Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Vikten av att inte följa med sin tid

Altaruppsatsen i Kinne-Kleva kyrka

Altaruppsatsen i Kinne-Kleva kyrka

Här är en annan sak jag tänkt skriva många gånger. En av de kyrkor i pastoratet jag arbetat en hel del i är Kinne-Kleva kyrka några kilometer från Husaby. Där ser altaret ut så här. På altaret står ett krucifix som ser ut så här:

Jesus lider på korset

Jesus lider på korset

Det har stått i den gamla rivna kyrkan i Sil och är äldre än Kinne-Kleva nuvarande kyrka. Dock inte så mycket äldre än man kunde tro. Jag har alltid trott att det var medeltida men tydligen är det från 1700-talet. Jag tror mina tankar har kvar sin poäng ändå, det kunde lika gärna ha varit äldre…

Kontrasten är rätt stor mot resten av altaruppsatsen som ser ut så här:

Ett naket och abstrakt kors. Fint och fromt?

Ett naket och abstrakt kors. Fint och fromt?

Utanför bilden står också bokstäverna alpha och omega (syns på översta bilden). Korset är mer stiliserat, törnekronan och en mantel hänger över det. Vid korsets fot ser man korset, ankaret och hjärtat, symbolerna för tro hopp och kärlek (och varför ankaret är symbol för hopp och hjärtat för kärlek har jag skrivit om tidigare).

Det här är kyrkliga utsmyckningar från en helt annan tid, med helt andra ideal. Den medeltida konsten är ibland rätt brutal i sitt sätt att framställa mänskligt liv, smärta, lidande, tro och så vidare. Altaruppsatsen är från 180-talet då kyrkan byggdes. En tid då idealen istället (i upplysningsanda och utifrån romantiken och så där, jag är inte helbra på att hålla isär det där) gjorde att man avbildade den kristna tron i abstrakta symboler. Det återspeglar nog också hur det såg ut i predikningar och sånger. Det rörde sig nog gärna mer på ideplanet eller i frågor om ideal, moral och så vidare än om historiska händelser (här får du rätta mig om jag är ute och cyklar).

Poängen med det här är att det är bra att inte vara för historielös som kyrka. Pendeln svänger hit och dit och tidens ideal skiftar kraftigt. I efterhand kan det nästan bli löjligt hur ensidigt man tänkt i vissa tider. Och då kanske det är så när framtiden tänker på oss? Lärdom om historien gör i alla fall att vi kan veta att det finns fler sätt att se på tillvaron än det som råder just nu. Det sägs att om kyrkan gifter sig med tidsandan så blir hon väldigt snart änka, tidsandan växlar hela tiden.

Tvärt emot vad vi ofta tänker i vårt högmod så var folk förr i tiden inte dummare än vi är idag. Däremot så gjorde de som de flesta av oss gör nu, följer med strömmen. Men kyrkan kan inte bara följa med strömmen, den måste vara en motström.

Vad tänker du om det här?

Kommentarer

4 svar till ”Vikten av att inte följa med sin tid”

  1. Profilbild för Lena P

    Jag håller med dig. Kyrkan ska vara så konstant så möjligt, utan att precis behöva bli bokstavstrogen. Men eftersom de flesta människor följer med strömmen, och en del av dem till och med gör det mot sin egen vilja, tycker jag att en del av kyrkans uppgift ska vara att vara just ett ankare för oss. Ett ställe där tiden lite grann står stilla. Det var ju trots allt 2000 år sedan det hände, och personligen tycker jag om det där tidsankaret eller hur jag ska säga. Att kan sitta i kyrkan och veta att så här har kristina gjort i 2000 år.

  2. Profilbild för Rebellas andra

    Så du tänker att kors-ankare-hjärta för tro-hopp-kärlek är en symboluppsättning som hör moderniteten till? (precis som den där förfärliga öga i triangeln-grejen för treenigheten. Fast en bra bit bättre.)

    De första sjömän som tatuerade in tro-hopp-kärlek kanske ville uttrycka något religiöst. När Georg Wallin tatuerade in sin var det förmodligen mer en sjömanssymbol, att bekräfta sin identitet som sailor. (Men vad vet man.)
    https://www.yumpu.com/sv/document/view/35919493/tro-hopp-och-karlek-bildserie-om-sjomannen-sjohistoriska/5

    Här sjunger Gösta Ekman d.ä. ”Byssan lull”. Jag letade upp den på grund av versen om ”sjökistan har trenne figurer”. Sista versen blev en bonus – den har jag aldrig hört. En lustig ”treenighet” med fadern, sonen och Maria (precis som Muhammed lär skildra den kristna treenigheten, f.ö.) Jag tror mig förstå att den finns med i Evert Taubes utgåva av denna gamla sjömansvisa. Huruvida den är traditionell eller något som han har diktat till lär vi aldrig få veta, men jag håller nog på det första mest för att dessa två sista verser inte känns som Taubes favoritgenre.
    https://www.youtube.com/watch?v=oGDohCcjwSg

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Jo det är en konstig treenighet det där, det kan man reta sig på varje gång man hör sången 😉

      Jag tror det finns en ganska stark koppling mellan sjöfarare och religion genom tiderna. De har ju bokstavligen varit ute på farligt vatten och då är det skönt att ha någon att hålla i handen. Det låter ju helt rimligt att man spunnit vidare och funderat på ankaret som man ju haft i blickfånget. Hade jag predikat för sjömän hade jag i alla fall helt säkert talat mycket om ankaret.

      Det kan säkert finnas äldre avbildningar av kors ankare och hjärta, inte minst finns det många folkliga tror jag. Men i kyrkor ser man dem ofta mer i såna abstrakta moderna sammanhang.

      1. Profilbild för Rebellas andra

        Det kan ju vara en ursprungligen folklig symbolkombination. Inte ofta som saker vandrar i den riktningen, från det folkliga till finrummen, men visst händer det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.