Disclaimer
Samuel Skånberg befinner sig i Israel och Palestina på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. De reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av uppdragsgivarna.
Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Programmet syftar till att genom internationell närvaro dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och öka omvärldens medvetenhet om ockupationens konsekvenser för israeler och palestinier. www.foljeslagarprogrammet.se
Samuel är också ageravolontär i Svenska kyrkan.
(Originaltexten är publicerad på www.foljeslagarprogrammet.se)
I Palestina har jag träffat jag många människor som berättat om sina liv, historier om orättvisa och ofta hopplöshet. Men jag har också träffat människor som fortsätter kämpa för en bättre tillvaro. En av dem är min nyfunne vän Abu Azzam.
Bild över Abu Azzams (och flera andras) mark i sömzonen. Gröna linjen, som är den internationellt erkända gränsen för Israel, börjar inte förrän vid horisonten. Foto: Samuel Skånberg
Att vara lantbrukare är en tuff sysselsättning. Det lärde jag mig när jag jobbade på spannmålsterminalen i Ystad på Lantmännen. När det väl var dags att skörda för lantbrukaren så fanns det inte en minut att förlora. Då skulle spannmålet skördas och köras till spannmålsterminalen direkt för att senare kunna åka ut och skörda igen. Jag kommer ihåg en lantbrukare som satt i sin bil och grät efter att han fått reda på att hans spannmål var för fuktigt och bara skulle duga till djurfoder och därmed säljas till ett lågt pris.
Sedan tre veckor tillbaka har jag bott i byn Jayyous. En nyfunnen vän som jag brukar träffa är Abu Azzam. Liksom många andra i byn så är han lantbrukare. Och liksom många andra i byn så känner han tydligt av effekterna av ockupationen. Lantbrukare här blir av med land som används till att bygga israeliska bosättningar på och de har en mur mellan sina hem och sin mark.
På kullen någon kilometer bort från Jayyous, på andra sidan muren, kan man se bosättningen Zufin. 2002 beslöt den israeliska regeringen att man skulle bygga en mur som skiljer Israel från Västbanken [1]. Men det fanns redan många israeliska bosättningar på Västbanken, så därför byggde man muren en bit in på palestinsk mark så att bosättningarna kom på den västra sidan av muren.
Igår så var vi i teamet och besökte Abu Azzams land. Vi såg fina träd av fikon, mango, avokado, lime och oliver. ”Jag har förberett mark här för att odla timjan. Det ger bra med pengar” berättar Abu Azzam. Hans land ligger någon kilometer från Jayyous men det tog oss väldigt lång tid att ta oss dit på grund av muren.
Abu Azzam berättar att problemen för honom och hans mark började 1988, långt innan muren byggdes. En militärorder hade utförts för att konfiskera mer än 1000 dunums (en dunum är 1000 kvadradmeter) från byn, varav en del var Abu Azzams land.
”De sa att marken var för stenig. De använde en gammal ottomansk lag innan det brittiska mandatet för att konfiskera det och göra det till statlig mark” berättar Abu Azzam. Hans fru gav honom sina smycken så han kunde sälja dem för att ha råd att hyra bulldozers och göra marken mindre stenig och plantera 500 olivträd och därmed kunna ogiltigförklara konfiskeringen. ”Men jag fortsätter att ge henne mer smycken så att hon ska bli återbetald”, säger han och skrattar.
I och med muren som byggdes 2003 vid Jayyous så är det svårt för Abu Azzam att ta sig till sitt land. Jordbruksgrinden som han använder nu har öppet tre gånger per dag, en halvtimme varje gång. Många gånger är de israeliska soldaterna som ska öppna grindarna försenade, kommer inte alls eller stänger tidigt. Det är något som jag också bevittnat när jag övervakat jordbruksgrindarna, vilket är en del av mitt arbete här.
Varje person som vill passera grinden behöver ett tillstånd att visa upp. Men det är svårt att få tillstånd för att bruka mark på andra sidan muren. Mindre än hälften av lantbrukarna i Jayyous har fått tillstånd. [2] Under skördetid behöver ofta lantbrukaren hjälp av familjemedlemmar med arbetet men det är ofta de inte får tillstånden för att passera jordbruksgrinden. När man blir nekad tillstånd får man ibland bara veta att det är på grund av ”säkerhetsanledningar” men inte mer detaljerat än så.
Ett annat stort problem för lantbrukarna är vattnet. Abu Azzam berättar att vid pumpen lantbrukarna har tillsammans så kommer israeliska myndighetspersoner varje månad och ser hur mycket vatten som använts. Brunnen ligger på palestinsk mark men ändå får inte bönderna använda så mycket vatten de behöver. Men bosättarna en bit bort får använda mer. På Västbanken använder genomsnittliga bosättaren mer än fyra gånger så mycket vatten än den genomsnittliga palestiniern. [3]
”Bosättare har kommit till min mark och sagt att den tillhör dem. Men jag har ägarbevis och kartor som bevisar att marken är min”, berättar Abu Azzam.
Att vara lantbrukare är en tuff sysselsättning men under ockupation är det värre. Jag blir upprörd och ledsen över att höra det som Abu Azzam berättar om. Men, liksom många andra jag pratat med, säger han att han inte hatar israelerna. Han vill leva i fred, men ockupationen måste upphöra, säger han.
Abu Azzam visar oss ett träd som växer i en klippa. ”Jag såg det som ett tecken, om den kan växa där så kan jag fortsätta”. Foto: Samuel Skånberg
Källor
1. Land expropriation methods & planning. Diakonia. Hämtad 2014-08-27.
2. West Bank wall and settlements an affront to Palestinian rights. Amnesty. Hämtad 2014-08-27.
3. The Separation Barrier. B’Tselem. Hämtad 2014-08-27.
Lämna ett svar