Solen fortsätter lika strålande som tidigare och man blir brunare för varje dag. Men allt är inte lika strålande på Arms Trade Treaty-konferensen (ATT) i New York. För två dagar sedan startade en konferens som ska fortsätta tjugo dagar framåt med mål att skapa ett universellt, bindande vapenavtal. Det är första gången i FNs historia som man lyckats samla världens ledare för att enas om lösningar på den allt mer växande legala (och illegala) vapenhandeln.
Man brukar säga att i nuläget finns det mer regler över handel med bananer än vad det finns för vapen (i alla fall internationellt sätt). Paul Bejer som är chefsförhandlade för den Svenska delegationen var med över Skype på säkerhetspolitiska sommartorget och formulerade problematiken med att: ”Det som gjort det så svårt är att det handlar om staters säkerhetspolitiska intressen och det gör att länder väljer att bortse ifrån de problem som vapenhandeln skapar.”
Efter kalla kriget såg människor en möjlighet till att den upprustning som varit mellan Sovjetblocket och Västvärlden skulle minska men knappt ett årtionde senare chockades världen av 1 September-attackerna och åter började länder att förbereda sig militärt, speciellt bevakningsutrustning började exporteras allt mer. Krigen i Irak och Afghanistan skapade incitament för att bevara vapenhandeln för de länder som införlivades i kriget mot terrorismen. Kina är ett annat exempel som växt enormt ekonomiskt de senaste åren och med det även deras militär för att kunna mäta sig med de andra stormakterna.
Men som Paul Bejer belyste, den legala handeln är inte det som skapar mest problem utan den illegala. Många länder känner till vapensmugglingen och tullar träffar ofta på dem men i dagens läge saknas de lagar som krävs för att kunna ingripa och stoppa dessa transporter av olagliga vapen, speciellt de som skickas vidare till konfliktdrabbade områden.
På skypelänken fanns även Helena Kuomi med från Kristna fredsrörelsen och representant för civilsamhället. Man märkte snabbt att även om de båda höll med varandra i mycket så är den Svenska delegationen mycket mer försiktiga i sitt krav än andra nordiska länder och NGOs. Ett exempel är på att Norge har drivit ganska hårt med hjälp och stöd till människor som blivit drabbade av vapenkonflikter ska stå med i avtalet.
Vad som kommer hända är inte helt säkert. Koumi berättade att det värsta scenariot som skulle kunna hända är om ett svagt avtal skulle skapas, värre än till och med om inget avtal skapades alls just på grund av att ett svagt avtal skulle innebära att man internationellt skulle se på avtalet som lätt och inte så viktigt. En passivitet skulle skapas för den allvarliga situation som vapenhandel skapar idag. Dessutom om avtalet skulle skrivas så kommer de även vara fast och mycket svårare att ändra och senare till ett starkare. Något man känner igen allt för väl ifrån klimatavtalen.
På mötet lämnade även panelen över en namnlista med ytterligare 1600 namnunderskrifter på, däribland alla Sveriges biskopar, ärkebiskop och före detta ärkebiskop. Men även religiösa ledare från andra länder såsom Desmond Tutu. Listan kommer senare lämnas över till FNs generalsekreterare Ban Ki Moon som två dagar tidigare fick ta emot en namnlista med över 600 000 underskrifter.
Förhoppningsvis tar delegaterna till sig detta och förstår allvaret i situationen. Förstår hur många människor och organisationer det är som jobbar för att skapa en säkrare värld ifrån vapen. Världen blir inte säkrare med vapen, bara osäkrare. Inte minst Sverige som idag är världens största vapenexportör räknat per person och som 2011 exporterade hela 56% av sina vapen till icke-demokratier. Vapenhandeln skapar en nedåtspiral där man för varje gång någon annan köper ett större vapen måste man köpa ett också, för att aldrig hamna i underläge. Under kalla kriget blev resultatet man till slut hade förmågan att förstöra jorden flera, flera gånger om och nästan alla levde i rädsla för ett sånt framtidscenario.
Än så länge är det mycket kvar av konferensen och förväntningarna är stora. Inte minst från Latinamerika och Afrika som gått i framkant för att ett internationellt vapenavtal ska skapas. Än så länge har diskussionerna stannat av då diskussionerna är centrerade till om Palestina ska räknas som ett medlemsland i förhandlingarna eller inte. Kanske inte det bästa forumet att diskutera Palestinas vara eller icke-vara som land då tiden rinner ut för förhandlingarna.
Men med förhoppningarna om ett bindande starkt vapenavtal som kan leda oss att ta ett stod steg mot en mindre våldsam värld där vapnet i handen byts ut mot ett handslag. För om du vill övertyga någon, är med vapen i hand det absolut värsta.
/Kenth Sanfridsson, Ageravolontär
Stora Kils församling
Lämna ett svar