En banan från Costa Rica

Jag tänkte dela med mig av en berättelse, eller insikt kanske jag ska säga, efter ett besök jag gjorde i våras under min tid i den Lutherska kyrkan i Costa Rica. Först ska det sägas att Costa Rica är ett helt fantastiskt land, med otrolig natur och varmhjärtade människor. Men det finns stora problem med klyftor även här, och en större del av marken används till ananas- och bananodlingar. Och det är precis det jag ska prata om, ett besök till ett område fullt av bananodlingar.

”I veckan fick vi möjlighet att åka med en av prästerna i kyrkan till den sydöstliga delen av landet, den karibiska kusten som gränsar mot Panama. Väl där åkte vi med honom till fackmöten på de bananplantager som sträcker sig så långt ögat når där borta och fick sedan åka ut till ett boendekomplex för att ha en stund med bibelstudier och samtal. Jag kan väl säga med att det är tre stora amerikanskägda företag det handlar om i detta fallet…

Jag kan börja med att säga att det enligt lag är en rättighet att få ha fackföreningar, men i praktiken ser det helt annorlunda ut. Folk åker i fängelse för sitt engagemang, polisen kommer, företagen tillåter dem inte och man kan bli av med jobbet om man går med. Börjar man kräva sina rättigheter hotar företagen med att stänga ner plantagerna. Därför möter man en uppförsbacke redan där. Diskrimineringen på plantagerna fortsätter dock mycket längre. För det första är den största andelen arbetare immigrerande indianer från Panama, och för det andra är kvinnornas situation väldigt svår. För att få jobb som kvinna måste man vara costarican, indiankvinnorna står utan arbete.  Indianerna har också fått lida mycket, tvingats prata spanska och förbjudits undervisning av sitt språk i skolan. Detta är dock något som börjar förändras nu.

Utöver diskrimineringen och svårigheterna för facket är arbetsvillkoren för arbetarna väldigt svåra. Några av männen som arbetade med bananerna berättade tagande historier för oss, som jag ska försöka sammanfatta:

Möte med facket

• Arbetet börjar så fort man blir myndig. Som en man sa: ”Jag började jobba när jag var 18 år och lämnade min ungdom.”
• Kemikalierna sprids med hjälp av lågtgående flygplan, vilket innebär att de som går på fälten titt som tätt blir duschade av kemikalier. En man förklarade ”Vi är sjuka av gifterna, vi har dem i våra kroppar.”
• Arbetet kan pågå 10-12 timmar varje dag, åtminstone sex dagar i veckan. Och mer arbete kan det bli, allt beror av hur mycket bananer det finns. Ingen får gå innan alla bananer är färdigförpackade.
• Kroppen tar stryk av det tunga arbetet och när man börjar närma sig 50 ses man som långsam och ”förbrukad”, vilket innebär att företaget hellre anställer en pigg 18-åring och den äldre mannen får sparken.
• Företagen hotar arbetarna med att man inte längre vill köpa bananer. En kille frågade mig om man fortfarande äter bananer i Europa, eftersom han hade fått höra att vi inte ville ha mer bananer.
• Bananerna besprutas flitigt. Och när man valt ut de bananer som ska skeppas till andra delar av världen badar man den extra mycket i gifter för att de ska klara resan.
• Tempot på arbetet är högt, och skulle man av någon anledning vara sen (även om det är för att man har haft mer arbete) tillbaka från fältet får man lida för det.
• Plantagerna skapar monokulturer som förstår den naturliga floran och faunan. Men inte bara det. Monokulturer gör det även lättare för skadedjur att slå ut hela fält, vilket gör att man tvingas bespruta växterna ännu mer…

Några av husen arbetarna bor i. Men dessa var riktigt fina jämfört med många andra.

Detta är verkligheten för alla dem som arbetar med att förse oss med frukt. Det är såhär den frukt vi köper produceras. Stora företag som utnyttjar människor, miljön, för att tjäna mer pengar. Små producenter som säljer till företag men som inte får i närheten så mycket betalt som de borde. Och tusentals människor som kämpar varje dag för sina familjers överlevnad, för att vi ska kunna köpa billig frukt. Tänk på det nästa gång ni står i affären och väljer mellan en vanlig banan och en Fairtrade (som är det bästa alternativet som finns idag). Fairtrade har dock inte riktigt nått någon utbredning i Costa Rica än, men ökar efterfrågan ökar produktionen. Det är så det fungerar. Och vi är en del av allt det här. Alla valen vi gör när vi står i affären kommer direkt påverka människor på andra sidan jorden som har det betydligt svårare än vi.”

Och till slut, kom ihåg att detta bara är bananernas historia. (till exempel ananasen besprutas ännu hårdare, innebär tuffare villkor för arbetarna som till skillnad från bananplantagerna arbetar dygnet runt) Alla varor, alla produkter bär på en egen historia, men det vi vet är att vi kan påverka hur den historian ska se ut i framtiden.

Amanda Björksell, Ageravolontär