Förra helgen deltog jag i en dag om Hiv som Sveriges Kristna råd och Svenska Kyrkan anordnade på Sigtuna Folkhögskola. Under dagen deltog människor från olika religiösa samfund och från organsiationer som Hiv Sverige och Noaks Ark. Själv var jag där i egenskap av RUTbildare för Svenska kyrkans unga.
Dagen inleddes med orden ’vi är alla en del av Kristi kropp, och Kristi kropp har hiv – vad innebär det för oss?’
Dessa ord blev oerhört starka för mig och har följt mig sedan dess.
Alla är vi en del av Guds skapelse och alla är vi systrar och bröder. Hiv är inte en sjukdom som drabbar andra, den drabbar oss allihopa.
När Hiv kom till Sverige var det tre grupper av människor som drabbades hårdast, narkomaner, prostituerade och homosexuella män. Detta gjorde att hiv blev en fråga om moral och det sågs som en sjukdom som var självförvållad. Först när ’vanliga’ människor insjuknade började man ta den på allvar.
Även idag har vi denna synen, hiv är idag en sjukdom som främst drabbar människor i andra delar av världen, det drabbar ’dom andra’. I biskopsbrevet om ’hiv i ett globalt perspektiv’ som kom ut 2007 skriver Svenska Kyrkans biskopar om kyrkans ansvar att lyfta frågan om hiv utifrån parollen ’Kristi kropp har hiv’ alltså är det inte något som drabbar ’dom andra’, det drabbar oss.
Hiv är en sjukdom som generellt drabbar människor som redan lever i utsatthet. Antalet hivsmittade kvinnor ökar i jämförelse med hivsmittade män, vilket delvis beror på att kvinnor i många länder inte har makt över sin sexualitet. Idag finns det bromsmediciner som är såpass utvecklade att man kan leva ett friskt och normalt liv. Men av ekonomiska och infrastrukturella skäl saknar människor i många länder tillgång till dessa mediciner. I biskopsbrevet från 2007 menar biskoparna att det är omöjligt att bekämpa fattigdomen utan att samtidigt jobba med hivfrågan, det är heller inte möjligt att bekämpa hivepedemin utan att samtidigt angripa fattigdomsproblematiken.
Fattigdomen i världen kan heller inte bekämpas utan de rika ländernas medverkan. Inte för att ’vi’ är så mycket bättre än ’dom’ utan för att kampen mot snefördelningen av världens resurser som påverkar länders möjlighet till utveckling ligger i våra händer.
Våra biskopar tar även upp sin egen skuld i hivfrågan genom att ifrågasätta och utmana kyrkans oförmåga att tala om sexualetiska frågor. Äntligen, säger jag! Hiv har inget med moral att göra och sexualiteten, som är en av Guds största gåvor, måste sluta skambeläggas.
Under den här dagen i Sigtuna blev det än mer tydligt för mig att sjukdomens mest påtagliga biverkning är ensamheten och skammen. Bromsmedicinerna gör att du, om du är född i rätt del av världen, kan leva ett normalt liv utan att någonsin behöva bli sjuk. Trots det är det få som vågar berätta om sin sjukdom, och bland dem som gör det är det många som fortfarande möts av avståndstagande. När Jesus levde fanns inte hiv, däremot spetälska, och vi vet ju alla att Jesus aldrig lät sådan stigmatisering gå obemärkt förbi, så låt oss gå ut och göra som han, för det är ju som Jesus själv sa ’Sannerligen, det ni har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni också gjort för mig’ Matt 25:40.
Idag är det världsaidsdagen och runt om i våra kyrkor firas idag mässa med minnesstund för alla de människor som dött i aids. Själv kommer jag att fira mässa i Göteborgs Domkyrka tillsammans med familj och vänner.
Hur kommer du att uppmärksamma denna dag och dessa människor?
Lisa Gerenmark, Ageravolontär och RUTbildare
Söker man på hiv på svenska kyrkans hemsida får man 4170 träffar, om du mot förmodan inte orkar läsa igenom allt rekommenderar jag att läsa mer om Svenska Kyrkans arbete med hiv här.
Källor:
Biskopsbrev om hiv i ett globalt perspektiv
Den tysta sjukdomen
Svenska kyrkans internationella arbete
Lämna ett svar