Jag pratar om klimatet människor emellan, i direkta möten, i media och i andra kontakter. Det demokratiska utrymmet minskar och allt färre personer styr hur vi får och kan agera, hur vi uttrycker oss. Samtidigt ökar extremismen och sekulariseringen på samma gång och livet som troende blir allt svårare i den västerländska kontexten som jag lever i. Det hörs fler hårda och kritiska ord än ord av välkomnande kärlek. Nyheter och tidningar fylls med artiklar och inslag om våld, trakasserier, hot och diskriminering. Mitt i allt detta satt jag och några vänner igår och pratade lite om förlåtelsen. Vad har förlåtelsen för plats i den kyliga värld som vi lever i? Vem ska vi förlåta, ska vi förlåta direkt och ska vi kräva att den vi förlåter förstår vad den har gjort? Är det bra att förlåta allt direkt eller kan det leda till att vi sväljer för mycket och inte reagerar på orättvisor när de sker. Hur ska vi egentligen göra?
Som kristna får vi höra att vi ska vända andra kinden till och förlåta inte bara 7 utan 77 gånger (vilket teologiskt sätt symboliserar ett oändligt antal gånger). Men samtidigt får vi inte bli passiva supersnälla personer som inte reagerar på riktiga orättvisor. För samtidigt som Jesus förklarar att vi ska förlåta våra medmänniskor så reagerar han tydligt när han ser orättvisor. Till exempel när han kommer in i templet och ser att de har flyttat in handeln in på tempelområdet och reagerar genom att välta borden och tydligt visa sitt missnöje mot en aktuell samhällsfråga. Att förlåta får inte bli synonymt med att stå passiv inför orättvisor. Vi måste kunna stå upp med de marginaliserade, ta den minstes parti och påverka orättvisa samhällsstrukturer. Samtidigt måste vi förlåta, och våga förlåta, när personer ångrar vad de har gjort. Vi måste ha överseende med att det är människor vi möter och att dessa människor inte är felfria. Att inse sitt fel och be om förlåtelse är inte lätt, och det måste vi komma ihåg. På samma sätt måste vi be om förlåtelse när vi gör någon orätt.
Men ska vi förlåta allt? Och hur ska vi bemöta dem som gör oss orätt? Vårt samtal gled in på hur vi behandlar våra fiender, utifrån en bibeltext vi läste. Vi började prata om vilka som är våra fiender. Har vi ens några fiender? Och vem är en fiende? Vi kom fram till att våra fiender är de som arbetar emot vad vi vill. Och då insåg vi snabbt att vi har en massa fiender som vi måste bemöta, kanske inte face to face men på andra sätt. Alla som står för ett annat människovärde än det jag tror på, alla som inte tror att klimatfrågan är en viktig samhällsfråga, alla som sprider våld, förtryck, hotar och bidrar till en kallare värld. Med den förklaringen har jag helt plötsligt en stor mängd fiender som jag måste kunna bemöta på ett bra sätt. Men hur gör man det? Hur bemöter man de som har så fundamentalt olika åsikter? Ska jag visa mitt missnöje? Eller bemöta med en bra och trevlig attityd?
Jag har testat båda vägarna. Jag har öppet visat demonstranter, med ideologiska värderingar som går emot mina tankar om alla människors lika värde, att jag inte håller med dem. Jag har med mitt kroppsspråk och mina ord snäst och varit rätt ut sagt otrevlig för att jag har velat visa att jag har en annan åsikt. Och såklart har jag mötts av samma otrevliga och nästan hotfulla attityd. Jag har även försökt den andra vägen. Jag har gått fram och hälsat på partier som står för saker jag inte på långa vägar kan hålla med om. Jag har hälsar för att jag har känt medlemmar ur det partier från andra håll. Jag har valt att hälsa och sedan blivit kritiserad för det. Och jag förstår varför jag blev kritiserad, samtidigt som det var viktigt för mig att visa att det finns fler sidor hos en människa än en enda åsikt. För hur ska jag kunna tro på människan, en människa som är skapad till Guds avbild, om jag inte tror att det finns både gott och ont i denna varelse, om jag inte tror att den kan förändras? När jag valde att går fram och hälsa fick jag också ett vänligt bemötande tillbaka. Och det är klart att det kändes bra. Samtidigt som jag inte fick visa mitt missnöje, hur jag inte alls håller med dem. Finns det inget bra sätt att bemöta sina fiender på? Kan jag inte få visa mitt missnöje och samtidigt sprida kärlek till någon som förväntar sig något helt annat?
Jag och mina vänner började fundera på hur Jesus hanterade situationer likt dessa. Vad gjorde han när han ställdes mot personer med andra åsikter, mot sina fiender? Jesus ställde frågor och lät dem svara. Han lyssnade på dem och lät dem själva reflektera, en metod som är genomgående i hans ledarskap. Hur skulle det vara om vi istället för att bli arga och frustrerade, eller att bli för försiktiga, ställde frågor till våra fiender? Frågor som ”Hur vill ni göra världen till en bättre plats?” ”Hur argumenterar du för dina åsikter?” ”Hur kommer det sig att du står här idag?”. Kanske skulle vi kunna öppna för samtal, och i många fall få se våra fienders argument falla. Många kanske inte kan argumentera för sin sak, kanske inte är vana att behöva ta en verbal strid och faktiskt förklara sig. I en diskussion går det att visa sitt missnöje, och samtidigt hålla en god ton och lyssna på vad den andre har att säga. Det är vad jag ska försöka göra nästa gång jag möter en av mina många fiender. Och efter det ska jag be för dem. För att jag tror på att ett av de största miraklen vi får se är när en människa ändrar åsikt och förändras. Och för att nå dit tror jag att det behövs fler diskussioner, ett missnöje som visas genom argumenterande och inte meningslöst anklagande som studsar mot en vägg av förnekelse. Låt oss möta våra fiender med vettiga diskussioner, och vara en skavande sten i skon av åsikter som ändå är för trevlig för att få snäsiga svar. Låt oss förändra världen utan att samtidigt bidra till det ökade hoten, våldet och stigmatiseringen.
Amanda Björksell, Samordnare för Globala påverkansfrågor på Svenska Kyrkans Unga och Ageravolontär i Uppsala stift
Lämna ett svar