högsta i livet och så använda det andra för att uppnå detta goda. Fast istället gör vi ofta helt tvärtom och njuter av allt möjligt i livet och håller det som det högsta goda och använder också Gud för våra egna syften, för att ge oss lycka eller rikedom eller makt eller vad det nu är vi vill ha. Allt skapat är egentligen gott och har sitt ursprung hos Gud men det blir dåligt när det får fel plats i våra liv. Så tänkte Augustinus och jag tror fler än jag känner igen sig i det. Det blir en fråga om vad som är högst i våra liv och vad som ska ha en underordnad plats.

Man kan också uttrycka det som att det är värt att fundera på vad som är grunden i våra liv. Vad vi bygger på. Det som är det mest grundläggande för att livet ska vara gott. Det står mycket om grunden både i episteltexten och i evangelietexten. Egentligen i den gammaltestamentliga också för där står det om att ”hålla fast vid Guds bud”, pränta in dem i sitt hjärta och sitt liv på olika sätt så att man lever utifrån Guds vilja, det är ju stadig mark får man säga.

Först talar Jesus om att många ska säga att de gjort både det ena och det andra i hans namn (och riktigt imponerande saker dessutom, profeterat och drivit ut demoner och gjort underverk) men så får de en utskällning istället. Det där är ett tufft stycke. De kallas till och med för ondskans hantlangare.

Vad är det som det handlar om här? Vi vet ju förstås att man kan göra mycket dumt i Guds namn och att det har varit så genom tiderna och det är rimligt att Jesus blir arg för det. En vänlig tolkning är att de som det handlar om inte alls i första hand är ute efter att göra Jesu namn stort utan snarare sitt eget. Och använt sig av Jesus för sina egna syften. Som Augustinus alltså. De använder sig av Gud för att få annat. Status eller berömmelse eller pengar och så vidare. Och Jesus genomskådar dem. Vi kanske inte gör det lika lätt. Vare sig det gäller oss själva eller andra utan lyckas lura oss själva rätt bra i det längsta.

Det finns ingen annan grund att bygga på än den som redan ligger, skriver Paulus. Det kommer tiden att utvisa. Man kan grunda sitt liv på allt möjligt men förr eller senare så visar det sig ohållbart. När stormarna kommer och regnet det faller. Jesus säger att den stadiga grunden är att lyssna på honom och handla därefter. Som alltid när det gäller Jesus så är han och hans budskap ett. Man kunde lika gärna ha sagt att den som ser på Jesu liv och tar till sig det och följer hans exempel, den står på stadig grund. Det står att Jesus undervisade med makt och inte som de skriftlärda. Det kanske ligger i de orden att Jesus undervisade med hela sitt liv? Att man kunde se att han fick ihop det själv i praktiken? Jesus är också den som faktiskt får sina prioriteringar rätt tänker jag. Som håller Faderns vilja som det högsta goda och använder sig av allt det andra för att njuta av Fadern härlighet. Han ser den i ängens liljor och himlens fåglar som fyller honom med förundran och lovsång. Han ser den i orättvisor som måste få ett slut för Guds kärleks skull, när djävulen prövar honom med löften om makt eller rikedom säger han att han litar på att få allt han behöver ur Guds hand, utan att för den delen se det skapade som ont eller dåligt. Han bygger sitt hus på berggrunden och det håller. Det håller till och med i döden, då är han ändå trygg i Guds händer.

Och Jesus ger oss en klippa att stå på. Hans kärlek starkare än döden och kraft från den heliga Anden. Sedan har vi att bygga på den klippgrunden och inte på något annat. Bygga våra liv där. Det här är intressant för det innebär BÅDE att vi står på trygg mark tillsammans med Gud och att vi ligger helt i hans händer. OCH att vi själva får bidra med de vi är och det vi kan och göra det bästa möjliga för andra med det.

Paulus skriver om att man kan bygga med olika material. Då menar han att bygga Kristi Kyrka. I versen efter vår står det också att ”ni är Guds tempel” och det är något att stanna upp inför det också. Som Lönnebo skriver ”jag är liten, fastän stor, för i mitt hjärta Gud bor”. Då förstår vi att bygga våra liv och att bygga Kristi Kyrka inte är olika saker. Vi är ju delar av den kyrkan. Väldigt, väldigt små delar men ändå viktiga. Så vi får bygga tillsammans, och bidra var och en.

Jag funderar mycket på alla de byggmaterial som räknas upp. Vi förstår i alla fall att de inte är lika bra, guld och ädelsten eller grus och damm. Och en dag ska bygget prövas med eld och då ska det märkas vad som håller. Den som bygger ska själv räddas står det och det är ju skönt. Det är inget skrytbygge det handlar om, att vi ska åstadkomma mycket för att imponera, då är vi ju där igen med de som utnyttjar Gud för sina egna syften och för att göra sig själva ett namn. Paulus skriver faktiskt på ett annat mycket berömt ställe om vilka material som håller för evigheten:

Nu består dessa tre. Tron, hoppet och kärleken. Om det är det vi bygger med ska det bestå. Och störst av dem är kärleken.

Det är ett bygge som aldrig blir färdigt. Förrän Gud avslutar arbetet. Vi är satta som kyrkbyggare, som tempelväktare kring Guds skatt, hela livet. Till att tacka och lovsjunga Gud och låta allt få sin rätta plats genom det.

Vad är det då att se på världen med kristna ögon? Att minnas att jag har fast mark under fötterna. V måste inte skapa oss själva eller skapa livets mening eller göra våra liv viktiga. Stå stadigt och sedan höja blicken till vad jag kan göra för min nästa med det jag fått.

9 blandade tankar på söndagen

Präst som välsignar ett flygplan. Hoppas verkligen inte att det är ett krigsplan för då visar de inte prov på värst mycket andlig klarsyn.

Präst som välsignar ett flygplan. Hoppas verkligen inte att det är ett krigsplan för då visar de inte prov på värst mycket andlig klarsyn.

1. Idag ska jag sätta personligt rekord i antal ledda gudstjänster. Innan dagen är slut kommer jag att ha firat 5 gudstjänster varav en är dopgudstjänst för mitt kusinbarn.

2. När man ändå ska predika många gånger så passar det väl bra med ett riktigt knepigt ämne också. ”Andlig klarsyn”. Frågorna om hur man som kristen ska se på stort och smått är ju rätt knepiga minst sagt.

3. Kantor Mikael berättade att söndagens tema förr hette ”sanning och sken” men att det nog inte hade varit så lyckat nu eftersom många skulle associera ”sken” mer till ljus än till ”skenbild”, alltså något falskt. Ligger nog mycket i det men frågan är om det är helt tydligt vad ”andlig klarsyn” är heller?

4. I och med denna söndag går jag på semester några veckor. Bloggen strävar nog vidare som vanligt utom kanske någon dag då jag är på resande fot men det blir inte heller några långa resor med så små barn hemma.

5. Appropå gårdagens diktbloggpost så stämmer det att vi varit och plockat blåbär i stora lass häromdagen. I smålandsskogarna. Jag har säkert sagt det förr men de där tallmoarna är nog den natur i världen som talar mest till min själ. Stora ord men jag blir alldeles upprymd när jag kommer in i tallskog, om ens bara billedes.

6. En dag ska jag vandra genom Småland ut till östkusten.

7. I alla fall, apropå andlig klarsyn. Dagens predikan kommer upp här i vanlig ordning i morgon. Jag ska försöka säga något om att bygga sitt liv på en stadig grund. Och att det nog är desto viktigare som man får räkna med att hålla på och bygga och greja livet igenom.

8. Jag såg några som spelade PokemonGo i Ulricehamn igår. Jag tror jag var för gammal när pokemon kom eller nåt för jag har aldrig testat det.

9. Vad gör du idag? Skriv gärna en rad!

Dikt från blåbärsskogen

Bär.

Bär.

 

Där i blåbärsskogen såg jag den plötsligt

Min girighet

Så svårt det är för mig

Att gå förbi

Några av sommarens bär

Jag vill ha dem alla

Äga detta överflöd

Och så såg jag också det andra

Den väldiga rikedom

Som visar sig

I hur du ger utan att räkna och väga

Lär mig

Bön i semestertid

Inte så fredlig resa. Dåliga föredömen.

Inte så fredlig resa. Dåliga föredömen.

Det är fredag precis mitt i juli och semestertider för många. Dagens fredagsbön utgår från det. En bön för egen och andras semester. Låt oss be:

Tack Gud, för att så många får semester. Välsigna alla åkande, vandrande, vilande. Välsigna längtan till orörda marker och daggfrisk renhet. Tala du i stillheten! Tänk, Gud, på alla som inte får någon ledighet eller bara halv eller bråkdels, därför att arbete och ansvar inte släpper taget, eller därför att sjukdom och sorg, hungersnöd och krig, fängelse och slavdrift inte beviljar semester. Tänk på dem, Gud, för Kristi skull. Hjälp, Gud, att jag är kristen under semestern, kristen som anonym på främmande ort, kristen i trafiken, kristen i fjällstugan, kristen på campingplatsen, kristen i allt och alltid. Hör min bön för Kristi skull. Amen

 

(tradition och liv nummer 566)

Predikanten som ståuppare

Står upp.

Står upp.

Jag träffade för några år sedan en kollega som gav sig på standup. Det gick inte så bra i första försöket för det skilde sig nog rätt mycket från den vanliga talarsituationen för en präst. Jag tror dock inte att han gett sig utan försökte igen. Jag hoppas det blev bra och roligt till slut.

Jag har nu talat mycket i några år och fått en del rutin. Nu börjar jag känna att jag kan släppa manus och fånga infallen i stunden när jag märker att situationen i rummet passar för det. Det betyder också att jag hållit på så mycket att jag upptäcker en massa nya saker att ta itu med om kroppsspråk och allt möjligt så det jag skriver här handlar inte alls om hur bra jag blivit. Jag har bara kommit att tänka att detta med att predika nog på ett viktigt sätt borde likna standup. (Brasklapp här för att jag sett väldigt lite standup live så jag vet inte helt vad jag talar om).

Standupen kännetecknas av att det inte finns någon ”fjärde vägg”. Man talar inte till någon tänkt allmänhet utan pratar med just de som finns där i lokalen. Man kan gå så långt som att peka ut folk och tala direkt till dem. Så ska man inte göra som präst och dessutom handlar en predikan inte om att roa på samma vis (fast tråkig ska den inte vara). En bra predikan ska kännas som något som uppstår där och då och händer i rummet, inte som något som står på ett papper som blir uppläst. Det där är en hög ribba att lägga men något ska man ju sträva efter.

Jag är förstås väldigt införstådd med att de flesta människor över huvud taget inte skulle tänka orden ”predikan” och ”fängslande” i samma mening och det är nog också del i problemet. Som predikant har man i regel låga förväntningar på sig och då är det på något sätt svårare att göra bra ifrån sig.

Det var lite korta tankar om predikan. Hur ser du på predikan? Är det en höjdpunkt eller ett nödvändigt ont i gudstjänsten? Skriv en kommentar!

Bloggarens perfekta liv

Notera fönstret i örat och den icke bortfotoshopade halva fiolen.

Notera fönstret i örat och den icke bortfotoshopade halva fiolen.

Lite halvt på skoj är jag med i en grupp för bloggare på nätet. Ofta har jag ganska lite utbyte av det som skrivs där eftersom Vandra Vägen är en lite annan slags blogg men ibland kommer det upp något som väcker tankar ändå.

Nyligen var det en som hade punktat upp några punkter om att göra livet på nätet lättare för sina läsare (och att livet ska vara lättare att leva om möjligt tycker ju jag också).

Hon hade en rad punkter om att våga visa upp en mer osminkad sida av sitt liv även på sin blogg och i sociala medier. Det verkade ligga på en helt annan nivå än jag varit i närheten av. Som att åtminstone någon gång ibland inte bara lägga upp helt perfekt tillrättalagda kort på sig själv och sitt hem utan visa lite mer hur det verkligen brukar se ut. ”Fast visst kan man köra lite i fotoshop men inte för mycket”, typ.

Jag håller trots allt helt och hållet med både om diagnosen och behandlingen av problemet. Det kan vara svårt att se andras perfekta (tror man) liv på nätet. Det är skönt när det vägs upp av mer osminkade beskrivningar av vardagsslitet så kan man känna att det trots allt är normalt att ha det så.

Jag skriver ju väldigt lite om mitt privatliv här så det här berör knappt Vandra Vägen men för kännedom kan jag berätta att jag utöver bloggen har ett ostädat hem med barn som ganska ofta bråkar och tar fram sämre sidor i mig, inte orkar eller hinner hålla kontakten med mina vänner eller motionera och emellanåt är ganska tyngd av mitt arbete. Det är nog det normala att livet inte är så värst perfekt.

Eller vad säger du? Skriv gärna en kommentar!