En erfarenhet som inte många andra får

Vi landar i Zambias huvudstad Lusaka. Himlen är gråmulen och det kommer några regnskurar till och från trots att regnperioden historiskt sett inte börjar förrän några veckor senare. De första dagarna spenderar vi i Lusaka, en stad som påminner mycket om större städer i Sydafrika. Överallt finns det köpcentrum med butikskedjor som återfinns även i Sydafrika. Köpcentrumen blir en mötesplats där människor från medel- och överklassen kan umgås och komma undan regnet eller värmen beroende på årstid. Utanför köpcentrumen finns olika bostadsområden. Från välplanerade nybyggda villor i inhägnade kvarter till enkla områden som startade som illegala bosättningar och som nu lätt blir översvämmade eftersom de saknar infrastruktur som diken och gatubrunnar. I låginkomstområdena finns det i stället för köpcentrum mängder med enkla plåtskjul som inhyser barer och restauranger.

Under dagarna i huvudstaden hinner vi besöka Rädda Barnens huvudkontor i Zambia, Svenska ambassaden och två projekt. Ett projekt där föräldrar möts för att diskutera olika sätt att uppfostra barn utan att använda våld och ett annat med en nyhetsredaktion som leds av ungdomar.

De första dagarna får vi mycket info om landet och vilken problematik som finns. Zambia är ett stort land och en av utmaningarna för landet är just att det är så stora avstånd, framför allt på landsbygden där få har tillgång till motorfordon utan de går överallt. Zambia har en befolkning på ca 18 miljoner invånare varav mer än hälften är barn. Ca 60 % av Zambias barn bor i fattiga hushåll och får inte alla sina grundläggande behov uppfyllda. Hälften av alla barn i Zambia har under sin uppväxt utsatts för våld. Barnaga som en del av uppfostran har varit och är fortfarande vanligt. Nyligen har man förbjudit all typ av barnaga, men nu har det stora arbetet börjat med att ge föräldrar och lärare alternativa metoder för att uppfostra barnen utan våld. År 2001 drabbades nästan hälften av alla barn under 5 år av långsam utveckling som en följd av undernäring. Denna siffra sjunker för varje år och skiljer sig från område till område men i det område vi besökte på landsbygden var siffran idag strax under 30 %.

Sedan är det dags att sätta sig i vår buss och åka på den nästan spikraka vägen över halva landet till Mongu. Vägen har varierande kvalité och beräknad restid är 9 timmar, men då en bit av vägen blivit sämre än beräknat efter regnet tar det i stället nästan 12 timmar. Middag och en säng har aldrig varit mer efterlängtat. Dagen efter hoppar vi in i bussen igen och åker ytterligare en timme ut på landsbygden. Vi åker snart ner på en väg uppbyggd cirka 2 meter över marken. Det ser lite märkligt ut varför man lagt tid på att bygga upp vägen så där när resten av landskapet är helt platt och grönskande. Vi får snart förklaringen av en av de lokalanställda. Hela det enorma området blir varje år översvämmat av regn och människorna som bor där flyttar till högre landområden när regnet börjar och flyttar sedan tillbaka när vattnet efter cirka ett halvår dragit sig tillbaka. En del byar ligger högre upp och blir då i stället helt isolerade under ett halvår. Människorna där har anpassat sig och jobbar hårt med hjälp av biståndsorganisationer och statliga instanser för att förbereda sig inför isoleringen.

Efter timmen i buss byter vi i stället till jeepar och åker ytterligare en timme, denna gång är det inte på vägar utan vi sladdar runt på sanddynerna. Och till slut når vi den by vi ska besöka. Vi frågar oss hur man hittat till dessa människor. För oss som är vana vid vägar och en bra infrastruktur är det helt otänkbart hur man kan bo så långt bort. När vi snubblar ur jeeparna mer eller mindre omskakade möts vi av att kvinnorna sjunger och dansar oss varmt välkomna. Stolta visar de oss runt en familjs gård för att vi ska få se vad de lärt sig när det kommer till jordbruk, sanitet och näring. De visar odlingen av tomater, cashewnötter, ananas och andra frukter och grönsaker. De visar oss sina getter. De visar oss toaletten som de har byggt och hur de tvättar händerna med kol som man även strör i toaletten för att det inte ska lukta. De visar oss hur de torkar grönsaker på olika sätt för att behålla så mycket vitaminer och mineraler som möjligt. Jag slås av hur stolta alla i byn är över vad de lärt sig och vad de har åstadkommit. De vet att de kan hjälpa sig själva och hur de kan göra för att ge sina barn de bästa förutsättningarna att växa och utvecklas. Det stannar inte bara i den här byn utan de förklarar hur de delar med sig av getter, frön och kunskap till grannbyarna för att även de ska få det bättre. När vi i slutet av dagen återigen sitter i jeeparna och sladdar runt i sanddynerna känner jag en enorm tacksamhet över att jag fått möjligheten att träffa dessa människor och se hur de bor, en erfarenhet som inte många andra får. Dessa människor och deras glädje kommer jag bära med mig genom livet.

/Linda Larsson, Ageravolontär i Linköpings stift