Pandemin som världen nu befinner sig i påverkar oss alla. Vår situation i Sverige kan tyckas tuff men det är viktigt att inte glömma bort de människor som sedan tidigare lever i en extremt utsatt situation och orättvis värld.
Att vi nu befinner oss i en exceptionell världssituation har ingen gått miste om. Personligen är jag en inbiten nyhetsläsare, och det enda som möter mig när jag går in på diverse nyhetsredaktioners telefonapplikationer är nya artiklar och uppdateringar om Sveriges sociala välfärd samt ekonomi i dessa nya tider. Det är viktiga nyheter, men finns det en baksida med Sveriges, och västvärldens, nyhetsrapportering?
Själv är jag lärarstudent och spenderar för tillfället mina dagar på en skola. Jag som student har tur att kunna vara på en fysisk skola under min praktik, och det gör mig medveten om skillnaderna som nu råder i världen, där ungefär en miljard barn inte får gå i skolan. En årskurs 8:a på min skola fick på samhällskunskapen i uppgift att presentera en nyhet för klassen. Instruktionerna var enkla: nyheten skulle inte vara äldre än en månad och inte handla om Corona. Eleverna förstod snabbt att det inte var lätt att genomföra uppgiften, vilket var uppgiftens syfte. Därför vill jag nu ge mig in i debatten och visa på vad som egentligen händer på andra sidan jorden när vi här i kalla Norden är upptagna med att ta hand om oss själva.
Filipperna är ett land som har drabbats hårt av ”community lockdown” som det kallas. I Filipperna bor det många fattiga människor som knappt har mat för dagen. I ett uppmärksammat Facebook-inlägg i mars skriver en filippinsk debattör detta:
Isang kahig, isang tuka” (one scratch, one peck) is the common Filipino idiom describing the situation of the poorest of the poor. They are usually classified by the government not as “unemployed” but as “underemployed”. You cannot even call them contractuals because their means of livelihood do not involve any kind of contract at all. […] They have no day-offs, no maternity/paternity leaves, no vacation, no paid leaves. It’s always “no work, no income” for them. And no income means no food on the table. Period.
För att illustrera denna verklighet som beskrivs ska ni nu få se två bilder. Dessa bilder tog undertecknad sommaren 2016 på en resa i landet. Bilderna är tagna på en kanal mellan Filippinernas huvudstad Manila och en liten ö precis utanför huvudstaden som heter Freedom Island.
Tänk er nu att ni puttrar fram på en liten båt i denna kanal. Vrid huvudet åt vänster, och ni ser bild nr. 1.
Sedan vrider ni huvudet åt höger, och ser bild nr. 2. Vilka tankar kommer upp i era huvuden?
Denna pandemi som nu råder påverkar oss alla, och det är helt okej att vara ledsen eller arg på restriktioner som begränsar ens liv och framtid på olika sätt. Däremot är det viktigt att också lyfta blicken och se det stora perspektivet. Om vi i Sverige, med ett av världens bästa sociala skyddsnät, påverkas till denna grad, hur är det inte då för människor som redan från början inte har någonting, och lever i enorma orättvisor? Globaliseringens tid är inte förbi, utan världen behöver oss, och vi behöver världen, mer än kanske någonsin tidigare.
Sophie Mumm, ageravolontär i Stockholm
Lämna ett svar