Vad är det värsta med corona för dig? Ställ dig själv den här frågan och stanna upp och tänk. För mig skulle jag nog säga att jag inte får träffa min mormor, eller att min prästpraktik blev inställd. CSN betalar dock fortfarande ut mitt studielån och jag klarar mig. När jag frågar min vän i Betlehem så säger han att efter 70 dagar hemma så har pengarna tagit slut och han ligger efter med betalningar till banken, ingen vet vad som kommer ske.
Jag heter Joakim Friberg, i höstas tillbringade jag tre månader som ekumenisk följeslagare i Betlehem, Palestina.1 Det var mitt livs mest lärorika resa, det kommer alltid att finnas ett före och ett efter den resan, men aldrig trodde jag att det skulle kunna bli värre än det jag såg framför mig – sen kom coronaviruset.
När jag försöker berätta för människor om min tid så kommer ofta frågan upp ”Vad var värst?”. Det blir absurt på ett sätt, livets grymhet ska sättas på sin spets, men eftersom jag svarat på den här frågan så många gånger så har jag ändå ett svar – ovissheten säger jag. Ovissheten om skolan som vi besöker kommer få tårgas inskjutet på sin mark av israelisk militär. Ovissheten att aldrig veta om människorna du träffar får bo kvar i sitt hem för de har en rivningsorder på sitt hem utfärdat av den israeliska militären. Datumet som står för när rivningen ska ta plats stämmer sällan, den psykologiska effekten av att inte veta när man blir flykting i sitt eget land är värre än vetskapen. Ovissheten.
När jag fick höra om de första coronafallen i Betlehem så blev jag förskräckt. Under tiden som ekumenisk följeslagare så stod vi ofta vid Checkpoint 300; gränskontrollen som är ihopkopplad med muren som skiljer Israel från Palestina, alla länder har ju rätt att skydda sina gränser – men 85% av muren står på palestinsk mark.2 Varje dag vi stod vid Checkpoint 300 så mötte vi ett 30-tal personer som kom ut med telefonen i hand. När vi frågade dem varför de återvände från gränskontrollen så blev svaret – indraget arbetstillstånd. Och direkt förstod jag då vad samtalet skulle handla om; det var en far, en son, en bror, som ringer hem till sin familj och säger att han har förlorat jobbet. Och det här är något som vi kanske har blivit mer vana av nu under coronatider i Sverige, att gå till jobbet och undra – blir jag permitterad, uppsagd eller drar de ned mina timmar?
Det här har pågått i 18 år i Palestina. Men det är inte bara det att du har förlorat ditt arbete, du har också betalt den israeliska regeringen cirka 30 000kr3 för att få lov att arbeta i Israel. Det spelar ingen roll om idag var andra dagen på ditt arbetstillstånd eller sista dagen på de sex månaderna som arbetstillståndet ska täcka. De flesta är också dagavlönade, det vill säga de första som kommer till arbetsgivaren får arbeta den dagen, så redan vid tre-fyra tiden på morgonen var folk på väg igenom Checkpoint 300. En daglön ligger på ca 900 kr, tänk dig nu att du ringer hem och berättar att din familj har gått 30 000 kr back för ditt arbetstillstånd har dragits in – och se minst 30 personer ringa detta samtal varje gång du står vid checkpointen.
Betlehem är samtidigt en fantastisk stad, en stad som miljoner vallfärdar till varje år för att besöka födelsekyrkan där Jesus sägs ha fötts. 90% av de kristna i staden arbetar med turism, och med stängda gränser sedan 5e mars kommer både den ekonomiska effekten som indragen turism innebär påverka oerhört många människor. Som tur är har Act Svenska kyrkan tillsammans med andra organisationer, gjort det de kan för att stötta Betlehem som är väldigt beroende av turism.4 I ett seminarium som studieförbundet Bilda höll tillsammans med Mitri Raheb 7e maj berättade Raheb om hur över 70% av regionen kring Betlehem är beroende av turismen. De 53 hotellen som finns kring och i Betlehem är tomma och hela årets bokningar är inställda för de flesta utav dem. Samtidigt så har Betlehem 200 000 invånare, utav dessa arbetar 50 000 och utav dessa så arbetar 37 000 med just turism. Det vill säga att 75% av dem i Betlehem är arbetslösa nu på grund utav Corona, läs dem siffrorna igen. 75%.
Men sen ser jag följande film: https://youtu.be/PxQQtRospmw
En kärlekshälsning från palestinier som berättar om hur det känns att leva under rörelsebegränsningar, ovisshet och fara. Ett folk som drabbats av det på tok för länge, kommer med en kärlekshälsning och berättar om sumud (steadfastness) som de säger i filmen. Detta var ett begrepp som jag ofta fick höra, sumud är uthållighet kan man säga, det var svaret jag fick när jag frågade palestinier ”Hur orkar du?”.
Sumud.
Så till er alla som läser detta vill jag bara säga: vi kommer ta oss ur den här coronasituationen, vi kommer kunna återgå till vår frihet, till att träffa våra släktingar, till att gå till våra kyrkor eller andra religiösa platser och vi kommer slippa leva i ovisshet.
Men vad händer med palestinierna, de som levt under dessa rörelsebegränsningar och har ockuperats i över 50 år? Hur står vi upp för dem som aldrig fått ta del av det som vi precis lärt oss att inte ta för givet? Vilken värld återgår du till?
– Joakim Friberg, Ageravolontär
Lämna ett svar