Det finns ett begrepp, speciecism, som innebär att man graderar djur utifrån vad djuret anses vara värt för oss. Genom speciecism kan vi bestämma vilka djur vi vill ha som husdjur och vilka djur vi vill äta. Hund och gris är kanske det tydligaste exemplet. Att föda upp hundar till slakt är otänkbart medan grisfarmar för de flesta (än så länge) anses vara alldeles naturligt. Vi väljer helt enkelt ut vilka djur som kan slaktas för vår mathållning utifrån hur väl de passar oss som husdjur eller något annat passande kriterium. Problemen kommer när vi lär känna grisen eller hönan som visar sig ha känslor och intelligens. Den vi har en varm relation till har vi svårt att döda. Därför är det heller inte konstigt att dagens uppfödning är skild från vår åsyn.

Jag tror att vi inte vill påminnas om att det är levande kännande varelser som hamnar på våra tallrikar. Själv har jag tänkt väldigt långsamt i frågan om varför jag gör skillnad på djur? En massa psykologiska argument kan förstås radas upp här, men det som ändå känns viktigt är att våga utmanas av vad speciecism gör med oss.

Någon har sagt: vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor. Ända sedan skapelsens början har vi faktiskt relaterat till djuren på olika sätt. I början stod djuren inte alls på menyn. Den första skapelseberättelsen talar om att både människor och djur ska leva av fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 

Rätt så snart efter människans fall blev dock djur en del av den dagliga kosten. Kött har genom tiderna ansetts dyrbart och sparats till särskilda tillfällen. Men i takt med att djurstallarna har blivit större och produktionen av kött alltmer har industrialiserats så har priserna gått ner och vi har också blivit mindre kräsna med vad för kött vi äter. Samtidigt pågår flitiga debatter vad som ska ingå i djurskyddet och vad som kan anses vara klimatvänligt kött. För den som sen vill se varje djur som en individ så blir förstås frågan än mer komplex.

Så frågan är hur viktig den där frågan ”om hunden får komma med till himlen” är. Jag tror att djur kommer till himlen. Men jag tror att de gör det för sin egen skull och inte som våra ägodelar. Jag tror att vi kan vara fullständigt trygga med att Gud har hela sin skapelse i sin hand. Jag tror att vi kommer att möta många djur i himlen. Inte vet jag hur himlen ser ut och hur Gud ordnar allt sådant men i det stora hela, Gud är ju långt större än min hjärna kan räkna ut så jag sätter min tillit till Skaparen att det ordnar sig. Och jag är glad över att vår värld är en ofullkomlig spegelbild av himlen. Vi har något att se fram emot, samtidigt som vi får arbeta på att göra vår värld här och nu mer himmelslik.