Sårade kämpar. Kanske börjar deras svåraste strid nu? Få räknas fast man blivit svag?
Sedan jag skrev om Brene Browns TED-talk häromsistens har jag gått vidare och lyssnat på en längre intervju jag hittade med henne på iTunes. Även den var väldigt givande. Brene Brown berättade att hon hade utmanat sig själv och, typ, för en gångs skull hållit sitt föredrag på ett ganska självutlämnande sätt. Och så plötsligt spreds föredraget som vinden på nätet. När intervjun spelades in hade det setts av 6 miljoner och nu är det över 15 miljoner som sett det. Det intressanta med det är att när man ser att något gjort sådan succé tänker man givetvis att det är en fantastiskt framgångsrik och lyckad person som står bakom. I själva verket var hon mest skakad och rädd över den plötsliga spridningen. Det var ju, som hon sa, svårt för henne att inte ha saker under kontroll.
Hon sade också något specifikt om män och svaghet som jag tänkte dela. Hon berättade om en man hon mött som sa att ”hans fru och barn skulle hellre se honom död än se honom trilla ner från sin vita häst”.
Tanken var så här. I teorin tycker många kvinnor att män ska vara sårbara och kunna prata om känslor. I praktiken kan det mycket väl hända att de är oförmögna att hantera mannens svaghet när den verkligen visar sig. Någon sorts dubbel bestraffning skulle man kunna säga. Det blir fel hur man än gör.
I en kultur som har svårt att hantera svaghet så har jag ingen anledning att ifrågasätta det här egentligen. Jag tror att de flesta, både kvinnor och män, har svårigheter med svaghet. Jag tror jag kan känna igen mig i det hon sagt själv också till viss del. Som präst lever man ju ofta i den konstiga paradoxen att man bär på ett budskap om vila, frihet från prestation (prästation som det kanske borde stavas) och så vidare samtidigt som många arbetar alldeles för mycket. Det finns mycket goodwill att hämta i att tala varmt om svaghet och mjuka värden men när det kommer till kritan förväntas man kanske ändå vara svag?
Som alltid är det svårt att få ihop våra värderingar med hur vi faktiskt lever. Och i ett samhälle genompyrt av förakt för svaghet vill vi kanske gärna undvika allt som kan påminna oss om de sidorna hos oss själva?
Jag vill gärna ta del om dina tankar om det här. Skriv en kommentar, blogga om det själv och fundera på det framöver. Svaghet och styrka är nog något vi alla borde tänka mer på?
Lämna ett svar