En man med tunga bördor. Brevbäraren i det här fallet. Men också Frodo. Eller Kristus.
Det här är den tredje och sista bloggposten om kristusgestalter i Tolkiens berättelse om härskarringen. Jag har tidigare skrivit om Aragorn -konungen och om Gandalf. Nu är det dags för den mest uppenbart kristuslika gestalten i eposet nämligen hobbiten Frodo. Sen ska jag försöka knyta ihop säcken med lite allmänna intressantheter.
Mordors makt är så stor att den inte kan besegras endast med svärd. Det faller istället på Frodo att göra ett desperat försök att förstöra härskarringen i domsbergets eld. Sedan ringens sällskap skingrats blir det Frodo och Sam som ensamma får göra den långa vandringen.
Frodo är ingen krigare. Våld är inte hans grej och mot slutet av berättelsen är det uppenbart att han håller fast vid det. Inte ens då Fylke är invaderat godtar han våldets väg. Här finns förstås likheterna med Jesus som offrade sig själv istället för att förgöra sina fiender med våld.
Liksom Gandalf och Aragorn dör Frodo längs vägen. I alla fall nästan. Han blir stucken av honmonstret på väg in i Mordor och Sam tar honom för död. Här finns det säkert många finurliga detaljer man kan tänka vidare på. Det att honmonstret har en gadd för tankarna till Paulus ord om ”död, var är din udd” eller till ”det första löftet” där Eva får höra att hennes avkomma ska trampa sönder ormens huvud och ormen ska stinga honom i hälen. Hur som helst blir Frodo berövad allt in på bara skinnet och förs in i Mordor som ju är ett slags dödsrike. Där får han liv igen och blir räddad av Sam. Väl där nere i mörkret besegrar han sedan ondskan genom att förstöra ringen (Sam kan också liknas vid Simon från Kyrene som bar Jesu kors eftersom han fick bära ringen år Frodo under denna del av färden).
Sa jag att Frodo förstörde ringen? Faktum är att han ju inte gör det. I sista stund vacklar han och vägrar göra sig av med ringen. Vore det inte för att Gollum tar ringen i sista stund hade allt gått om intet. I det här kan man se att ingen av Tolkiens kristusgestalter är någon riktig frälsare. De är bara ett slags förebilder. I Tolkiens värld verkar det också finnas en motsvarighet till ”Guds försyn” som gör att de mest omöjliga situationer ändå löser sig. Allt samverkar trots allt till det goda för de som kämpar mot Sauron.
Frodo överlever hela företaget men finner sedan att hans Fylke blivit härjat och själv är han en bruten hobbit. Märkt av sina sår i kropp och själ kan han inte återvända till ett normalt liv. Hans offer är totalt men så har det också räddat världen. I allt detta påminner alltså Frodo om Kristus och dennes död på korset där Jesus vända ondskans vapen mot densjälv.
Sammanfattningsvis vill jag påminna om tanken på ”Jesu Kristi trefaldiga ämbete”. Jesus är den verklige konungen, den sanne profeten och den syndfria offerprästen. De gestalter jag skrivit om i den här bloggpostserien belyser det. Aragorn är förstås konungen, Frodo är översteprästen som genom sitt offer ger världen nytt liv och gör ondskan om intet. Gandalf är profeten. Den som känner de djupa mysterierna och hjälper de goda kraftena framåt med den (gudomliga?) ledning han ger.
Som vanligt finns det säkert mycket mer att säga om Frodo. Hjälp mig med det och skriv en kommentar om det du tycker jag missat!
Lämna ett svar