Det behöver inte vara svårare än så

Sista dagen i Egypten med Lunds stift blev vi hembjudna på lunch till en egyptisk familj och släkting till en i gruppen. De frågade om vi besökt det ena turistmålet efter det andra, varpå vi svarade nej. För att förklara Egyptenresan kan man tänka sig en Malmöresa då vi besökte stiftsgården Åkersberg i hjärtat av Skåne, Rosengård och ett par organisationer där, en kyrka på Lindängen, samt en turistrunda förbi Turning Torso. De kollade på oss som om vi var galna och frågade sin släkting som jobbat i en av sopstäderna varför hon envisas med att vara där. Hon skrattade, skakade på huvudet och sa att det är för underbart där för att låta bli.

Jag var lite orolig och nervös inför att besöka en sopstad. Hur skulle det vara att se folk leva bland sopor, att se barn sitta bland skräp? Vem är jag att komma och titta på deras liv, som om det är ett zoo? Det kändes inte så bra, så jag tog upp detta med en ledare, hon har ändå jobbat i sopstaden i flera år. Hon sa enkelt att det behövde jag inte vara, egyptier är oerhört stolta, och de i sopstäderna är stolta över att ta hand om stadens sopor, för ingen annan hade gjort det. Det finns nämligen inget sophanteringssystem i Kairo. Sopfolket i sopstäderna är ofta kristna marginaliserade som sökt sig till ett bättre liv i storstaden. De började hämta sopor från olika delar av Kairo för att återvinna dem. De människorna och stadsdelarna som de bor i är sophanteringssystemet i 25-miljonerstaden. De sorterar och skapar nytt av skräpet de hämtar, och de kan livnära sig på det de kan skapa och sälja vidare. Rådet som jag fick var: ”Titta dem i ögonen och möt dem med ett öppet och vänligt hjärta, och du kommer att bli bemött likadant”.

På väg till Ezbet el Nakhl, en av flera sopstäder, kom tanken att det kanske kommer lukta något fruktansvärt, men väl där var det inte så illa. Eller så vande jag mig snabbt vid det. Vi blev uppmötta av syster Maria, en av 25 nunnor som arbetar i sopstaden, och är en del av Mariadöttrarna. Hon visade och berättade om deras verksamheter i området, hur de sedan 1980-talet byggt skola och sjukhus för dess invånare, oberoende av religiös tillhörighet och utan kostnad. De började med 250 elever, 5 lärare och en liten byggnad, idag har de 3 000 elever, 200 lärare och 5 stora komplex. De höll även på att bygga ett större sjukhus men ville inte visa upp det förrän det var klart. Vi fick hälsa på inne på förskolan där barnen sjöng för oss, och vi kunde inget annat göra än att sjunga imse vimse spindel för dem då. De var så glada och förväntansfulla, och all min tidigare oro försvann när en liten flicka kom fram och kramade mig där jag satt på golvet i hörnan av klassrummet, och jag kände hur jag var nära till gråt.

Vi fortsatte vidare till skolan för mentalt funktionsvarierade, den första av sitt slag i hela Mellanöstern. Det var så mycket värme och kärlek. En av pojkarna gav mig ett pärlarmband, och även om det var lite för litet bar jag det gärna. Att de får utbildning och inte minst ett sammanhang är så otroligt viktigt eftersom det är en grupp som tenderar att gömmas och försvinna i samhället.

Ett par kvarter bort från huvudbyggnaden och systrarnas konvent, i samma byggnad som högstadieskolan, fanns en vårdcentral och mödravårdsklinik. Act svenska kyrkan har stöttat Mariadöttrarna i deras arbete med att starta ett mentormammor-program. Det är mammor från området som utbildas och som gör hembesök hos familjer. Om de träffar på en blivande mamma eller ett nyfött barn från en hemmafödsel, informerar de om sjukhusen, mödravården och vikten av näring för både kvinna och barn. De följer med och stödjer mammor och barn vid läkarbesök och följer upp bådas hälsoläge regelbundet tills ett halvår efter födseln. Ibland stöter de på familjer som inte vill ha hjälp. Eftersom mentormammornas hjälp är gratis och bedrivs av ett kristet samfund, tror en del att de kan behöva konvertera till kristendomen, men så är inte fallet. Mentormammor väljer att bli en del av programmet på grund av att de dels vet vad som pågår i området, dels för att det hjälper deras egna familjer, precis som det hjälper sopstaden som helhet. Folkhälsan påverkar hela samhället och en god sådan medför goda effekter.

En kväll tog vi oss till Mokattam och Mokattamberget, en sopstad relativt centralt i Kairo. Till skillnad från Ezbet el Nakhl, hade de sopor från bättre och finare områden i staden och de var generellt mer organiserade. Sopberget är äldre och ligger centralt vilket innebär att de tagit bättre områden och haft tid att organisera sig, sina sopor och verksamheter. Vi åkte dit för att gå på den stora torsdagsgudstjänsten. Området är helt kristet på grund av berättelsen om Mokattamberget och hur sankt Simon flyttade det. Bibelbilder finns inristade längs bergsväggen hela vägen fram till kyrkan. Kyrkan som fylls varje torsdag rymmer 12 000 personer och är inuti en grotta i berget. Även om jag inte förstår koptiska, språket de använder vid gudstjänster, var det en mäktig upplevelse.

Vi besökte även organisationen Bless som arbetar nationellt med utbildning, sjukvård, barn, ekonomi och jordbruk, som är de största problemen i landet. De kan inte lösa konflikter mellan religionerna men arbetar över religionsgränserna. Tillsammans med lokala ledare och invånare i byn arbetar de mot problemen som finns, och de vill ha representanter från alla grupper, män, kvinnor och unga i byn. Efter två till tre år i byn påbörjar Bless utfasningen av deras roll på platsen för att låta byn självständigt fortsätta arbetet. Allt tyder dessutom på att det fungerar, och även om ledaren i byn eller i området byts ut fortsätter det lokala arbetet. Det var verkligen inspirerande, och även om problemen i Sverige ser annorlunda ut finns det mycket att ta med sig.

Jag kände detsamma i Anafora, en koptisk kristen fristad i öknen mellan Kairo och Alexandria, som är helt självförsörjande och hållbar. Dagarna jag spenderade där var helt frånkopplade från omvärlden, vi hade ingen internetuppkoppling, dagliga strömavbrott och all tid i världen. Det var en harmonisk miljö innanför de höga murarna. Platsen vaktades av militär, men det glömde man bort där innanför. Det kändes som den säkraste platsen i världen, men det är för att det inte alltid har varit, eller är, säkert för den kristna minoriteten i landet. Jag har fortfarande svårt att föreställa mig att på grund av min tro vara extra utsatt, samtidigt är jag medveten om att det är ett privilegium, att minoriteter i Sverige precis som i Egypten är extra utsatta. Vi hade ofta beväpnad polis eller säkerhetsvakt med när vi reste runt, men det var också för att vi var en grupp västerländska turister i redan utsatta områden. Minoritetsbefolkningen som lever där har inte den lyxen. När jag frågade folk både i och utanför Kairo om rädslan att kyrkan de går till kan vara en måltavla berättade de att när en kyrka fallit offer för attentat gick alla till kyrkan igen veckan efter, så precis som efter en skjutning i Malmö.

Fristaden Anafora är däremot en plats familjer vågar åka till, skicka sina barn och flickor till. Biskop Thomas som skapat Anafora betraktas som en fadersfigur och han har länge kämpat för friheter och rättigheter för alla. Inne på området kan man se kvinnor i skolan, de lär sig läsa och skriva för första gången. Man kan se kvinnor driva hantverk, vilket de inte kan ute i landet. Man kan se kvinnor, flickor, och nunnor cykla, något de inte lär sig eller får göra utanför Anafora. De får för första gången uppleva frihet, och det är därför de fortsätter att komma tillbaka, eller stannar för gott.

Under min tid på Anafora var jag med på en engelskalektion på folkhögskolan för de som inte avslutat tidigare studier eller de som aldrig fått någon tidigare utbildning. Gruppen kvinnor som jag var med avslutar sina studier vid årsskiftet och kan söka in till högre- eller yrkesutbildning. Under lektionen pratade vi om framtidensdrömmar, och de jag pratade med hade inte drömmar helt olika mina egna, men skillnaden är att jag har friheten att försöka nå dem. En av kvinnorna jag träffade kunde ingen engelska men trots språkbarriären kunde vi arbeta ihop en dag, och med lite tolkhjälp fick jag veta att när hon kom till Anafora kunde hon varken läsa eller skriva. Idag kan hon i samtal utbrista med ny kunskap om solen eller månen, något helt nytt hon lärt sig, och hon har nu börjat skolan på gymnasienivå. Det fina med kunskapen och friheten kvinnorna upplever på Anafora är att de kan ta med den hem och ha med sig när de själva bildar familj vilket skapar förändring.

Sista dagen i Egypten blev vi hembjudna på lunch till en egyptisk familj. De hade bara slängt ihop något litet eftersom de bestämdes dagen innan att hela vår grupp på 16 personer skulle komma över. Det lilla de hade att erbjuda var en hel buffé av den godaste maten jag ätit på hela resan och som hade kunnat mätta dubbelt så många. Den värme och gästvänlighet de bemötte oss med var något jag aldrig tidigare upplevt. De hämtade även vår unge guide och busschaufför, vilket ledde till ett fantastiskt möte mellan människor och religionerna. Bara kvällen innan hade vår kristna guide uttryckt ett förakt mot Egypten, Islam och förminskandet av kyrkan. Den här lunchen var första gången som han var hemma hos muslimer. Våra gästvänliga värdar var som vilka som helst. De uttryckte liknande politiska åsikter som vår guide, och innan de översatte för oss andra förklarade de på arabiska att deras tro är precis som vår. Att vi alla vill ha stabilitet, friheter och rättigheter, kunna leva tillsammans i harmoni, utan yttre hot. Mötet som skedde mellan vår unga kristna guide och muslimska äldre värd var ögonöppnande.

Jag vill säga att Egypten är en helt annan värld, en värld med sopstäder, bristande frihet och religionskonflikter, men vi har liknande problem i Sverige. Något så enkelt som att möta någon man aldrig har träffat innan, någon man inte delar religion med, någon från en annan stad, som har en annan politisk åsikt, annan etnicitet eller som talar ett annat språk, kan bryta skadliga fördomar. Det behöver inte vara svårare än så. Det otroliga arbetet som de kristna organisationerna bedriver när lokala myndigheter och staten inte fullföljer sina skyldigheter förändrar livet för människorna i Egypten. Alla människor jag mött från runt om i landet med olika förutsättningar som tagit chansen att förändra sina liv, och som hjälper andra att göra detsamma, har öppnat mina ögon för vad en enda person kan göra i det stora hela. Det är inte en helt annan värld för vi lever under samma himmel, och vi behöver varandra. Ingen kan göra allt men alla kan göra något och tillsammans skapar vi förändring.

/Hannah, Ageravolontär i Lunds stift