Unga kvinnor under ockupation

Jag heter Hanna Soldal och är tidigare Ageravolontär och numera samordnare för globala påverkansfrågor för Svenska Kyrkans Unga. För ett år sedan, mellan den 28 december 2019 och den 15 mars 2020 befann jag mig i Israel och Palestina, som ekumenisk följeslagare för Kyrkornas världsråd och Sveriges kristna råd. Följeslagarprogrammet vill genom följeslagarnas preventiva närvaro på plats, solidaritet och informationsarbete bidra till en rättvis fred för båda folkens, israelers och palestiniers, skull. Jag var placerad på nordvästra Västbanken i staden Tulkarem.

Som följeslagare mötte jag många olika personer med olika bakgrund. En grupp som jag blev extra nyfiken på var de unga kvinnorna. Det palestinska samhället är patriarkalt, familjeorienterat och betydligt mer konservativt än det svenska. Palestina har en hög andel högutbildade kvinnor, men ojämlikheten mellan män och kvinnor är ändå stor. FNs enhet för kvinnors rättigheter, UN Women menar att en förändring är på gång, men för att det palestinska samhället ska bli jämställt på ett ekonomiskt, politiskt och socialt plan krävs ett slut på den israeliska ockupationen. Ockupationen används idag för att rättfärdiga och stärka de patriarkala strukturer som genomsyrar det palestinska samhället och ger utrymme för röster som propagerar för att dessa är till skydd för kvinnorna. Samtidigt resulterar dagens militarism i ökat strukturellt våld. Organisationen Kvinna till Kvinna beskriver hur palestinska kvinnorättsorganisationer får kämpa både ”…mot det patriarkala våldet och det våld som drabbar hela samhället på grund av den israeliska ockupationen…”.

Den tydliga uppdelningen mellan kvinnor och män i Palestina gjorde att jag som kvinna hade helt andra möjligheter att samtala med kvinnorna vi mötte jämfört med mina manliga kollegor. Ett exempel på detta var då jag och andra kvinnliga följeslagare bjöds in till fester, som bara var öppna för kvinnor, varav en av dessa var ett bröllop med över tusen deltagare och bara en av dem var man, brudgummen. Jag mötte kvinnor i alla åldrar, men i och med att jag själv är ung blev det för mig särskilt intressant att dyka djupare in i situationen för kvinnor i min egen ålder. Hur är det att vara ung kvinna på Västbanken idag? Hur är det att vara ung kvinna under ockupation? Nu vill jag presentera ett flertal olika röster som kan ge ett bättre svar på den frågan än jag själv.

Jag möter Majd Awad och Yafa Daraghmeh då de sitter vid ett bord på det hipstriga Antique Café i staden Nablus på norra Västbanken. De röker vattenpipa, kollar på sina mobiltelefoner, skrattar och rättar till sina slöjor innan de tar en selfie tillsammans. De ser att jag sitter ensam och bjuder in mig att sitta vid deras bord. Det är min lediga dag, men när de börjar berätta om sin situation kan jag inte låta bli att fråga om jag får ta anteckningar i egenskap av följeslagare. De nickar glatt. Vi börjar prata om hur det är att vara ung kvinna i Palestina idag.Majd är 26 år gammal och har studerat IT och programmering. Hon har arbetat för ett telekommunikationsbolag, men nu är hon arbetslös och letar jobb. Yafa och hon träffades på jobbet. Till skillnad från Majd har Yafa kvar sin anställning. Majd har hittills bara lyckats få korta kontrakt med några månaders anställning i taget. För tillfället har hon inget jobb på gång. Men Majd går ändå inte sysslolös. Hon sitter i styrelsen för kvinnocentret Yalu. Organisationens syfte är att stärka kvinnor ekonomiskt, socialt och kulturellt. Detta gör Yalu genom att bland annat hjälpa kvinnor att starta projekt, förbättra deras kommunikationsfärdigheter och träna dem inför arbetsintervjuer. Kvinnor ur olika åldersgrupper, från staden Nablus och landsbygden runtomkring, möts och stärker varandra.

Majd och Yafa berättar att en stor del av kvinnorna på Västbanken gifter sig och bildar familj i väldigt ung ålder. Detta resulterar ofta i att de samtidigt hoppar av sina studier. Många blir isolerade i sina hem och får en försämrad självkänsla. Yalu stärker kvinnorna och hjälper dem att våga tala fritt. Majd brinner för att se hur kvinnorna utvecklas, hur de lyser upp efter att ha besökt Yalus center.

Att, som Majd, vara en ogift 26-årig kvinna på Västbanken är inte helt enkelt. Yafa och Majd är överens om att det är normalt att gifta sig vid 22 eller 23 års ålder. I alla fall i städer som Nablus. På landsbygden där Majd bor är 19 år genomsnittsåldern. Yafa gifte sig när hon var 22. Majd vill gifta sig hon med så småningom, men helst med någon från Europa dit hon drömmer om att flytta. Inte för att hon inte tycker om Palestina, men för att hon tror att livet skulle vara enklare där. Majd och Yafa tycker båda att det är svårt att vara ung kvinna på Västbanken. När jag ber dem att nämna några av anledningarna så är de snabba med att svara:

– Jag kan inte resa som jag vill!

– Jag kan inte klä mig som jag vill utan att mina bröder kommenterar…

– Jag vill kunna sova borta, var som helst, eller i alla fall någon annanstans än hemma hos mina föräldrar.

Enligt Majd och Yafa drömmer många unga i Palestina om att bosätta sig i Europa. Det främsta skälet att de vill emigrera är den dåliga ekonomiska situationen och den höga arbetslösheten. Samtidigt skulle de gärna bo i Israel, i Haifa, vid havet. Majd utbrister:

– Om jag fick resa fritt så skulle jag aldrig lämna Palestina! Nu är det som ett fängelse. Det enda vi kan göra är att umgås med vänner, lyssna på musik, se på filmer och drömma oss bort. Och alla som jag umgicks med i min hemby har flyttat. Nu har jag bara min mormor att prata med när jag är hemma.

Ingen av dem vet säkert hur deras framtid kommer att se ut, men de tror att tillvaron i Palestina kommer bli ännu svårare och att restriktionerna kommer att öka. Majd vill först och främst ha ett jobb så att hon kan få större makt över sitt liv. Hon är frustrerad.

– Folk går till jobbet på morgonen, handlar, låtsas leva ett vanligt liv och glömmer ockupationen!

Men Majd glömmer inte. Hon blir påmind om situationen ständigt då den hindrar henne från att leva sitt liv som hon skulle önska. Hon önskar att hon fick leva i frihet utan vägspärrar, gränskontroller, krav på tillstånd för att passera dessa och israeliska soldater som frågar ut henne. Hon tror att det vore bra för israeler och palestinier att testa att leva tillsammans. Yafa tycker däremot att det låter som en omöjlighet.

På ett annat café, i centrala Tulkarem, sitter Jomana Said och Rena Yassin i varsin soffa. Jomana är 23 år gammal och Rena 25. Jag frågar dem hur det är att vara ung kvinna i Tulkarem.

De diskuterar sinsemellan innan Jomana svarar:

– Att leva i det här samhället, som är i högsta grad maskulint, är en stor kamp. Men vi unga kvinnor försöker bygga upp oss själva utan hjälp från någon annan. Vi försöker skapa vårt eget samhälle. Vi vill kunna arbeta och göra saker på egen hand, resa, gå runt på stan, göra vad vi känner för. Jag vill kunna cykla till jobbet! Utan att någon stirrar på mig och säger att det är skamligt att en tjej cyklar…

Jomana och Rena tycker att det är enklare för män i det palestinska samhället. För kvinnor är det därför desto viktigare att ha goda vänner. Jomana och Rena känner varandra från deras gemensamma jobb, men umgås ofta på fritiden. Nu drömmer de om att starta ett projekt tillsammans.

– Vi vill skapa ett bibliotek. Det ska vara en plats fylld med antikviteter, ett gammalt hus. Alla ska vara välkomna och vi kan göra kaffe. Det ska vara som ett café, men med böcker. Ett bokcafé!

De önskar också att de kunde resa fritt, utan speciella tillstånd, som är svåra att få tag i. Helst av allt vill de ta sig till havet och andra platser med ett behagligt klimat. De tror båda att om det inte vore för konflikten så skulle de ha fler chanser att förverkliga sina drömmar. Men de har inte gett upp. Jomana ler stort och spänner armmusklerna i en We can do it!-pose.

– Med det heliga stödet från våra familjer och våra vänner så kan vi klara det!

Vid ett besök i Jordandalen besöker jag YWCA:s lokalkontor i Jeriko. Där sitter Nazar Husari Halteh bakom sitt skrivbord och svarar på mina frågor. YWCA står för Young Women’s Christian Association och är en internationell organisation, som i Sverige går under beteckningen KFUM, det står för Kristliga Föreningen av Unga Människor. I Palestina utgör YWCA en ekumenisk gräsrotsrörelse som stöttar kvinnor oavsett religiös tillhörighet. Så väl muslimska som kristna ungdomar välkomnas till verksamheten, men YWCAs arbete utgår alltid från kristna värderingar.

Nazar började som volontär och styrelsemedlem. Nu har hon arbetat för organisationen i tio år med dess olika program. Hon arbetar specifikt med att stärka ungdomar för att de ska bli mer delaktiga som beslutsfattare, leda samhället framåt. Detta arbete är baserat på Resolution 2250, som antagits av FNs säkerhetsråd och som erkänner ungas betydelse för att bibehålla internationell rättvisa och fred. Många unga kvinnor drömmer om att lämna Palestina för ett annat land där de får mer respekt och blir behandlade jämlikt. YWCA försöker få dem att känna sig stolta över att vara palestinier. Nazar kämpar för att finna unga volontärer. Det är inte lätt när många är upptagna med sina studier eller har bildat familj tidigt. Både unga kvinnor och män välkomnas som volontärer och YWCA samarbetar med flyktingläger, lokala civilsamhällesorganisationer och universitet för att finna unga som vill engagera sig.

YWCA ger unga kvinnor i Jeriko, både från staden och flyktinglägren, en chans att lära sig ett yrke och få en stabil inkomst. Detta hjälper så väl tjejer i gymnasieåldern, som unga frånskilda kvinnor. Skilsmässa blir allt vanligare i Palestina, men det är fortfarande svårt för den frånskilda kvinnan att få behålla vårdnaden om sina barn om hon gifter om sig. Därför tvingas många kvinnor uppfostra sina barn på egen hand. Kvinnorna som börjar på utbildningarna är ofta frustrerade och isolerade. Under träningen får de chansen att möta andra med en liknande bakgrund och kan med hjälp av varandra se möjligheter och skapa en förändring för sig själva och för varandra.

Nazar berättar att YWCA anordnar utbildningar om kvinnors rättigheter och vad det kan innebära att gifta sig ungt. Lagen kräver att man är 18 år, men det är inte ovanligt att föräldrar vill att deras döttrar gifter sig när de är så unga som 14 eller 15. Män kan ha flera fruar enligt lagen, men det betyder inte att det i praktiken är ett fungerande system. Ofta blir situationen svår för den första frun om mannen väljer att gifta sig igen. I många fall stöts den första frun bort och det är inte säkert att hon heller kan återvända till sitt föräldrahem. YWCA försöker göra flickor och unga kvinnor medvetna om sina rättigheter. En positiv utveckling är att antalet unga kvinnor som får högre akademisk utbildning och jobb ökar.

När Nazar gick på universitet på 80-talet så var det vanligt att kvinnor gick utan hijab. Religionen var privat och inte lika offentlig som i dagens palestinska samhälle. Sedan skedde den iranska revolutionen och den andra intifadan och många familjer sörjde förlusten av söner och makar. Detta resulterade i längden i ett mer konservativt, religiöst präglat samhälle med tydligare könsroller. Nazar menar att det märks på att det idag är ovanligt att se unga palestinska kvinnor utan hijab.

Kvinnorna bär många av de bördor som ockupationen resulterar i. Om deras makar arresteras behöver de ta hand om både hemmet, barnen och försörja familjen ekonomiskt. Många män blir nervösa och stressade av att behöva passera vägspärrar och gränskontroller på vägen till jobbet. Detta resulterar i längden ofta i allvarliga psykosociala problem och kan i sin tur leda till våld i hemmet, som drabbar både fruar och barn.

Nazar suckar:

– Det är inte ett normalt liv som vi palestinier tvingas leva. Det innehåller så många orosmoment… Men vi kan inte göra någonting annat än att hoppas på det bästa. Vi får inte förlora hoppet om att finna självständighet, frihet och jämlikhet!

Nazar avslutar samtalet med ett försiktigt leende mot kameran.

Lana Hijazi är 33 år gammal, journalist och arbetar för Wafa nyhetsbyrå i Ramallah. Vi möts när vi samma dag stämt möte med Mazin Qumsiyeh, grundare av Palestinas första naturhistoriska museum, i Betlehem. När samtalet med Mazin är avklarat får jag en chans att besöka muséets utställningar tillsammans med Lana.

Lana fastnar för de traditionella klänningarna på muséets utställning om palestinskt kulturarv. Under sin uppväxt såg hon sin mamma bära samma typ av klänningar. Hon är själv engagerad i Palestinian Heritage Wear Day, som infaller den 25 juli varje år. Ett försök att återta den kultur, som många palestinier upplever sig ha blivit bestulna på i och med den israeliska ockupationen. Under dagen bär män och kvinnor traditionella palestinska kläder och ger sig ut på gatorna för att visa upp och fira sin kultur och sina traditioner. Dagen uppmärksammas av palestinier över hela Palestina, men också av palestinier som lever utspridda över resten av världen.

Lanas familj äger inte längre sina förfäders mark. Hennes mor kom från Galileen och hennes far från Jerusalem, områden som idag tillhör Israel. Föräldrarna möttes då de båda levde som flyktingar i Libanon. När Israel sedan invaderade Libanon 1982 tvingades familjen återigen fly. Den här gången till Jemen där Lana sedan föddes. Men familjen längtade tillbaka till Palestina och bestämde sig för att flytta till Gaza i tron att det skulle vara en bra plats att utgå från då de ville resa mycket. Det var innan blockaden, som idag har skurit av Gaza från omvärlden. Lana studerade film i USA under fyra års tid, men längtade hela tiden tillbaka till Palestina. Trots att hon är född i Jemen så är Palestina hennes hem och hon har inte knutit an till någon annan plats som hon sett under sina resor på samma sätt.

– Jag såg min mamma använda sådana här!

Lana pekar på de runda metallplattor, som kallas Saj och används för bakning av det traditionella markoukbrödet. Traditionella kläder och praktiker har blivit extra viktiga för Lana och hennes familj. Under alla åren på flykt så bar Lanas mor alltid med sig sin Saj och fortsatte att baka markoukbrödet på samma vis som hennes mor gjorde innan henne.

Lana fascineras av muséets grundare Mazin.

– Han gör inte allt det här för att bli känd och ihågkommen. Han arbetar inte för sin egen skull, utan för Palestinas!

På samma vis engagerar sig Lana för Palestinas skull när hon lägger tid och kraft på att bevara det kulturella arvet. En stor del av anledningen till att starta Palestinian Traditional Heritage Day var försök från den israeliska modeindustrin att introducera de palestinska traditionella klänningarna som en israelisk tradition på internationella modeshower och utställningar. Lana tycker att de traditionella klänningarna är vackra, tidlösa och varierade; varje klänning har en egen historia och representerar en särskild geografisk del av Palestina. 

I ett offentligt uttalande säger Lana: Vårt kulturarv manifesteras i våra klänningar. Vår historia finns i våra klänningar. Vi kommer inte låta den israeliska ockupationsmakten stjäla vårt kulturarv. Vi kommer alltid att vara stolta över våra traditionella palestinska klänningar!

Att verka och leva som ekumenisk följeslagare på Västbanken var något av det bästa jag gjort. De personer som ni har fått möta i det här inlägget representerar bara en bråkdel av alla de fantastiska möten som jag fick uppleva under mina tre månader i Det heliga landet. Coronapandemin satte ett abrupt slut för min tid som följeslagare, men jag ber och hoppas att jag snart ska få möjligheten att återvända. ”Inshallah” betyder ”Om Gud vill” och är ett uttryck som ofta används i Palestina. Inshallah, får jag chansen att återvända och ge de människor som öppnade sina hem och hjärtan för mig ett ordentligt tack för allt de gav till mig och mina kollegor. Tills dess kommer jag fortsätta att sprida information om situationen i regionen. För att bli följeslagare behöver man vara 25 år gammal. Jag vill uppmana alla er som har åldern inne och som känner er redo för en sådan uppgift att söka när tillfälle ges. Ni kommer inte att ångra er. Och du som inte kan bli följeslagare kan ändå göra skillnad för människorna på Västbanken. Sprid information, skapa aktioner, protestera. Säg nej till orättvisa och konflikt. Säg ja till rättvisa och fred. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Kärlek och välsignelser,

Hanna Soldal.