Läskigt monster under sängen. Inte så lätt att skilja på fantasi och verklighet när man är liten.
Jag tycker jag hittar fler och fler aspekter av vad det kan finnas för innebörd i Jesu ord om att himmelriket tillhör de som är som barn. Idag tänker jag att barnens tid kanske liknar evigheten?
Som vuxen lever man mitt i klocktiden. Man har grepp om timmarna, dagarna, månader och år framåt. Det är nog allt oftare till och med så att vi lever i vad som kallats ”ögonblickets tyranni”, där det hela tiden är det nya som pockar på som styr vår tillvaro. Tid är något vi har ont om. En resurs man tänker på i termer av brist.
Jag skrev för ett tag sedan om tid i bibliskt perspektiv (”tid är timing”, läs den om du missat). Gud lever inte i tiden som vi utan man brukar istället tala om ”evigheten”, ett helt annat slags tid som är omöjlig att greppa från vår horisont, kanske som ett evighetsnu. Gud har all tid i världen.
Och det har barn också. Små barn lever i ett ständigt nu. Närvaron är total i det som sker. Kanske är det något som vi ska eftersträva?
Jesus själv verkar kännetecknas av att just fånga tillfällena och vara herre över sin tid på ett suveränt sätt. Så är det väl också så att om man är Gud mitt ibland oss så är man också evigheten mitt i tiden.
Man kan inte backa sin utveckling och bli barn som man en gång var. Men jag hoppas man kan gå framåt i sin utveckling tills man blir barn på nytt. Hur som helst kanske barnets tillvaro, eller våra liv när de är som mest förtätade i nuet är den bästa bild vi kan göra oss av hur evigheten hos Gud ter sig? Tid som kvalitet, och närvaro.
Lämna ett svar