Då är väskan packad och oron för att man inte ska hinna med allt byts ut mot oron för att man har glömt något. Har jag nu med mig alla papper, passet och biljetterna? Jag längtar efter känslan då man sitter på planet och inte längre kan göra något åt att man glömt tandkrämen. Allt som då går att göra är att ta det lugnt, för även en så stor katastrof som glömd tandkräm löser sig ju tillslut.
Det som däremot inte kommer att lösa sig av sig självt är klimatfrågan. De senaste två veckorna har Sagan om ringen varit min medicin mot stress. Jag har tittat på en snutt här och där när jag fått tid över för att kunna koppla bort verkligheten ett tag. Kampen mellan gott och ont, mellan det mörka hotande molnen och det gröna gräset eller mellan de lilla och de stora har följt mig.
Nu ska vi ner till Durban för att ta del i en kamp inte så långt ifrån den som utkämpas i Midgård. Fossila bränslen är världens ”precious”. Ringen som är så svår att förstöra, den där grejen som vi vet är så dålig för oss men som vi har så svårt att släppa taget om. Och det är inte de stora pamparna Aragorn eller Gandalf som gör jobbet, nä det är Frodo. Han som kanske vid en första anblick inte ser ut att kunna göra stor skillnad för vår värld. Frodo får bli min inspiration när lilla jag ska åka till det stora FN-mötet och försöka göra min lilla röst hörd.
Även om det stör mig lite att Sam och Frodo i slutet blir upplockade ur eldhavet av Gandalf och örnarna. För jag kan inte låta bli att tänka ”Kunde inte Gandalf flugit dit med ringen från början?” Då hade ju Frodo sluppit gå igenom allt det där. Men kanske är det naivt och lika naiv är jag inte när det kommer till klimatfrågan, jag förstår att det krävs hårt arbete, att det tar tid. Men alternativet till att lyckas är otänkbart så det är bara att fortsätta. Jag hoppas att alla har en liten Frodo eller Sam inom sig och att vi tillsammans kan en gång för alla förstöra ringen som tynger oss!
Tinde Carlbrand, ageravolontär i Uppsala Domkyrkoförsamling
Lämna ett svar