Förbundet kristen humanisms sommarmöte i Vadstena

Förbundet Kristen humanism är ett förbund som enligt de själva vill verka ”för ekumenik och en öppen kristendomssyn samt främja goda förbindelser mellan den kristna kyrkan och kultur- och samhällslivet.”. Varje år har förbundet ett sommarmöte kring ett speciellt tema, där förbundets medlemmar möts i öppna samtal och man lyssnar till inbjudna talare kopplade till det bestämda temat. Årets sommarmöte var i Vadstena med temat ”Vart är vi på väg – om att finna hopp i en galen tid”. Vi var fyra ageravolontärer som deltog på sommarmötet den 10–14 augusti och jag tänkte dela med mig av mina reflektioner kring mötet.

Vi kom fram till Vadstena på eftermiddagen den 10 augusti efter en lång tåg- och bussresa. Sommarmötets program började efter middagen, med ett föredrag av teologen Petra Carlsson.

(I efterhand när jag försöker tänka tillbaka på de olika föredragen och diskussionerna som uppstod i samband med de har jag insett att jag är väldigt dålig på att ta anteckningar angående kärnan i föredragen, utan har mest mina egna reflektioner och fraser som berörde mig, men jag kommer ändå försöka sammanfatta vad jag tar med mig från föredragen nedan.)

Petra pratade om gråstensteologi, med utgångspunkt i Werner Aspenströms dikt Ikaros och gossen Gråsten.

”Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.
Jag talar också på en grästuvas vägnar
som åtnjuter skugga och vindskydd.
Efter att ha läst 73 dikter om flykt och om vingar
önskar jag frambära min hyllning till fotsulan,
den nedåtvända själen, konsten att stanna
och att äga tyngd – såsom gossen Gråsten
eller hans syster, hemmadottern fröken Granbuske
som glanslöst men evigt grönskar.”

Werner Aspenström

Petras föredrag om gråstensteologi lade på ett sätt grunden för hela sommarmötets tema, då vi flera gånger kom tillbaka till hur vi i väst agerat som Ikaros när det kommer till idéer om framsteg, tillväxt och utveckling. Många av oss tror jag även tog till oss idén om gossen Gråsten och fröken Granbuske och att vi måste lära oss att leva mer anspråkslöst och närmare naturen.

Dag två inleddes med att KG Hammar, Lotta Fång och Fredrika Gårdfeldt pratade om fred, utifrån Den lilla fredsboken och fredsblomman. I en tid som i mångt och mycket präglats av krig på olika platser under lång tid kändes detta föredrag väldigt viktigt. Jag har själv funderat mycket på kriget i Ukraina och omvärldens delaktighet när det kommer till vapenexport till krigszoner och så vidare. Något som därför stannade med mig var när KG berättade att han fått kommentera att Sverige skickade pansarskott till Ukraina i början av kriget. Han hade svarat ”Jag kan inte fördöma det, men det är inte vägen till fred”. En bild som föreläsarna också målade upp för oss som lyssnade är bilden när Jesus rider in i Jerusalem på åsnan samtidigt som Pontius Pilatus från andra sidan staden rider in med militär, för att skapa fred.

Senare på kvällen fick vi också ta del av Görel Råsmarks berättelse och reflektion av hur det är att vara följeslagare i Israel och Palestina. ”Vad nytta kan en människa göra genom att bara stå stilla, i timtal? Det beror på var hon står.” För mig var Görels berättelse en om hopp och förtvivlan på samma gång. Följeslagarprogrammet i sig är en organisation som syftar till att vara en internationell närvaro och därmed dämpa våldet och främja folkrätten i Israel och Palestina. Att en sådan organisation finns anser jag visar på ett stort hopp i att människor med sin blotta närvaro kan göra livet för människor i krigszoner lite tryggare. Att däremot få ta del av Görels bilder och skildringar av hur det är att leva i en krigszon väckte en stor förtvivlan i mig. I och med corona har följeslagarprogrammet på två år inte kunnat vara på plats i Israel och Palestina vilket på många sätt gjort situationen värre för de som bor där, ”Det är många som har hurrat över er frånvaro” var det någon som berättade för Görel då hon var följeslagare efter pandemin. Efter torsdagen lämnades jag med en känsla av ”vad håller vi på med?”. Varför lägger inte Sverige ned mer tid på att främja freden i världen, i stället för att upprusta militären och exportera vapen? Som Tage Danielsson sa ”…freden måste komma först, gör den inte det min vän, kommer inget efter den.”

På fredagen fick vi på morgonen lyssna till ett föredrag av ekologen och aktivisten Pella Thiel som berättade om naturens rättigheter och intresset i att ge naturen rättigheter i juridisk mening. Vi och skapelsen är en gemenskap och ”att skada denna gemenskap är att förminska vår egen existens”. Pella berättade om flera rättsfall i världen där man försökt att införa naturens rättigheter i diverse lagar och att man exempelvis i Ecuador och Nya Zeeland lyckats skriva in naturens rättigheter i lagen. Ecuador har inskrivet i sin konstitution att naturen har juridiska rättigheter vilket förhindrar exploatering och beskyddar den biologiska mångfalden. Även i Nya Zeeland har floden Whanganui rättigheter och äger enligt lagen sig själv. Något som fastnade i mig är något som Pella tog som exempel i samband med den etiska idén om naturens rättigheter. I Sverige har Försvarsmakten skjutövningar i Vättern där själva sjön beskjuts. Om Vättern skulle inneha ett egenvärde och räknas som en juridisk aktör, skulle detta då kunna ske? Pella citerade i sitt föredrag Henry Miller, vilket var väldigt passande till hennes tema ”The world is not to be put in order. The world is order. It is for us to put ourselves in unison with this order.”

Vi ageravolontärer fick också möjligheten att hålla en workshop för några av sommarmötets deltagare. Den enda riktlinje vi fått var att det skulle handla om klimaträttvisa, så vi satte ihop lite övningar på det temat för att få till en diskussion kring klimatfrågan och hur vi som kyrka ska bidra till att klimatfrågan kommer tillbaka på agendan. Många var överens om att klimatfrågan är den viktigaste frågan i vår tid och att det är dags att agera för att efterkommande generationer också ska få ta del av skapelsen såsom vi gjort. Jag upplevde det som att många kände en växande frustration kring att klimatfrågan inte är den viktigaste frågan i det stundande valet. Denna fråga kom senare tillbaka på kristen humanisms årsmöte, där det beslutades att styrelsen skulle skriva ett utlåtande om klimatfrågans betydelse i det kommande valet.

För att avsluta detta vill jag säga att sommarmötet i Vadstena var en fantastisk upplevelse. När jag kom ned till Vadstena och checkade in på mötet infann sig ett lugn i kroppen, i sinnet, som jag inte upplevt tidigare. Mötet präglades av en högaktning för det öppna samtalet och man fick tid på sig att reflektera över de intryck som föredragen gav. Jag kunde verkligen känna att jag växte som person och att jag hittade fram till något som jag tidigare saknat. Jag anser att det behövs fler plattformar för det öppna teologiska samtalet i Sverige och jag tror att Förbundet kristen humanism kan vara en förebild för liknande grupper. Jag vill verkligen rekommendera andra att åka på sommarmötet nästa år, för det var verkligen en fantastisk upplevelse!

/Inez, Ageravolontär i Uppsala stift