En stor och brinnande brasa

Det är onsdag kväll den 23 februari klockan 20:00. Zoom-samtalet startar. Vi är femton unga deltagare på plats i det digitala rummet. Det är otroligt häftigt och tacksamt att vi genom digitala möten nu kan mötas lättare över landsgränserna. Med digitala möten inspireras vi, byter erfarenheter och peppar varandra oavsett var vi befinner oss geografiskt.

På just detta möte, denna kväll möts ungdomar med sitt engagemang inom Ageravolontärerna och Svenska Kyrkans Unga med unga från en helt annan kontext. Ungdomar från alla världens hörn får chansen att samlas och samtala om sina engagemang i ett interreligiöst ungdomshäng under A week of neighbours.

Kvällens talare är Svenska Kyrkans Ungas förbundsordförande Tova Mårtensson och poeten, människorättsaktivisten och engelskaläraren Parwana Amiri från Afghanistan. Parwana lever sedan flera år tillbaka som flykting i Grekland. Hon har bland annat bott i det ökända flyktinglägret Moria. Situationen i flyktinglägren har skapat ett starkt engagemang hos henne för flyktingars rättigheter. Bland annat har hon varit med och startat upp initiativet Wave of hope for the future i flyktinglägret Ritsona, där hon själv levt de senaste två åren. Wave of hope är ett nätverk av skolor som drivs av flyktingar för flyktingar.

Tova berättar om hur hon har upplevt det att vara ung och troende i Sverige. Att det inte alltid är lätt att vara öppen med sin religion i ett sekulärt samhälle och att man lätt får många stämplar på sig om man pratar öppet om sin tro. Det kan kännas som att man stoppas in i ett fack. Hon uttrycker också att det kan vara svårt att känna att man är viktig nog att få ta plats i ett sådant här sammanhang. Vad har hon att säga som är viktigt? Trots att hon är förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga och har gjort många andra ”viktiga saker” så är det lätt för henne att tvivla på sig själv.

Parwana delar med sig av erfarenheten att inte bli lyssnad på. Att lyftas fram i olika sammanhang där migration och flyktingars situation diskuteras, men att inte få säga någonting om det hon upplever, utan bara lyssna till när andra personer pratar om det de tror att de vet om hennes liv. Hon beskriver svårigheterna med att vara på flykt. Känslan av att glömmas bort av världen. Att folk vet vad som sker i flyktinglägren i Grekland, hur svåra förhållandena är, men att ingen gör någonting för att förbättra deras situation. Hon pratar också om poesin och hur hon använder den i sin aktivism. Parwana tror på oss unga inför framtiden.

”Ungdomar är dom mest medmänskliga på planeten!” säger hon.

Under resten av mötet får vi diskutera i mindre grupper kring vad vi som unga tror om framtiden, för det unga civilsamhället och Europa i stort. Vi pratar också om vad som får oss att orka engagera oss och vad vi kan göra för att bibehålla hoppet och vår medmänsklighet i en tid präglad av konflikter och polarisering. Mycket fokus i samtalen ligger på vad man som individ kan göra på sitt hörn, men många lyfter även vikten av att organisera sig och mötas över olika typer av gränser.

Kvällen avslutas med Franciskus av Assisis bön om fred. Parwana uttrycker tacksamhet över att ha fått dela sin historia, över att ha blivit lyssnad på.

Jag tycker att det var en kväll som var så inspirerande. Den gav pepp att starta igång och engagera sig mer. Man fick chansen att lyssna på inspirerande ungdomar. Vi alla ville göra och engagera oss för samma sak, medmänsklighet. Det var tydligt att alla ville göra något, smått som stort. Allt behövs! Vi alla kan göra något. Som en av deltagarna sade:

”Ensamma är vi små tändstickor. Tillsammans blir vi en stor och brinnande brasa!”

/Anna Andersson, Ageravolontär i Skara stift