Domsöndag och det är grått på den skånska landsbygden. En vind blåser rakt in på kroppen och det duggregnar lite sporadiskt. En perfekt förutsättning för en pilgrimsvandring! Ja det kändes faktiskt symboliskt rätt när vi klockan nio står samlade på S:t Lars kyrkogård en bit utanför Lund. För att göra en lång och mörk historia kort så begravdes här individer som av samhället placerats på S:t Lars sjukhus för ”sinnessjuka”. På de vanliga kyrkogårdarna var de inte välkomna så kusken körde kropparna hit ut för att gräva ner dem på en planka. Ibland med en präst närvarande, ibland inte. Senast detta hände var år 1951. Människorna och platsen, som idag ägs av ett privat företag, behöver upprättelse och vi var därför ett tjugotal personer som idag pilgrimsvandrade härifrån till domkyrkan för att där fira högmässa.
Egentligen skulle jag vilja lyfta flera av de tankar och böner som dök upp före, under och efter vandringen. För strukturen och din skull ska jag dock försöka begränsa mig.
Att på institutionell nivå exkludera en grupp ur samhället känns nog för de flest av oss helt oacceptabelt. Att det händer i andra delar av världen har vi läst. Det är förstås fruktansvärt och helt oförståeligt hur det kan utföras förtryck från så höga instanser.
Under den gångna veckan har det fokuserats på migration och flyktingskap genom Kyrkornas globala vecka. Med det i åtanke ser jag ett provocerande samband mellan sinnessjukhuset och invandrargruppen i Sverige. En grupp invånare som inte är som alla andra, som kanske inte tänker och lever precis likadant. Visst är de en del av samhället men de har något gemensamt som inte vi andra har så vi sätter dem tillsammans. Visst får de bo i staden, i utkanten där det finns mest plats. Det blir det bästa för dem likväl som för oss.
Då blir det bäst för dem. Ja ofta är det nog med välvilja som vi genom historien och idag gör sådana här separationer. Med en övertygelse om att de mår bäst av det, även ifall de kanske inte för tillfället förstår det själva.
Under sista etappen i vandringen ombeds vi bära med oss människornas röster in genom kyrkportarna, som bokstavligen står öppna. Vi går in och högmässa i domkyrkan börjar snart. Plötsligt blir strukturerna väldigt påtagliga. Allt vi gör och sjunger, vart jag än tittar ser jag bara makt. Den där makten som genom historien gett kyrkan legitimitet att agera storebror. Att dela upp, styra över och döma människor. Det är inte förrän under evangelietexten som jag påminns att se bortom strukturerna. Genom Matt 31-46 kan det knappt bli tydligare: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”. Nu är jag hemma igen.
Ja visst är det svårt att se samhället utifrån. Att ta in, eller i alla fall försöka ta in, smärtan av utanförskap och tvivlet på att man duger. Särskilt när det är storebrodern i form av kyrkan eller staten som kanske stått bakom. Men bakom institution finns alltid människor. Människor som kanske handlar av välvilja och/eller i rent oförstånd. I vilket fall så är vi många som känner att exkludering är helt oacceptabelt. Att alla har ett lika värde samt att man kan komma hur långt som helst med barmhärtighet och kärlek. För då finns gud där och då kan det hända underverk.
Elin, ageravolontär i Åhus församling.
Tips: Imorgon –måndag- kan man läsa om vandringen i Sydsvenskan.
Lämna ett svar