En solig majdag möttes vi, Ageravolontärerna Clara och Zandra utanför miljödepartementet i Stockholm. På plats var även representanter från LSU och KFUM och vi var där för ett möte med Qatars ambassadör och klimatförhandlare för att samtala kring vikten av ungas engagemang och det speciellt kopplat till den rådande klimatkrisen.
Vi såg mötet som en möjlighet att lära oss mer om landet och hur de ser på klimatfrågan och de ungas roll i den. Dessutom var vi glada över att via Agera kunna få möjligheten att komma in i rum där dessa samtal förs och att få vara en del av det. Samtalet var öppet, men under mötets gång märkte vi att ambassadören mer hade specifika frågor han ville ta upp. Han bad även om att få en fråga om ungas engagemang generellt omformulerad då han inte ansåg att det hade med ämnet att göra, ämnet som var klimatet. Från Qatars sida var de mycket angelägna om att ställa oss frågor kring hur vi belyser dessa frågor inom olika ungdomsorganisationer i Sverige samt hur och varför vi som religiös aktör väljer att arbeta med klimatet.
Det finns mycket som vi kan lyfta från vårt möte och vi ser fram emot att få berätta mer, men i detta inlägg tänkte vi lyfta något som vi och andra funderade på efter mötet. Ambassadören från Qatar uttryckte flera gånger att “man måste veta för att kunna uttrycka sig”. I viss mån stämmer detta såklart, mycket av det hat som vi kan se i dagens samhälle grundar sig i okunskap. Men vad innebär att veta? När kan vi säga att vi vet tillräckligt för att kunna yttra oss? Vi har dessutom en yttrandefrihet som säger att vi får yttra våra åsikter och tankar utan problem. En av representanterna i rummet lyfte fram folkbildningen i Sverige, något som alla organisationer där jobbar med ständigt. Huruvida man talar om en folkbildning och vikten av en mångfaldig åsiktsrepresentation i Qatar fick vi inte riktigt veta, men uppfattningen många av oss fick var att man från Qatars håll hade åsikten att man vet mest och bäst om man utbildat sig i frågan på universitetet eller liknande. Om vi hade haft samma tankesätt i exempelvis Agera, hur hade vi då sett ut? Vi hade garanterat förlorat många kompetenser som är vitala för att Agera ska kunna fortsätta med det förändringsarbete som vi idag gör. Understrykas bör att detta endast är vårt perspektiv och hur vi tolkade honom, vi vet inte om detta är en bredare syn i Qatar eller endast hans syn på det hela. Vi ser stora faror i att man resonerar på detta sätt, men att vi över huvud taget satt i rummet och hade det samtalet ser vi som ett steg i rätt riktning och vi uppfattade det som att våra åsikter värderades högt under samtalets gång.
Avslutningsvis var det också roligt att han flera gånger uttryckte en önskan om att vi skulle möta Qatars ungdomar för att tillsammans diskutera och utbyta erfarenheter. Vi ser fram emot att se ett sådant samarbete utvecklas, men hoppas att Qatars ledning är lika villiga att möta deras ungdomar som vi är.
/Zandra Öman Lund, Ageravolontär i Stockholms stift och Clara Kriegholm, Ageravolontär i Uppsala stift
Lämna ett svar