Jag hörde om någon klassisk teolog som hade funderat mycket på dygder, att öva sig i att handla gott mot andra.
Han (vem det nu var, hojta till om du vet) menade att det finns vardagsdygder och äkta dygder. Vardagsdygderna står för den överväldigande mängden av goda gärningar så vi ska vara tacksamma att de finns. Problemet med dem är att de rymmer sin motsats i sig.
Tanken är att de flesta gånger vi handlar gott gör vi det antingen utifrån rädsla eller utifrån högmod. Vi kan till exempel vara rädda för konsekvenserna en handling skulle få rent juridiskt eller i hur andra skulle se på oss om vi begick den. Du kan säkert hitta gott om exempel från ditt eget liv på goda handlingar som motiveras på detta sätt. Ibland sägs det att sann karaktär syns på hur vi handlar när vi inte riskerar att åka fast. Då är vi inne på det här.
Handla gott utifrån högmod gör vi om den främsta drivkraften är att vi ska få känna oss bättre än andra människor. ”Så där skulle jag aldrig göra” kan vi tänka och känna oss nöjda med oss själva. (Och Jesus säger då att vi redan tagit ut vår lön.)
Problemet med dygder som drivs av rädsla och högmod är förstås att ju mer vi är styrda av rädsla och högmod (och om man handlar utifrån dem så matar man förstås dessa drivkrafter ytterligare) desto mer dåliga gärningar blir det också. Man kan inte gå via rädsla och högmod för att lära sig älska sin nästa.
Äkta dygd är när vi gör gott för att det är gott. För att vår medmänniska behöver det. Det är betydligt ovanligare. I praktiken är det nog också så att den äkta dygden inte visar sig i ren form utan att de går i varandra. Hur vi övar oss i den är värt att fundera mer på en annan gång. Skriv gärna en kommentar om du har tankar om detta! Idag får det räcka att konstatera att vi inte genast ska tro vi är så goda människor för att vi råkar handla gott.
Lämna ett svar