Ageravolontären Elin delar med sig av sina tankar efter första träffen med Rädda Barnens Biståndsakademi. Elin och Emma är de första Ageravolontärerna som får chansen att gå utbildningen, som innefattar två utbildningshelger i Sverige och en fältresa utomlands
Som Ageravolontär har jag och min volontärkollega Emma Bäckström fått den fantastiska möjligheten att delta på Rädda Barnens Biståndsakademi i Alvik i Stockholm, en helgkurs i biståndsfrågor och utvecklingspolitik. Akademin riktar sig framförallt till ungdomspolitiker och syftar till att de, och representanter från civilsamhället, ska få mer kunskap om bistånd och utvecklingssamarbete, och att den kunskapen ska kunna ligga till grund för framtida gemensamt arbete. Så här efter den första utbildningshelgen kan jag konstatera att akademin uppnått sitt mål om att öka kunskapen hos oss deltagare, och jag misstänker att jag inte är den enda som även lämnade helgen med en hel del inspiration. Förhoppningsvis kan vi omvandla det till ett gemensamt engagemang till stöd för ett starkt arbete för fattigdomsbekämpning, fredsbyggande och mänskliga rättigheter. På ett personligt plan tar jag också med mig med vikten av hopp för att orka arbeta för stora förändringar, och i det här inlägget delar jag med mig lite av de reflektionerna.
Biståndsakademins första två dagar bjöd på föreläsare från både civilsamhället och Sida, och vi fick lära oss om hur biståndet är upplagt, hur Agenda 2030 ska finansieras, om myter inom biståndsdebatten, hur man når de mest utsatta och hur utvecklingen i världen faktiskt ser ut. Jag skulle kunna skriva milslångt om allt vi lärde oss, men min mest bestående känsla är nog en bergochdalbana av hopp och oro. Hoppet av att se, via Gapminder presenterat av Staffan Landin, att världen faktiskt blir bättre, att vi lever längre, att sjukdomar botas, att folk blir rikare. Ängslan inför tanken på hur Gapminder-grafen sett ut om vi istället tittat på demokrati och respekten för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Stolthet över att majoriteten av de länder Sverige ger mest bistånd till tillhör de globalt fattigaste och sköraste länderna, ett livsviktigt stöd. Oro över de pengar som saknas för att nå Agenda 2030, hela 2500 miljarder dollar per år i låg- och medelinkomstländer. Inspiration från hur bl.a. Act Svenska Kyrkan använder erfarenheter från det svenska välfärdsbygget och omfattande sociala skyddsnät för att nå de fattigaste runt om i världen. Frustration över de svenska partier som argumenterar för en sänkning av målet att 1 % av BNP ska gå till bistånd. Glädje över det arbete Rädda Barnen gör runt om i världen för att inte bara skydda barn, utan också öka deras delaktighet och stärka deras rätt till att höras och påverka. Så ja, nu när jag läser det jag skrivit så är kanske bergochdalbana fel ord. Framförallt bjöd helgen på hopp, men helgens alla inspirerande föreläsningar visade också med all önskvärd tydlighet hur mycket jobb vi har framför oss.
Men det som kanske framförallt fastnat är något som Magnus Walan sa, debattör inom biståndsfrågor och anställd på Diakonia, apropå kritiken mot biståndet till Afghanistan, att det nu skulle vara bortkastat i och med Talibanernas maktövertagande. Han lyfte att ja, det finns legitim kritik mot biståndet i Afghanistan, men kan det verkligen anses bortkastat när det bidragit till att flickor och kvinnor kunnat gå i skolan och på universitet i 20 år? När mödradödligheten har halverats sedan 2001? Bistånd och internationellt utvecklingssamarbete är komplicerat. De globala skillnaderna i levnadsvillkor och förutsättningar pekar tydligt på att vi behöver strukturell förändring, systemförändring. COP26 visade detta ännu tydligare. ”Business as usual” funkar inte och de maktstrukturer som underbygger både klimatförhandlingar och utvecklingspolitik gynnar inte de mål om att ingen ska lämnas kvar, som världens länder kom överens om i och med Agenda 2030. Dess strukturer måste vi arbeta för att förändra, och där behövs aktivister, civilsamhälle och politiker, inte minst de ungdomspolitiker som vi delade helgen med. Men inför denna till synes enorma utmaning är det ibland också bra att komma ihåg att utvecklingssamarbetet faktiskt uppnår förändring. Och att förändring i form av att bara en kvinna får läsa på universitet, eller att bara en civilsamhällesorganisation stärks och kan ryta ifrån mot en auktoritär stat, inte är fy skam. Vi ska inte nöja oss där, men när hoppet och orken tryter, och världen ser ut att springa huvudstupa åt fel håll, så måste man också komma ihåg de små segrarna, som faktiskt inte är så himla små.
– Elin Dellås, Ageravolontär i Stockholms stift
Lämna ett svar