Fina uniformer. Herremän.
Jag tycker mycket om dramaserien ”Downton Abbey”. Till och med såpass att jag och min fru till slut tittat ikapp på den första säsongen och dessutom andra av bara farten. Men vad har Downton Abbey med den här bloggen att göra?
Ett framträdande drag i serien är att även om adelsfamiljen Crawley och deras tjänstefolk på ett sätt lever i olika världar så hänger deras liv också ihop på många sätt. Det rörde sig förstås ofta om mycket långa anställningar om man var trotjänare på ett gods och relationen mellan herrskap och tjänstefolk var inte heller alls ordnad som på nutida arbetsplatser.
Det var förstås så att herrskapet förväntade sig mycket av lojalitet och diskretion av sitt husfolk och att det många gånger måste ha varit väldigt krävande. Samtidigt framgår det att herrskapets plikter mot tjänstefolket också gick långt bortom att betala lön och sånt. Den som var anställd verkar också varit någon som husbonden tog på sig att ta hand om på olika sätt.
Ett exempel från Downton Abbey är under första världskriget då det så småningom visar sig att de i det manliga tjänstefolket som inte kallats in till armen inte har det för att änkegrevinnan dragit i trådarna bland sina kontakter och skyddat dem från fara. De tillhörde huset och tjänade, och då skulle man också i gengäld (må så vara helt utan att fråga dem om vad de själva tyckte många gånger) ordna det så bra som möjligt för dem och skydda dem från fara.
Så långt Downton Abbey. När jag skrev bloggposterna utifrån boken ”utan västerländska glasögon” blev jag uppmärksammad på att det jag beskrivit ovan är en bra illustration till hur Paulus ibland förklarade den kristna tron.
”Downstairs”, lite mindre glamour.
Om nu det England vi möter i Downton Abbey är mindre uppstyrt än vårt samhälle vad gäller formaliseringen av anställningar och så så var det i så fall ännu mer så med den medelhavskultur de första kristna levde i. Just hur man ordnade relationerna ger oss faktiskt många bra ledtrådar till hur vi ska förstå bibeltexterna. Häng med nu i följande resonemang. Det är lite långt men oerhört fascinerande.
Samhället var ordnat som ett intrikat nät av förpliktande relationer. Man brukar kalla systemet för ”patronussystemet”. En patronus (som brukspatron ungefär alltså) var en person med makt och anseende som andra sökte sig till för att få hjälp. Den som sökte hjälp kallades ”klient”, vilket vi ju känner igen. Den här sortens relationer var grundbulten i hur allt fungerade i romarriket.
Det var förstås fråga om väldigt ojämlika relationer, precis som i Downton, vad gäller maktförhållandet mellan parterna men det var också på sitt sätt förtroliga relationer. Klienten gick till patronen för hjälp och beskydd, patronen gav det mot att klienten var lojal och kanske gav en och annan gentjänst ibland.
Det som sticker av från vårt nutida sätt att tänka är att hos oss är lagar alltid överordnade sociala relationer i samhällsbygget. Det är självklart för oss att ”land ska med lag byggas” som Gustav Vasa sa. Så var det inte i den kultur bibeln skrevs i. Där var det (som det fortfarande är i stora delar av världen) så att man främst tänkte på de förpliktelser som följde med relationerna man stod i. Hemskt korrumperat om man frågar en västerlänning men helt självklart om man frågar den tidens människor.
Vi är vana att se på lagar som något absolut och något som gäller utan undantag. Vi kanske till och med tänker oss att Gud själv skulle vara underställd de lagar han gett sitt folk, eller för den delen de hot om ödeläggelse han ibland kommer med i gamla testamentet. Så framstår det dock inte i bibeln. Gud ångrar sig många gånger när han ser att den kärleksfulla relationen till folket ändå binder honom med starkare band än de ord han yttrat. Gud framstår som friare än vi tror gentemot sina egna lagar, och mer bunden än vi tror gentemot sina ”patronförpliktelser” mot de han lovat beskydd.
Gud är alltså helt fri att agera som Gud vill, men Gud avstår sin frihet genom de löften han ger de sina. Vi kan känna igen Jesus sätt att vara i det.
Nu till det bästa.
Paulus verkar tänka väldigt mycket i de här banorna när han navigerar sig fram i församlingarna och undviker att sätta sig i tacksamhetsskuld till någon för att inte bli bunden till lojalitet utom mot evangeliet. Det är till och med så att när han skriver om tro och om nåd så använder han sig av vardagsspråk som förknippades med patronussystemet.
Paulus talar om tro som ”pistis” på grekiska vilket var det ord som användes för trohet och beroende mot sin patronus. Nåd heter å andra sidan ”charis” och användes för de tjänster eller gåvor en patronus gav sin klient. Det var ord som uttryckte dynamiken i en nära men ojämnlik relation. För Paulus var det självklart att förstå relationen mellan Gud och människa i de termerna.
Genom dopet får vi alltså löfte om Guds nåd mot att vi är en del av den grupp som söker sig till Gud efter hjälp. Glasklart och mycket lätt att förstå för Paulus första läsare. Knepigare för oss som inte lever i samma kultur och tänker på sammas sätt.
En tillämpning som är viktig är förstås att detta med att följa regler inte alls är kärnan i den kristna tron, som det kanske framstått de senaste århundradena. Gud sätter alltid relationen främst. Olika regler kanske till och med är olika viktiga för olika människor utifrån de utmaningar vi står i.
Där har något att bita i, och kanske att meditera över när vi sitter och ser nästa säsong av Downton Abbey? Vad tänker du om detta? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar